ernst-michael kranich: barnet i utveckling

Vår tid karaktäriseras av ‘själsurholkande och ödeläggande krafter’; den är dekadent och materialistisk, och har alltmer vänt sig från det andliga till förmån för omedelbar njutning och triviala nöjen. Det menar Ernst-Michael Kranich i sin bok Barnet i utveckling: Grunder för waldorfpedagogiken (Telleby Bokförlag, Järna 2002). Kranich har förstås lösningen på det som plågar vår moderna civilisation: den stavas waldorfpedagogik, det vill säga pedagogik byggd på den antroposofiska människoförståelsen. Där finns mänsklighetens räddning undan materialismens fasor.

kranich_a

Barnen på omslaget har räddats från själslig lamslagning och förstelnande materialism.

Dr Ernst-Michael Kranich är naturvetare och waldorflärare (naturvetenskap) och har även varit ansvarig för utbildningen av waldorflärare i Stuttgart. Att han är naturvetare kommer strax att visa sig intressant (hoppas jag). Barnet i utveckling utkom på originalspråk (tyska) år 1999, och den svenska utgåvan är från 2002. Det är alltså inte fråga om någon bok som i dag måste betraktas som föråldrad, och så vitt jag vet kan den fortfarande vara i användning i utbildningen av waldorflärare. Eftersom Waldorflärarhögskolan inte publicerar utförliga kursbeskrivningar och litteraturlistor, som utomstående kan ta del av, kan jag inte veta med säkerhet om boken används än i dag. Men jag håller det för fullt troligt. Den utgjorde kurslitteratur då Rudolf Steinerhögskolan samarbetade med Lärarhögskolan.*

Den svenska utgåvan är faktagranskad av Eva Malm (som skrivit en annan bok jag nyligen omnämnt här på bloggen) och Aarne Lahna. Översättningen har finansierats av Antroposofiska Sällskapet (eller närmare bestämt av den pedagogiska sektionen inom den så kallade Fria Högskolan för Antroposofi) och Stiftelsen Kristofferseminariet, föregångare till Waldorflärarhögskolan.

Jag kan varmt rekommendera boken till alla som undrar om Waldorflärarhögskolan verkligen bör få statsbidrag och till de föräldrar som funderar på att sätta sina barn i waldorfskola. Och till den intresserade allmänheten, förstås. Det är synd att boken på det hela taget är lite styltig och trögläst, men den är sannerligen värd uppmärksamhet ändå. Den tar nämligen upp väsentliga aspekter av waldorfskolan och den antroposofiska människosynen, och den är alldeles särskilt belysande vad gäller waldorfskolan och vetenskapssynen.

‘Ur klara och säkra övertygelser får själen fast mark under fötterna för sitt ofta vingliga liv’, skriver Kranich. Uttalandet förklarar en hel del; det förklarar såväl dogmatismen som tilltron till Rudolf Steiners ‘forskning’. Ett kritiskt sinnelag gentemot Steiner kan man inte anklaga Kranich för. Han är inte ovanlig på det viset. Hans bok är skriven ur ett perspektiv där Steiners visdom är självklar och ovedersäglig sanning, och där andra perspektiv – på pedagogik så väl som på vetenskap – oundvikligen är ofullständiga, så till vida de inte är direkt skadliga. Kranich använder ibland andra källor än antroposofiska för att bekräfta den antropofiska bilden, men aldrig för att dementera den.

Än mer belysande, vad gäller förhållningssättet till Steiner och antroposofin, är hur det i boken berättas hur världssynen – som tas för given, såsom fullständig och ideal – ska överföras på barnen, och då inte främst i form av ‘konkreta’ kunskaper utan som ett internaliserat förhållningssätt till världen och till livet. Den ger tämligen goda exempel på waldorfskolans intentioner att påverka (jag törst nästan säga indoktriner), vare sig de kan kallas medvetna eller omedvetna. Faktum är att Kranichs framställning visar på denna påverkan så tydligt att det är svårt för en waldorfkritiker att göra det lika bra. Genom mer eller mindre manipulativa metoder, ska barnen komma fram till ‘sanningen’, och uppleva det som att det är deras egen sanning de kommit fram till, när det egentligen handlar om just den sanning som föredras ur det antroposofiska perspektivet. De ska hamna i ‘personlig’ förbindelse med sanningen; den ska också förbindas med ‘känslan’. Sanningen ska bli till ‘övertygelse’. En övertygelse som är genomträngd av det ‘andliga’. På så vis blir det den ‘antroposofiska pedagogiken’ – en av Kranichs förtjänster är att han benämner waldorfpedagogik ‘antroposofisk pedagogik’ – förmedlat till en ‘inre livsorientering’. De förklaringar, kunskaper och insikter elever kan komma fram till genom vanliga pedagogiska metoder leder inte till en sådan personlig, till och med känslobaserad, övertygelse. Och det ses som en nackdel, i alla fall i andligt hänseende.

Det är av betydelse för ‘själens sunda utveckling’, menar Kranich, att den tar upp ‘sanningen’ och att därigenom ‘övertygelsen’ uppstår. Det bör ske genom den ‘osjälviska känslan’, vilket kanske förklarar skeptikernas oförmåga att ta upp sanningen i sina själar. De är helt enkelt för själviska. För bästa effekt ska waldorfläraren söka påverka barnen även under sömnen. Och nu börjar kanske skeptikern skratta, och lär konstatera att just den typen av påverkan knappast kan fungera i vilket fall som helst. Metoden som Kranich föreslår är nämligen att det ska ske med hjälp av bland annat änglar och ärkeänglar. Under sömnen befinner sig nämligen änglarna närmare barnets själ. I en materialistisk undervisning – sådan som bedrivs i den vanliga skolan – får barnen inget förhållande till änglar och ärkeänglar. Men waldorfläraren har förstås andra möjligheter till sitt förfogande än den vanliga läraren.

I waldorfpedagogiken finns många vägar som ska leda barnen till det andliga. Att den praktiska och konstnärliga inriktningen har det andliga som mål är kanske föga förvånande; genom det bildartade ska det andliga ‘visa sig’ för barnen. Senare ger arbetet med pjäser som Parsifal barnen en förståelse för livsöde och karma. Det är förstås bara exempel. I ämnen som eurytmin finns de antroposofiskt-andliga motiven ännu tydligare, men till Kranichs förtjänster hör att han behandlar det antroposofiska inflytandet i ämnen där det enligt många källor inte ska finnas, ty man undervisar ju inte i antroposofi, som det brukar heta. Hos Kranich får vi dock veta att också undervisningen i botanik syftar till att hjälpa barnen att utveckla sitt översinnliga seende. Hos Kranich blir det också tydligt att antroposofiska föreställningar direkt förekommer i undervisningen, men att det är som man lätt kan ana: ‘sanningen’ inte som antroposofisk, utan enbart som sanning.

Och med detta kommer jag till ett större tema, nämligen vetenskapligheten. Enligt Kranich sprider de vetenskapliga förklaringsmodellerna ‘andlig förlamning’. Därför behövs en annan typ av vetenskaplighet än den gängse – och det gäller också i skolundervisningen. Det som behövs är förstås andevetenskap, en vetenskaplighet i samklang med antroposofin. Kranich menar bland annat att den gängse genetiken och evolutionsläran inte kan ge barnen förståelse för hur utvecklingen i växt- och djurvärlden gått till, och att de förklaringar som ges utifrån dessa vetenskapsfält är ‘förklaringar utan insikt’. I stället måste barnen förstå de ‘levande väsens gestaltningsprinciper’. (Det är att tala antroposofiska, det.) Kranich ger ingående exempel på hur det kan gå till, men jag ska inte diskutera det. Den som önskar veta, hänvisas till boken. Ett exempel kan dock ges: barnen bör genom undervisningen förstå att alla djurs väsen är gemensamt, de olika djurarterna är bara gestaltningar av detta väsen. I själva verket är alla djur en enda organism – en organism som brett ut sig över hela jorden! (Observera att antroposofin inte räknar människan till djuren. Hon är väsensskild från djuren.)

Man kan bara konstatera att i stället för att lära själadödande, materialistisk vetenskap, som ‘vanlig’ evolutionslära eller molekylärbiologi, ska barnen få sig till livs ett esoteriskt-poetiskt-kvasivetenskapligt sammelsurium av bilder och upplevelser, känslor och ‘levande’ tänkande, som ska påverka dem på rätt sätt, mot en andligt seende, som lustigt nog förefaller mer knutet till de antroposofiska idéerna än självständighet och än mindre kritiskt tänkande. Enligt Kranich är tänkandet, förståndet och intellektet fullständigt otillräckliga för att uppnå äkta vetande om naturen, livet eller kosmos. Skolan måste utformas så att eleverna genomsyras av ‘eterisk kraft’, kunskapen måste bli ‘levande’ och tankarna inte blir ‘abstrakta’. Tänkandet får inte vara ‘reflekterande’ utan bör vara ‘skapande’.

Det Kranich berättar om undervisningen i naturvetenskapliga ämnen är alltså närmast ägnat att inge tveksamheter gentemot waldorfskolan. Det han skriver kan kanske uppfattas som extremt, men har man upplevt till exempel waldorfskolans botanikundervisning känner man faktiskt igen sig. Det blir tydligt hur också de naturvetenskapliga ämnena genomsyras av religiositet och antroposofisk andlighet. Särskilt kan nämnas som exempel hur Kranich förklarar hur naturen för barnen måste bli meningsfull; att uppfatta meningen i naturens skeenden har nämligen en andlig verkan på människan. Han talar om ‘meningsmättade existenssammanhang’ och om ‘solverkan i själen’ och om hur man ‘i meningen’ upplever ‘den välsignelsebringande kraft som utgår från livseterns andliga substans’. (Jag återkommer kort till eterbegreppet nedan.)

kranich_bKranichs vetenskapssyn har – utöver det som redan nämnts om de naturvetenskapliga ämnena i waldorfskolan – även betydelse för hans framställningar av människans fysiologi, neurologi, psykologi, medicin och barnets utveckling. För en verkligt vetenskapsbaserad kritik av dessa framställningar krävs ämneskunskaper jag inte besitter. Det är ändå inte särskilt svårt, även för en icke vetenskapligt bevandrad person, att se att mycket är pseudovetenskaplig goja. Somligt har inte alls med vetenskap att göra, och de andliga grunderna är förstås de de är. Problemet ligger nog mer i försöket att ge de andliga övertygelserna en vetenskaplig ram, för att inte säga ett sken av vetenskaplig legitimitet. När Kranich skriver, till exempel, om eterkroppens och astralkroppens födelse pepprar han framställningen med vetenskaplig ‘information’ vars vederhäftighet är att betvivla.

Jag ska här ge några exempel på vetenskapliga eller andevetenskapliga fakta som presenteras av Kranich. För Kranich står förstås all riktig och äkta vetenskap i harmoni med det andliga, så det går inte att serparera det ena från det andra. Att blanda antroposofiska föreställningar med (åtminstone förment) vetenskapliga utläggningar utgör således inte något problem för honom.

  • ‘När ett barn börjar tänka efter,’ skriver Kranich, ‘verkar de genomförandligande känslorna från andningen via rytmen hos cerebrospinalvätskan in i de områden i hjärnan där tankebildningen äger rum.’ Meningen är ett strålande exempel på hur antroposofiska idéer och antroposofisk jargong blandas med utryck om ska imponera med sin vetenskaplighet. Hade det inte varit för det prosaiska omnämnandet av cerebrospinalvätskan…
  • Somliga kanske redan har hört att i antroposofin anses hjärtat vara något annat än en pump. Enligt Kranich finns känslor både i lungorna och hjärtat. ‘Vid 12-årsålder blir hjärtat upplevbart i barnens inre. Men då är det också det organ där de djupaste känslorna lever upp.’
  • Män och kvinnors olika fysiologi har påverkar deras relation till världsalltet. Män har en starkare relation till jorden, medan kvinnor har en starkare relation till kosmos. (Kanske den antroposofiska versionen av kvinnor från mars och män från venus eller vad nu den där populärvetenskapliga litteraturen lärt ut.)
  • Orsaken till psykiska lidanden, bland annat depressioner, samt tillhörighet till moraliskt suspekta subkulturer (ej den antroposofiska subkulturen!) är att andligheten ej har vaknat hos en människa. ‘Själen förlamas och urholkas’, och därför måste människor uppsöka psykiatrin. (En utbildning grundad på rätt människosyn råder förstås bot på detta den moderna mänsklighetens gissel.)
  • En lärdom som förvånade mig av rent personliga skäl var den om skelning. Den ockulta orsaken till skelning är förstås en helt annan än den jag trodde. Jag opererade ögonmusklerna, men så är jag också en förhärdad materialist. (Tack och lov hjälpte det.) Nej, Kranich berättar att skelning beror på att människans jag inte genomtränger seendet. Vid 9-års ålder har barnets jag genomträngt seendet så att skelningen upphör. Jag kan tyvärr inte låta bli att undra vilka konsekvenser den här föreställningen kan få när lärare och antroposofiska läkare upptäcker att ett barn skelar.
  • Under uppväxten blir ‘[p]laneternas kosmiska lagbundenheter … synliga i organens ombildningar’. Mars syns i lungorna, Jupiter i hjärnan.
  • Själen och jaget lämnar kroppen vid sömn (som så mycket i boken är detta charmerande antroposofiska självklarheter). Det spädbarn som sover länge, hänger sig åt ‘de översinnliga världarna med sitt jag och sin astralkropp’. (Att jag knappt sov som barn, och som spädbarn, kan kanske förklara en hel del, med andra ord!)
  • Som ‘fakta’ betraktas det att barnet in i livet, in i denna inkarnation, bär med sig ‘efterverkningar från sin översinnliga tillvaro före födseln’. (Kranich för ett längre resonemang kring tiden innan barnets inkarnation och detta med sömn och vakenhet.) Dessutom bevisas i boken ‘[p]reexistensens faktum’. Reinkarnation och karma måste vara realiteter, emedan medfödd begåvning annars inte kunde existera. Begåvning är över huvud taget inte ett genetiskt arv från de fysiska föräldrarna.
  • Genetiken har verkligen inte så stor betydelse som man kanske tror! ‘De organ som uppstått hos det nyfödda barnet genom arvet förändras genom viljeutvecklingen och inte på grund av någon genetiskt betingad mognad.’ Det är det här som sker under den första sjuårsperioden, då barnet inkarnerar i sin fysiska kropp. Barnet bearbetar kroppen som det givits föräldrarna, det vill säga, det fysiska arvet, och gör den till sin. Kom ihåg att barnets andliga kärna kommer ned från de högre världarna; med anlag från föräldrarna har detta blankt inget att göra.
  • Kranich går förstås in på tandömsningens betydelse i barnets utveckling. Den korrelerar ‘i påfallande hög grad’ med ‘psykologiska och somatiska kriterier på skolmognad’. Den markerar den första sjuårsperiodens slut och eterkroppens födelse.
  • När ett litet barn fäller omdömen, är det resultatet av en ‘degenererad omdömesbildning’, ty barnet är ännu inte moget för att fälla omdömen.
  • Det nyfödda barnet kan, på grund av hjärnans struktur, inte se de föremål som finns i dess omgivning.
  • I övrigt bör sägas att hjärnans konstitution och processer verifierar att waldorfskolan är det mest lämpliga pedagogiska alternativet.
  • Döva barn har svårt att utveckla ‘[h]ögre andliga verksamheter i tänkandet’, därför är deras andliga utveckling i farozonen.
  • En bekymrad eller orolig mor kan orsaka att barnets matsmältning ‘förlamas’. En tankspridd mor kan orsaka ‘allvarliga rubbningar i beteendet’ hos sitt barn.
  • Etern är av vetenskaplig vikt. I etern har även människans eterkropp del. Etern består av fyra sorters eter: värmeeter, ljuseter, kemisk eter (även toneter/klangeter) samt livseter. Eterns kvaliteter och relation till människan beskrivs i boken.

Och så vidare.

Jag kan inte påstå att boken är ett nöje att läsa. Språkligt sett är den emellanåt onödigt klumpig, något som kanske kan ha med översättningen från tyska att göra. Men den är ändå högst relevant för alla som vill förstå waldorfpedagogikens bakgrund. Kranichs redogörelse är mindre tillrättalagd än de framställningar som är ämnade för en antroposofiskt oinitierad läsekrets. Därför får man också en något ärligare bild av antroposofins verkliga betydelse för waldorfskolan.

____________________

* Enligt kursplanen för ämnet Biologi och geografi, en del av waldorflärarutbildningen; delkursen där Kranichs bok användes benämndes ‘Människokunskap och geografi’. Kurslitteraturen för hela ämnesområdet är till helt övervägande del Steinerbaserad. Även en annan bok av Kranich användes i botaniken: Växter som bilder av själsvärlden.

Edit: kom just på att jag postat lite mer ur Kranichs bok tidigare, om kvinnor och män samt om tänkande.