‘waldorfpedagogikens framtidsmöjligheter’

Apropå Leif Tjärnstigs artikel på Waldorf Agoras internetsida: Problemet är kanske inte ett misslyckande att förmedla att waldorfskolan är en framgång, utan att den inte är någon framgång. Problemet är kanske att man förutsätter att waldorfskolan har sådana resultat och är en sådan succé att den borde förtjäna uppmärksamhet av människor utanför waldorfvärlden och den antroposofiska rörelsen. Tjärnstig skriver:

Men på vilket sätt kan man säga att waldorfskolan misslyckats? Jo, genom att waldorfskolan inte fått den uppmärksamhet och det utrymme den genom sina resultat och sina bidrag till skolväsendet förtjänar och genom att den inte erkänns för sina undervisningsmetoder. Detta kan man naturligtvis skylla politiker, skolforskare och våra andliga antagonister för men misslyckandet faller ändå tillbaka på oss.

Att det i antroposofin och i waldorfpedagogiken skulle kunna finnas något som är misslyckat, är tydligen uteslutet — detta trots problem som väl borde vara uppenbara. I stället handlar det om ett misslyckande att förmedla skolformens förträfflighet. Ursäkta, men det tror jag inte på. För om det är något som waldorfskolan lyckats med, så är det att förmå människor att köpa en överdrivet positiv och optimistisk och i många stycken missvisande bild av pedagogiken. Vilket, enligt min mening, förklarar varför stödet för den är omotiverat stort i förhållande till vad den kan åstadkomma.

Vad som exakt menas med att waldorfskolor skulle skapat kulturoaser, något som Tjärnstig skriver i texten, begriper jag inte helt. Jag uppfattar dem mer som någrlunda inskränkta enklaver för antroposofiskt accepterade kulturyttringar och inbördes beundran. Men det är ju jag det, och naturligtvis är waldorfskolan i dag helt annorlunda än för tjugo år sedan. Naturligtvis.

Sedan är jag verkligen inte odelat positiv till idén att göra språket mer ‘acceptabelt’ fastän teorin bakom fortfarande är den antroposofiska. Det är ju precis det som länge varit problemet — att man anpassar såväl språkbruk som vad man säger om pedagogikens innehåll för att attrahera folk. Att människor — politiker, föräldrar, allmänhet — får höra en version utan antroposofiskt språkbruk och teori. Medan man mer ‘internt’ talar och skriver på ett annat vis.

Och trots artikelns ansatser kring en nyorientering av waldorfpedagogiken, finns i waldorfrörelsen i dag inte mycket som tyder på en vilja att på allvar ta itu med frågan: vad i Steiners pedagogik och den antroposofiska människosynen är felaktigt eller omöjligt att bevara och försvara? Kärnan i pedagogiken är trots allt övertygelsen att antroposofin säger något sant om människan och världen. Och vad beträffar den kärnan, sitter ifrågasättandet långt inne. Därför förblir det viktigare att bekräfta världsbildens riktighet än att kritiskt granska den.

Artikeln finns på Waldorf Agora, under titeln ‘Waldorfpedagogikens framtidsmöjligheter’. (Länkar ej på grund av oundviklig automatpingning. Ni får hitta själva.)