lite antroposofi i almedalen

Läser jag listan över skolor som ingår i föreningen Idéburna skolors riksförbund — en organisation för icke-vinstdrivande fristående skolor — finner jag inte många som mig veterligen har ett gott anseende att förlora. Ursäka mig. Men jag tycker att det ser ut så. Du hittar inte de populära skolorna där,* inte de icke vinstdrivna skolor som framgångsrikt lever vidare trots konkurrens från de vinstdrivna fristående skolorna — de icke vinstdrivna skolor som inte bärs av religiösa eller andliga idéer utan som drivs med målsättningen att med god pedagogik erbjuda bra utbildning. Waldorfskolorna hör inte längre till de skolor som verkligen lockar elever. Waldorfskolornas utgångspunkt hade varit mycket bättre om vinstdrivande friskolor inte tillåtits. Av de föräldrar som inte vill sända sina barn i kommunal skola, hade då många måst överväga waldorfskolan. Det hade varit fiffigt!

Hur som helst. I Almedalen arrangerar den antroposofiska tankesmedjan Trialog ett seminarium. På seminariet deltar, förutom waldorfföreträdare, även Idéburna skolors riksförbund samt företrädare för Montessori- och Freinetpedagogiken.

Samtidigt publiceras en artikel på Waldorf Agora, betitlad ‘Idéburna skolor i kläm mellan staten och kapitalet’. (Ni får tyvärr hitta dit utan min hjälp, då Waldorf Agora annars måste städa undan automatpingar.) Den har skrivits under av företrädare för Waldorf, Montessori och Idéburna skolors riksförbund samt ovan nämnda antroposofiska tankesmedja.

Inte nog med att de vinstdrivande skolorna tar elever (vilket man väl inte säger rakt ut, men det är ju ett problem), man skyller ökad statlig reglering på missförhållanden inom de vinstdrivande skolorna — eller snarare, på att skolområdet med deras intåg blivit ett slags vilda västern. Detta drabbar då de hederliga, goda, välfungerande idéburna skolorna. T ex, för man förmoda, Römosseskolan, som är en medlem av organisationen Idéburna skolor. En fin institution, som så klart inte bör granskas eller utsättas för regelverk. Som sagt, läser man listan på organisationens medlemmar, möts man av idel institutioner som har allt att tjäna på mindre insyn, mindre kontroll, och ett slappare regler. Skolor som bygger på religiösa och andliga idéer. Skolor som behöver ‘frihet’ för att kunna verka utifrån dessa idéer.

I artikeln på Waldorf Agora sägs dock något som är mycket sant, men som i hög utsträckning borde mana till eftertanke bland undertecknarna själva: ‘På skolområdet försvåras den enskildes val av att man ofta inte fullt ut kan bedöma utbildningens värde förrän man har genomgått den, då det är för sent att ångra sig.’ Det är ju sannerligen mycket svårt att bedöma waldorfskolan, av orsaker som berörts om och om på den här bloggen. Tittar man på waldorfskolornas egna presentationer får man en vrångbild både av pedagogikens grund (som helst förtigs eller luddas in i oprecisa formuleringar) och dess ‘framgångar’. Det är ju högst ironiskt, men inte alls oväntat.

Vidare tas tre punkter upp i artikeln. Jag citerar här två av dem.

2. Det pedagogiska frirummet
Vi föreslår, efter norskt föredöme, att etablerade alternativa pedagogikerna som Waldorf, Montessori och Freinet får möjlighet att utarbeta egna läroplaner som, efter statligt godkännande, får ställning som nationella läroplanerna. Den offentliga tillsynen och förekommande nationella prov bör utföras utifrån dessa läroplaner och ta hänsyn till om skolorna är icke vinstdrivande.

3. Lärarutbildning och lärarbehörighet
Skolor med alternativ pedagogik behöver behöriga lärare. Därför behövs det alternativpedagogiska förskollärar- och lärarutbildningar som är offentligt finansierade och behörighetsgivande.

Det finns många frågor man kan ställa sig inför och synpukter man kan ha på dessa önskemål och krav. Varifrån kommer t ex den bisarra idén att organisationsformen bör vara relevant för de krav som ställs på och de regler som gäller för en skola? Är det liksom finfint att bedriva undermålig undervisning, åstadkomma usla resultat, diskriminera elever (efter kön, t ex), bedriva pedagogik baserad på clairvoyanta insikter från förra sekelskiftet i stället för på modern pedagogisk forskning bara syftet inte är vinstutdelning till aktieägare…? jag skulle kunna forsätta listan med frågor på det temat. Är det verkligen finemang att sätta barns utbildning och utveckling på spel bara för att skolan i fråga är ‘idéburen’ i stället för vinstdriven? Vems frihet är det egentligen vi talar om när vi talar om frihet i detta sammanhang? De vuxnas frihet. Bra utbildning handlar det i alla fall inte nödvändigtvis om.

Jag vet inte om nationella prov är en lysande idé precis; jag tycker det är synd att barn ska behöva gå igenom tester för att vuxna är klåpare och inte alltid ser till barnets bästa. Men jag tror inte det finns något annat sätt än prov att komma åt skolor som saknar antingen förmåga eller vilja (eller både och) att ge sina elever möjligheten att utvecklas som jämnåriga i andra skolor. Det är inte precis någon slump vilka skolor som absolut inte vill ha några nationella tester, oavsett hur de utformas (jag säger detta om utformningen med tanke på att man förmodligen kan ha berättigad kritik mot provens genomförande och utformning — men kruxet är ju att dessa skolor inte vill att deras elever testas alls, och det har naturligtvis sina skäl).

Men, kort sagt, jag kan verkligen inte finna någon rimlig anledning till att en skola pga sin organisationsform bör undantas från regler kring läroplan och resultatmätning. Om en skola använder en läroplan som gör att eleverna hamnar efter så pass att de inte kan prestera vad elever i andra skolor presterar — då måste man ju ifrågasätta detta. De som drabbas är ju inte skolorna — som ylar hjärtskärande om hur svårt de har det med regelverken och med att överleva — utan barnen. Vilket många som försökt flytta ett barn från en waldorfskola till en annan skola har personlig erfarenhet av. Men det är detta med organisationsformen som är det underliga. Man kunde kanske begripa att en pedagogisk inriktning som var byggd på vederhäftiga idéer och som uppvisade enastående pedagogiska resultat framgångsrikt skulle kunna motivera kraven på större pedagogisk frihet — men att motivera  krav på undantag genom att hänvisa till att man inte är vinstdrivande? Här blandar man ju saker som inte har med varandra att göra. Och, som en parentes, man kan inte heller glömma att också skolor som inte drivs i aktiebolagsform med vinstsyfte kan ha starka ekonomiska (och ideologiska) intressen.

För att också kort kommentera den tredje punkten i artikelns lista, den om lärarutbildningar. Jag har skrivit så oerhört mycket om waldorflärarutbildningen och waldorflärarhögskolan. Någonstans tar orden tyvärr slut — jag har sagt vad som finns att sägas. Waldorflärarutbildning är utbildning i livsåskådning. Det är inte — och kommer förmodligen aldrig kunna bli — en vederhäftig pedagogisk utbildning som är gångbar utanför waldorfskolan. Varför ska waldorflärarutbildningen vara offentligt finansierade när den inte håller måttet akademiskt? Varför ska en utbildning som inte håller måttet vara behörighetsgivande?

För övrigt är det meningslöst att tala om idéburna skolor utan att tala om de idéer som skolorna bärs av. Men om dem tiger man helst.

*möjligen med undantag av Viktor Rydbergs kanske? Är osäker. Samt reserverar mitt omdöme vad gäller de skolor som ligger utanför Stockholm.

10 thoughts on “lite antroposofi i almedalen

  1. Låt mig börja med att bemöta påståendet att waldorfskolorna inte längre lockar elever. Det påståendet håller inte längre även om det gärna upprepas här på bloggen. Den senaste tiden har antalet elever i waldorfskolor börjat öka igen och flera skolor startar hösten med paralleller och/eller fulla klasser. Kristofferskolan startat för andra året i rad en tredje förstaklass och Martinskolan för första gången med två förstaklasser. Antalet gymnasieelever har minskat men till hösten startar ett nytt Waldorfgymnasium i Stockholm. Många skolor kommer slå elevrekord nästa år.
    Att waldorfskolorna tiger om sin idébakgrund är också ett ofta upprepat påstående, inte minst på denna blogg. Det blir dock inte mer sanning för att det upprepas i det oändliga. Jag delar uppfattningen att många skolor kunde vara mer tydliga och utförliga på sina hemsidor vad det gäller den saken, men med 5 minuters sökande på internet eller lite läsning på Waldorfskolefederationens hemsida är ju den saken avklarad för en informationstörstande förälder. Det intressanta är ju faktiskt att många (och alltså allt fler) föräldrar söker waldorf TROTS att de känner till idébakgrunden eller, hemska tanke, just DÄRFÖR att de gör det? Huh, då faller ju lite av argumentationen att tusentals människor är lurade och förvillade av de sluga antroposoferna. Sanningen är nog att de allra flesta föräldrar mycket väl känner till och uppskattar, eller i varje fall accepterar, idébakgrunden och ser den som en tillgång för den skola de valt för sina barn.
    Skribenten av denna blogg har också vid upprepade tillfällen raljerat över den förnyelse som (faktiskt) pågår inom waldorfskolerörelsen. Jag kan föreställa mig att det utifrån en ensidig betraktelse av vad som skrivs i olika forum blir en väldigt fragmentarisk bild som inte gör den process som faktiskt pågår rättvisa. Jag vill upprepa min inbjudan till såväl skribenten som läsare av denna blogg att på plats bilda sig en egen uppfattning, nästa tillfälle är den 15-16 November då konferensen Waldorf 2.0 äger rum för andra gången. Läs mer på http://www.waldorf2.se Konferensen är öppen för alla.

  2. Hej Örjan!
    Först angående populariteten — waldorf har vuxit sig över huvudet. Det finns ingen möjlighet att fylla alla dessa skolor med familjer som vill ha waldorf för vad det är. Ergo: behovet att inte tala klarspråk.

    Angående de klasser som startas: varför startar man en tredje första klass i Kristofferskolan? Därför att det inte är så svårt att fylla waldorflekskolor och waldorfförstaklasser. (Det har jag inte heller hävdat.) Svårigheten är att behålla eleverna. Så här tänker jag: har man tre klasser i ettan, kanske man har tillräckligt många elever kvar för att fylla två klasser i högstadiet. Eller — i värsta fall — i alla fall en. I stället för att ta dessa nystartade småbarnsklasser som ett tecken på framgång, ser jag det som ett tecken på kalkylerad cynism. Waldorfskolorna vet att många hoppar av. Ändå vill man locka in flera. För att ha ’tillräckligt’ många kvar för det egna behovet att fylla en eller i bästa fall ett par återstående klasser högre upp i läsåren. De som förlorar på detta är förstås barnen. De barn som hoppar av och måste börja på nytt i en annan skola har mycket att ta igen.

    Och så kan vi ju ta det här med det nya waldorfgymnasiet. Som alla intresserade säkert redan är bekanta med så har de slutliga antagningssiffrorna kommit. Carlgrenskas förhoppning var att öppna 3 klasser. 3 klasser per årskull. En klass har normalt 25-30 elever, men så högt kanske man inte siktade. Dock siktade man säkert högre än totalt 13 elever. 13 i stället för 75-90. Och då har ändå Ellen Key (och Josefinaskolan i Sigtuna, kanske inte räknas till närområdet, men nära nog) lagt sitt gymnasium på is det här året. Martinskolans stängde för några år sedan. Kristofferskolan är väl knappt drygt* halvfullt. Och 13 elever, det är efter den där oemotståndliga charmoffensiven med grafittimålning. Lockar tydligen inte kidsen. Kanske vill de ha gedigen kunskap och sådant i stället. Kanske är jag optimist, trots allt.

    Men fortsätt att proppa in så många det går från första klass — och svik dem på vägen till examen!

    Angående detta med antroposofin. Nej, den är varken waldorfskolorna eller waldorflärarhögskolan eller andra waldorfinstitutioner och -företrädare tillräckligt öppen med. Det vidhåller jag. Och att fem minuters research skulle räcka till att förstå något alls — ren bullshit. Om antroposofin nämns är det vanligen för att minimera dess betydelse, typ: ‘antroposofin lärs inte ut i skolan’ och liknande. Den sortens dravel ger jag lite för, för det har en tydlig avsikt: att få föräldrar som inte vill ha antroposofi att välja waldorf ändå, pga något slags ytlig charm (som inte heller den längre är så överväldigande). Men oftast nämns den inte alls.

    Jag vet inte riktigt vad du tror om vad jag tror när du skriver så här:

    ‘Det intressanta är ju faktiskt att många (och alltså allt fler) föräldrar söker waldorf TROTS att de känner till idébakgrunden eller, hemska tanke, just DÄRFÖR att de gör det?’

    Jag är övertygad om att på 80-talet, när jag själv gick i waldorf, var det betydligt fler föräldrar som sökte waldorf för att de kände till bakgrunden. Och ÄVEN de föräldrar som sökte waldorf för att slippa kommunal skola var mer medvetna än vad som tycks vara fallet i dag. Andelen som vet vad de väljar har, skulle jag vilja påstå, sjunkit sedan dess. (Delvis för att man envisas med att driva fler skolor än det finns genuint intresserade att fylla.) Min uppskattning är att det var få familjer i min klass som inte hade någon antroposofisk bakgrund eller ett intresse för saken. Sedan kan det gå åt helvete ändå, vilket det ju också gjorde. Men på den tiden var ju ‘antroposofiskt’ något fint som talades om med en viss beundran även bland dem som inte visst så mycket om det.

    I dag däremot kan man ju få höra av stolta waldorflärare att antroposofin inte spelar någon roll och av stolta waldorfföräldrar att de minsann inte hört något om antroposofi så den är inte så viktig! Ingen försöker ‘konvertera’ dem minsann (som om kritiker vore okunniga nog att tro att det var så det gick till, som om alla andliga rörelser funkar som dörrknackande jehovas vittnen), och av lärarna förväntas inte ens att de bryr sig. Hur mycket av detta som är sant i någon mening vet jag inte (i lärarnas fall tror jag det har att göra med att utbildningen inte är tillräckligt klargörande vad gäller antroposofin — man läser antroposofi som vore det allmängiltig kunskap, inte livssyn). Men något tyder det ju på.

    Jag tycker att det är rena galenskapen. Jag säger inte ‘hu, hemska tanke’ åt att folk söker sig till något de ändå förstår (jag säger: i vissa fall hemskt tragiskt för deras barn, men det är en annan sak), jag säger ‘hu, hemska tanke’ åt att de inte gör det.

    Så varför går ni inte och talar vitt och brett om antroposofin i Almedalen? Varför håller ni inte brinnande tal till förmån för innehållet i Allmän Människokunskap får alla att åhöra och imponeras av? Om den nu inte är ett problem, utan något folk och politiker lockas av, varför inte basunera ut den på gator och torg? Varför låtsas som att det ‘bara’ är en alternativ pedagogisk inriktning?

    Som jag sagt många gånger: det är inte jag som har problem med antroposofin, det är ni själva. Jag tycker inte den är hälften så hemsk som jag uppfattar att ni tror att alla andra skulle tycka att den är.

    Jag forsätter gärna att raljera om förnyelsen, dock håller jag truten oftare än jag raljerar. Det förändringsarbete jag ser förefaller mer vara ägnat att alienera alla — att göra waldorf irrelevant både för dem som vill ha antroposofi och de som inte bryr sig (de senare har ju andra alternativ att välja). Herregud, till och med jag skulle hellre välja ett waldorf där lärare och föräldrar förstår vad antroposofi är och är med på att den spelar en förbannat stor roll — än dess menlösa halvmesyrer. Hellre ett waldorf som tar eurytmi på allvar än ett waldorf som populistiskt — i tron att det är coolt och attraktivt — försöker locka ungarna med graffiti. Jag är beredd att tro på att en mer ‘ursprunglig’ version av waldorf är mer värd än dagens tunna, smaklösa soppa. Även om jag nog för egen del inte skulle vilja satsa på någotdera.

    I övrigt verkar förändringsarbete bestå av käckt peppande av idén att förändring pågår, kryddat med buzzwords och lite allmänt tomma förklaringar. Och en ständig strävan att se det positiva (flera klasser öppnas!! det går bra!!) i stället för att ta det negativa på allvar (outbildade lärare! dåliga resultat! tomma gymnasier, som uppenbarligen väljs bort även av tidigare waldorfelever! dålig kännedom överlag om waldorfpedagogikens grund!).

    Jag kan inte riktigt se vad jag har på en waldorfkonferens att göra, och varför det vore vettigt för mig att satsa tid och resurser på det. Om ni lyckas med era föresatser, vilka de nu är (det är inte helt tydligt, faktiskt, men förändring? förbättring? en lysande kvalitetsskola i framtiden?), kommer ju sådana som jag inte existera om 30 år eller så. För då har ju allting löst sig till det bästa. Men tills vidare får ni väl glädja er åt att de flesta som hoppar av gör det utan att klaga öppet.

    _______

    * Drygt, var det. Här är siffrorna för Stockholmsgymnasierna:

    Kristofferskolan: 90 platser, 54 antagna, 36 lediga.
    Örjanskolan: 50, 21, 29.
    Carlgrenska: 28, 13, 15. (Anmärkningsvärt att man tänkt sig bara 28 elever på 3 klasser.)

  3. Hej Alicia!
    Uppenbarligen beror mycket på vilka glasögon man sätter på sig. Där du ser cynism från skolornas sida (“vi lurar små barn”) ser jag välinformerade föräldrar som ägnar en hel del tid åt att sätta sig in i vad waldorfskolan står för och fattar ett medvetet beslut. Påståendet att det sker en massa avhopp har du upprepat tidigare (det bekräftar ju din tes) men jag har aldrig sett någon verklig bevisföring som skulle bekräfta att detta faktiskt äger rum och att det har med missnöje med skolformen att göra. En del elever flyttar ju av naturliga skäl, t.ex till andra orter och länder eller man söker sig till t.ex Adolf Fredriks musikklasser. Att skolorna har haft svårt att fylla gymnasierna är dock ett faktum, det ser jag dock som ett annat fenomen än att eleverna hoppar av. Intagningssiffrorna från sommaren säger också väldigt lite, det visar erfarenheten. Bilden en bit in på terminen brukar vara en hel annan, jag återkommer gärna till den diskussionen i november.

    Jag har aldrig hört att Carlgrenska satsade på att komma igång med tre parallella klasser (det vore ju väl naivt) utan med en klass per år till att börja med. Så kommer det också att bli, hur många elever som går i skolan en bit in på hösten får vi väl se. Och glöm inte att du lovat äta upp din hatt om skolan kommer igång…. Att Kristofferskolan skulle ha 90 platser på gymnasiet verkar också konstigt, så många elever har man aldrig haft. Med 54 antagna elever är gymnasiet nästan fullt. Förmodligen har de rätt att ta in 90 elever men har knappast kapacitet för detta i realiteten.

    Ett skäl för dig att vara med på en waldorfkonferens men även att t. ex besöka en waldorfskola och lära känna den idag vore att se en del av det som rör sig bortom det som syns på debattforum eller vad som går att hitta som officiell statistik eller antagningssiffror på nätet. Om du vill komma på besök till Lunds Waldorfskola i höst är du välkommen! Med en betraktelse som huvudsakligen sker på håll kommer man knappast riktigt nära. Vid en närmare betraktelse skulle du även upptäcka att bland annat de negativa tendenser som du tar upp ovan (och flera andra) visst diskuteras och att de finns med som viktiga frågor i förnyelseprocessen. Självklart är det t.ex oroande att waldorflärarutbildningen inte i tillräcklig grad kan tillgodose skolorna med utbildade waldorflärare, det är ju bland annat därför vi arbetar för att rädda Waldorflärarhögskolan. Och självfallet finns det skäl att fundera på relationen waldorfpedagogik – antroposofi och det faktum att en del lärare har en väldig svag förankring i antroposofin (även om de nog är färre än du tror).
    Din erfarenhet som elev på en waldorfskola börjar faktiskt ligga ett antal år tillbaka i tiden, som du själv skriver var det ju på 80-talet. Jag upplever helt enkelt att din bild är ganska ofullständig och inaktuell och jag märker ofta att du faktiskt inte (trots det säkra tonfallet) har rätt i sakfrågor. Det var också bakgrunden till att jag bad dig öppna kommentarsfältet igen, jag tycket det är synd att direkta sakfel får stå oemotsagda även om du naturligtvis har all rätt att göra som du vill på din egen blogg. Själv hyllar jag devisen att publicera alla kommentarer och istället bemöta ev. invändningar. Som kritiker måste man själv tåla att kritiseras och ens argument måste tåla saklig granskning, annars skjuter man väl sig ändå i foten?

    För övrigt undrar jag vilka “stolta waldorflärare” och “stolta waldorfföräldrar” du faktiskt hört säga det som du menar att de säger. Att “man” hör är inte tillräckligt för mig. Var och i vilka sammanhang hör “man “det?

    Tack i varje fall för att du öppnade kommentarsfältet!

  4. Lite märkligt tycker jag det är mer tre olika program på Carlgrenska om man ska börja med en klass per år: http://carlgrenska.se/aktuellt-2/ Men programmen var kanske tänkta mer som en “marknadsundersökning” i det här fallet.

    Det skulle vara intressant med siffror på antal elever som slutar respektive börjar i olika årskurser istället för påståenden och ifrågasättanden i olika riktningar.

    När det gäller lärarnas förankring i antroposofi finns det empiri från Tyskland: http://www.springer.com/springer+vs/soziologie/book/978-3-531-19810-1
    Enligt den är omkring 1/3 av lärarna direkt engagerade i antroposofi, med en lägre andel för de yngre lärarna och en högre för de äldre. De som saknar ett direkt engagemang är nästan genomgående positivt inställda till antroposofi.

  5. Det går utmärkt att ha elever som går olika program (riktningar snarare) i samma klass. Så är det även på andra skolor.
    Vad det gäller förankringen i antroposofin kan det vara ett någorlunda rimligt förhållande även i Sverige men det finns inga studier på det vad jag vet. Det är ju också en fråga om hur man definierar “direkt engagerad” eller “antroposof” vilket verkligen inte är så lätt.

  6. Först tänkte jag be om ursäkt för att jag inte kan skriva den här kommentaren utan att vara pissförbannad. Å andra sidan: det är faktiskt inget att be om ursäkt för.

    Jag vill börja med att påpeka att de du sätter inom citattecken, Örjan, om att ni lurar små barn inte är något citat; det kanske framstår som uppenbart för läsaren, men jag påpekar det ändå. Så har jag inte skrivit. Men ni sviker barn genom att ge vuxna felaktiga föreställningar — det står jag dock för. Mina påstådda sakfel, tja, jag ser inte röken av något bemötande av sakfel i din kommentar.*

    Det ÄR fruktansvärt cyniskt att starta tre klasser för att i slutänden, i bästa fall, kunna fylla två.

    Det ÄR cynism därför att också ni på ‘waldorfsidan’ VET att övergången från waldorf till vanlig skola är svår för dem som — då deras föräldrar äntligen begripit — måste göra den. Den var svår på min tid, och den är svår i dag. Barnen har inte de kunskaper de behöver. De har inte den förberedelse de behöver för att utan extra hjälp klara den vanliga skolan. Jag känner till lärare som vikarierat i waldorfskolor och vittnesmål från lärare i vanlig skola som måste hjälpa de barn som hoppat av waldorf att komma i kapp — och de säger samma sak: waldorfbarnen är EFTER.

    Naturligtvis ser jag detta med glasögonen av en som själv haft de svårigheterna, trots att jag var relativt ‘läsbegåvad’. Ett barn kan ha utmärkta ‘resultat’ och ‘betyg’ i waldorf och vara fullständigt nollställd i en vanlig skola — man är chanslös. Det är tamigfan inte roligt, även om jag förstår att waldorfskolor inte känner att de har något som helst ansvar vad beträffar ödet för de barn som hoppar av. Rätt åt dem, de dumma djävlarna, som inte förstod hur priviligerade de var där i waldorf, med ändlösa vått-i-våttmålningar och undvikande av ondskefull intellektualism!

    Angående statistiken över klassernas storlekar från första klass upp till gymnasiet kan du ju enklast konsultera skolverkets databas där man hittar alla waldorfskolor. Att det sker avhopp på vägen kan knappast vara svårt att utläsa, ens för den med lustiga, rosaskimrande glasögon. Du har naturligvtis tillgång till skolornas egen statistik och kan säkert få fram mer information än jag. Naturligtvis hoppar en del av dessa barn av för att föräldrarna (eller de själva) är missnöjda med skolan. Redan på min tid sades det att folk inte hoppade av för att de var missnöjda utan av diverse andra anledningar. Ingen kunde ju vara missnöjd, med den fantastiska skolan! Ändå hoppade folk av i en omfattning som i efterhand tycks mig anmärkningsvärd. Bara som en parentes.

    Bra skolor har för övrigt inga svårigheter att fylla klasserna — inte ens upp i gymnasiet. Man behöver inte ta emot barn med särskilda behov — för man har inte platser lediga. Du skrev ju själv för inte så länge sedan att waldorfskolorna måste det, efter att du frågat:

    ‘Varför har vi trots allt omfattande problem som bland annat resulterat i sjunkande elevantal?’

    Omfattande problem, sjunkande elevantal. (http://waldorfbloggen.nu/?p=72)

    Men det var ju så redan på den ‘gamla’ tiden: när de normalbegåvade barnen hoppade av, ersattes de av barn med intellektuella och andra svårigheter.

    För att säga något om Carlgrenska också: självklart räknade inte skolan med att stå där med bara 13 elever. Det är ju fullständigt löjligt! På den tidigare hemsidan fanns storstilade planer utlagda: prestigefyllda lokaler på hippa Södermalm var inga problem, då man ju räknade med att betala marknadshyror, det hade man ju råd med. Inte med 13 elever, dock. Vilket ju sedermera blev tämligen uppenbart. De 13 eleverna får nog vara glada om skolan existerar när det är dags för dem att ta examen. Om jag vore de — och övertygad om att waldorf är rätt — skulle jag snarast hoppa över till Kristofferskolan.

    Och sedan får du be om ursäkt om jag skrattar åt resten. Vad jag ser är en skolrörelse som är fast besluten om att fortsätta sitt hyckleri. Vad tror du att man ser på ett skolbesök? Inget. Nu som förr går folk — normalt föräldrar då — på waldorfskolebesök, allt ser trevligt ut, den ytliga charmen finns väl där än i dag — men inte får du veta att lärarna är ofta saknar utbildning eller har en inadekvat utbildning, inte får du veta hur svårt barnen har det när de ska byta till en vanlig skola, inte får du veta hur intellektuellt ostimulerande dagarna är för de barn som behöver det, inte får du veta särskilt mycket om de idéer som ligger bakom miljön och pedagogiken, inte får du veta hur mobbing och våld kommer att hanteras i praktiken. Paradiset är bara det man ser med ögonen. Det man tror sig förstå. Den fina illusionen. Jag har skrivit om detta med att göra besök förut: https://zooey.wordpress.com/2012/06/08/just-visit-a-school-and-you-will-be-convinced/.

    Jag rekommenderar i stället eller åtminstone som komplement att människor som vill veta något ska förkovra sig i den waldorfpedagogiska litteraturen och läsa vad waldorfföreträdare i dag skriver. Bland annat.

    Jag kan förstås inte räkna med att det ska gå att förstå, men har man mina erfarenheter först av waldorfskolan som barn och senare av att ‘kommunicera’ med waldorfföreträdare som vuxen, då känner man inte direkt något större behag av tanken på att besöka en waldorfskola eller ta del av en waldorfkonferens. Tvärtom. Jag vill inte befinna mig bland människor som ser mig som ett andligt defekt psykfall vars synpunkter är irrelevanta (pga, tja, andligt defekt!). Jag har väl, med stigande ålder, skaffat mig något slags självbevarelsedrift. Jag vill inte heller vara ert alibi: se vi tar kritik på allvar! För det är ytlighet, blott ytlighet.

    Det är förstås enkelt att påstå att min personliga erfarenhet (en erfarenhet som inte hade avslöjats vid ett kort besök, det kan jag ju lätt säga!) ligger många år tillbaka i tiden. Men du har ingen aning om vilken kunskap jag har om waldorf i dag. De böcker, dokument, bloggar, diskussioner jag läser om waldorf handlar för det mesta om waldorf i dag. Det du (och Christine) själva publicerat på er blogg — för att ta ett uppenbart exempel! — handlar om waldorf i dag. Och jag ser ingen förändring. Jag ser ett waldorf som är lika hopplöst som under min barndom. Vissa saker tror jag till och med är värre — t ex att det i dag är ännu osannolikare att man får en lärare som har en utbildning värd namnet.

    Angående kommentarsfunktionen på bloggen. För det första ser jag inga bemötanden av sakfel. För det andra har jag redan då jag stängde den förklarat varför jag — efter många år — inte längre har kommentarsfunktionen öppen. Jag har dock gjort det igen, här: https://zooey.wordpress.com/2013/07/11/angaende-kommentarer/.

    Sedan har jag också för mig att du själv inte var så glad i att det uppstod ifrågasätttande och diskussioner på er blogg. Jag tror att du skrev, jag vet inte var, att ni startade den för er kommande boks skull. Du har kanske tänkt om, och det är väl bra i så fall. Men det har jag också gjort, efter att länge ha tillämpat osedvanligt generösa kommentarsmöjligheter. Waldorf är trots allt inte mitt liv, och jag har knappast några skyldigheter, ens etiska.

    Jag tycker för övrigt att det är beklagligt att waldorfskolors odelat positiva hemsidor får stå oemotsagda. De föräldrar som konsulterar dem får inte med ett enda ord veta om relevanta fakta som kunde få dem att tänka om. Men vad kan jag göra åt det? Inte kan jag kräva av dem att de bedriver en hyggligt korrekt ‘konsumentupplysning’.

    _______

    *Jag tror, om jag ska vara krass, att du skriver så här…

    ‘Jag upplever helt enkelt att din bild är ganska ofullständig och inaktuell och jag märker ofta att du faktiskt inte (trots det säkra tonfallet) har rätt i sakfrågor.’

    … inte för att bemöta mig, utan för att ge ett ‘rätt’ och vinnande intryck till en publik du tänker dig att du har. Kanske den publik som googlar ‘waldorf och almedalen’ eller så. Det är inte mig du talar till, annat än skenbart. Det räcker att människor tror på den bild man ger. Just det har länge varit waldorfs verkliga framgångskoncept.

  7. Här är för övrigt en annan kommentar där waldorfskolornas problem att locka elever berörs, och där du (Örjan!) skriver om att waldorfskolorna i allt högre utsträckning väljs bort till förmån för andra skolor (bl a mer kunskapsinriktade friskolor): http://blogg.ljungquist.org/archives/880#comment-123.

    Den är också på andra sätt intressant. Det finns några punkter särskilt. Jag citerar:

    ‘Den antroposofiska bakgrunden saknas ofta, ”waldorf light” är inget illa valt begrepp men det handlar om en djupare problematik, för att inte säga kris. Dåtidens ”antroposofiska waldorflärare” hade inte bara en fördjupad dimension i allt de gjorde, utan även en stark samhällsvision. Waldorfeleverna skulle stå starka i det omgivande samhället och fullt ut kunna studera vidare på universitet, de skulle kunna bli läkare och jurister om de ville.Omdömesbildningen stod i centrum under högstadiet och gymnasiet.Man placerade ribban högt, men fick också med sig eleverna tack vare en inspirerad undervisning med rötterna i antroposofin och grenarna i samhället utanför. Idag känns det helt annorlunda. Lärarnas utbildningsnivå verkar lägre och ambitionsnivån med den. Den tidigare ambitionen att nå samma mål som gymnasieskolans samhällsprogramm, och lite till, kommer snart vara borta.’

    Nu kan man kanske säga att visionen inte nödvändigtvis lyckades, men jag kan inte invända mot att en försämring på ovan beskrivna vis har skett.

    Vidare något som jag tror är åtminstone till viss del sant:

    ‘Jag tror att det inte bara var waldorflärarnas antroposofiska bakgrund som skapade dåtidens pionjäranda, utan även den akademiska nivån.’

    Och vad har blivit av ett aktansvärt förslag som detta?

    ‘Kristofferskolan borde t ex enligt min uppfattning entydigt satsa på att komma tillbaka på arenan som en antroposofiskt inspirerad kunskapsskola med väl utbildade lärare med (minst) ena foten i antroposofin, klar och entydig ledning med visioner, spännade samhällsorienterade projekt och därmed också vara med i samhällsdebatten.’

    Det slår mig att problembeskrivning och åtgärdsförslag hade mer verklighetsförankring och (kanske?) en högre grad av uppriktighet då de inte ännu hunnit korrumperas av aktuella politiska och finansiella strävanden, av sukten efter erkännande från almedalsfolket (och andra ljushuvuden med — vad man hoppas är — inflytande i samhället) och av viljan till den waldorfrörelsen (tydligen) genomsyrande viljan till kvantitet framför kvalitet (den som får mer av allt har vunnit!).

  8. Ang de där föräldrarna och lärarna utgick jag från att du frågade på skämt och självklart inser att det är figurer man stöter på i diskussioner och ibland på annat sätt (privata mail t ex). Men det är kanske inte självklart för den som inte upplevt det, som inte hängt i de sammanhangen.

  9. Kanske dags för en uppdatering angående Carlgrenska.

    ‘Intagningssiffrorna från sommaren säger också väldigt lite, det visar erfarenheten. Bilden en bit in på terminen brukar vara en hel annan, jag återkommer gärna till den diskussionen i november.’

    Det är sant att intagningssiffrorna ibland säger ‘väldigt lite’. Carlgrenska har visst bara 9 elever, inte 13.

    Men eftersom waldorfskolan i popularitetsjaktens namn tycks beredd att anamma allt det sämsta med dagens ungdomskultur anordnar man en nattlång datorspelsfest för att locka elever inför nästa år:

    Denna omdömeslöshet.

    Detta slår mig: waldorfrörelsen föreställer sig att vanliga skolor är skit (för att sammanfatta en tämligen utbredd attityd). Eftersom föräldrar och ungdomar väljer andra skolor, gäller det att försöka locka dem genom att erbjuda skit, och ju mer irrelevant skiten är, desto bättre. Man tror att det är ett framgångskoncept? Men andra skolor ordnar ju inte sådant där. Och varför inte titta på de skolor som lockar med kvalitet och god utbildning i stället — och inte bara lockar med det, utan kan uppvisa en tradition av det? Som jag fattar saken så har de inga svårigheter att få elever…

    *

    I övrigt, jag inser att jag låtit denna tråd stå öppen för kommentarer, jag hade egentligen tänkt stänga den (öppnade efter begäran). Nu stänger jag den.

Comments are closed.