form och färg

fuchs_äventyr

Jag borde skriva något oftare, men jag har visst alldeles tappat lusten. Härom dagen kom jag emellertid att tänka på skolbyggnaders utformning. Jag tror att jag tidigare har berättat om hur jag alltid haft besynnerliga drömmar om byggnader. Om hur jag vandrar genom byggnader som ständigt öppnar nya perspektiv; fönster som plötsligt finns där med fantastiska utsikter, trappor som leder ned eller upp i det oväntade, dörrar som öppnar mot det överraskande fördolda. Hur som helst, jag blev inspirerad att tänka på skolbyggnader. På hur hemska och oinspirerande miljöer man ger barn — vare sig det är uselt byggda baracker eller monsterbyggnader eller torftiga skolgårdar — och på vad det signalerar. På hur man underskattar värdet av vackra och inspirerande miljöer.

Jag har själv aldrig gått i en sådan ‘ful’ skola (om vi inte räknar universitetet, som till största delen utgjordes av en vidrigt ful miljö). Jag har i och för sig mina invändningar mot den antroposofiska arkitekturen; jag har förmodligen också en känslomässig reaktion på den som inte är fullständigt rationell, men däremot högst ambivalent. Man kan dock inte påstå att den antroposofiska arkitekturen är behäftad med samma problem som barackbyggnader och liknande. Den förlamande fantasilöshet som dessa utstrålar finns helt enkelt inte i den antroposofiska byggnaderna, även om de också (i stor utsträckning) följer ett gemensamt mönster och är oväntat likartade — och kanske, om man ser många sådana byggnadsverk, kan man få intrycket att stilen mer är imitation än inspirerad. Också efter waldorfskolan gick jag i skola i en vacker byggnad — en tidig 1900-tals byggnad. Man kan inte klaga på det.

Citatet ovan är hämtat ur ett häfte min mor rotade fram åt mig (då jag på sistone läst om färg och målning). Det är antroposoffärggurun Fritz Fuchs som skriver i ett häfte från Färgbygge publicerat i mitten av 80-talet. I häftet finner man även en artikel om Kristofferskolans byggnader och färgsättning. Det har ju tillkommit nya byggnader sedan dess. Förr sattes skolans föräldrar i arbete — så uppstod (delvis, även om man så klart också hade professionella hantverkare) Hantverkshuset, som stod klart strax jag slutade. Jag förmodar att sådant ‘frivilligarbete’ inte är att tänka på i dag. Skolpengen ska ju täcka allt, och det vet alla föräldrar, som därför vant sig vid att inte behöva bry sig (och det gäller nog för övrigt inte bara den yttre miljön).

Det är för mig något samtidigt fantasieggande och betungande över den antroposofiska byggnadskonsten och färgsättningen. Men en sak tror jag man kan säga om den — den lämnar en inte likgiltig. Och det, i sig, är en seger.

Kanske är det det att en byggnad inte ska vara utan sina hemligheter. Den behöver en viss mystik.

Kristofferskolan ruvar som ett imposant odjur uppe på Åkeslundskullen och klassrummen sväljer ned barnen i sina rosaröda, runda flodhästmagar.

Men i formerna, detaljerna, oregelbundenheterna, det väntade och det oväntade, i gångar och trappor och salar, i färgsättning och i ljussättning — där finns i alla fall något mer än det man får av en fyrkantig barack eller i de skolbyggnader som uppförts under det senaste halva seklet.

***

Som en sidonotering kan nämnas att waldorfskolor i dag inte alltid värnar lika högt om miljön. Djurgårdens waldorfskola och det nya Carlgrenska waldorfgymnasiet (tidigare inlägg) hamnar till hösten i en hiskelig halvmodern (och därför redan med naggande känsla av omodernitet) kontorsbyggnad vid den tungt trafikerade Tegeluddsvägen. Mycket långt från de antroposofiska skönhetsidealen. Långt ifrån naturen. Det är förvisso sant att alla waldorfskolor inte alltid har varit specialritade byggnader (som Kristofferskolan) utan att man ibland har valt att anpassa redan existerande byggnader (som för Ellen Keyskolan). Men då har det i allmänhet ändå varit byggnader som varit möjliga att förvandla. Som inte varit så fullständigt osköna i sig själva att de är hopplöst förlorade redan från början. Visst kan man måla om inuti en ful byggnad på Tegeluddsvägen. Men om byggnaden i sig själv saknar alla goda kvaliteter och en enda gnutta skönhet? Eller, snarare, en endaste gnutta fantasi och inspiration. För skönhet är kanske inte det enda, och inte det huvudsakliga, kriteriet. Men något åt det där hållet behöver ju ändå en byggnad. Jag kan förstå att bildspelet på Carlgrenskas hemsida i stället för att visa bilder på Tegeluddsvägen, eller för den delen på något antroposofiskt (vilket man ju nu inte har), visar bilder på allt möjligt annat. Frihetsgudinnan och Hotel Sahara och en t-banevagn i främmande stad. Bland annat.

***

Ännu ett Fritz Fuchs-citat som avslutning. Ur något gammalt häfte.

fuchs_färgkultur(Jag ska återkomma med ett inlägg med mer bilder. Jag har tyvärr för dåligt med bilder att visa, men ska rota lite.)