Det fascinerande med Heinz Zimmermanns bok Inspirerande impulser i det pedagogiska arbetet (Telleby bokförlag, 2000) är att den bitvis är ganska klok. Vilket kanske förvånar i en bok som talar om nödvändigheten av förtrogenhet med karmatanken, om lärarens karmiska förhållande till elever och skola, om yrket och antroposofin som livsagörande kall, den pedagogiska betydelsen av tiden före födsel och efter döden, om hur barnet (innan sin inkarnation) sammanför föräldrarna (som alltså möts och får barn för att den nya individen, barnet, ska kunna inkarnera), samt, kanske mest anmärkningsvärt av allt, talar om att de avlidna lärarna är viktiga för skolan och om att de nu levande lärarna bör gå de döda lärarna till mötes och ta dem till hjälp. Men han skriver en hel del som är klokt om skolans organisation, hierarkier och rangordning, revirtänkande, lärarrollen, kompetens, uppgiftsfördelning, samarbetsproblem, skyldigheter och ansvar, o s v.
Hur som helst, jag vill särskilt ta upp några saker han skriver, som är ständigt aktuella, och särskilt intressanta när de uttalas i antroposofisk litteratur. Och som inte kommer ändras så länge fanatiker härjar och övriga springer runt och talar hoppfullt men innehållslöst fluff, må det vara om förändring eller om waldorfs förträfflighet. Till Zimmermanns förtjänst hör att han faktiskt inte är så fluffig som många andra, man anar något lite mer innehållsmässigt stringent i hans ansatser, och något utöver tomma ord och förförande bludder. Det gäller faktiskt boken som helhet, inte bara den i och för sig försiktigt hållna kritiken. (Med försiktigt menar jag att den här och där kommer till uttryck, men kanske ofta lite indirekt. Han försöker nog vara konstruktiv, gubevars.)
Jag ska bara citera några intressanta stycken.
Anakronistiska rester av oförvandlad medeltid lever kvar även i antroposofiska arbetsgemenskaper. Auktoritetstro, en benägenhet att göra sig beroende av andras omdöme och vilja, längtan efter lugn och ro, uppenbarelsetro och motvilja mot tekniska och ekonomiska framsteg osv. (s 54)
Den som har valt pedagogiken som yrke bär därmed också ett ansvar och har blivit en representant för pedagogiken gentemot eleverna, föräldrarna och samhället. Vad denna person säger eller gör är inte längre en privatsak, utan uppfattas som en pedagogisk ståndpunkt och inom waldorfskolorna också som den antroposofiska pedagogikens ståndpunkt. (s 75)
Vi lever ständigt mellan två ensidigheter. För att kunna förverkliga vår pedagogik måste vi ständigt simma mot tidens ström: Tv, fotboll, tekniken, tuggummi — allt det är normalt idag. Det är bara ett litet steg till inställningen: Världen är ond, vi måste skydda barnen mot den. Å ena sidan tenderar vi till att bilda ett sektartat “getto” och å andra sidan har vi tendensen att anpassa oss och är nöjda om vi är “som alla andra”. Men då skulle vi förlora vårt berättigande och bli en vanlig, intetsägande alternativskola. (s 89)
Heinz Zimmermann avled 2011. Han var bl a aktiv vid Goetheanum som styrelsemedlem i Antroposofiska Sällskapet.
Uppdatering, 14 september 2013: Zimmermanns bok var obligatorisk kurslitteratur på waldorflärarutbildningen då den hölls i samarbete mellan Rudolf Steinerhögskolan och Lärarhögskolan.
the ethereal kiosk 