waldorflärarmötet 2013 (och om barnets inkarnation som lärarens uppgift)

Jag har läst dokumentationen från waldorflärarmötet i vintras. [pdf] Dorit Winter var inbjuden. Hon hade följande pärla att erbjuda:

But if we are esoterisists and we are surrounded by exoterisists we do sometimes have a feeling that our way of explaining things is so much more complex that we don’t know how to speak about it. Then we can feel a bit overwhelmed when, for example, we are conversing with parents of children we teach. We cannot start talking about incarnation unless the parents are really somehow ready for that and yet that’s our entire daily business, namely to deal with these incarnating souls regardless of their age. (s 25)

Fundera en stund på innebörden av detta. Vad är konsekvensen av att man inte betraktar föräldrar som mogna att känna till vilka föreställningar som styr utbildningen, bemötandet av barnen, osv? Det är ju uppenbart av detta stycke att man inte talar med föräldrarna om det som borde vara viktigt för beslut som angår deras barn. Som Winter säger ju: waldorfläraren kan inte tala med föräldrarna om centrala idéer som inkarnationen, då föräldrarna inte förutsätts förstå, och talar därför inte om det. Ändå förutsätts de — i sin kunnighet och i frånvaro av något äkta, informerat samtycke! — ‘acceptera’ att inkarnationsbegreppet är en avgörande idé i den utbildning de valt för sitt barn. För föräldrar som är antroposofer — eller öppensinniga nog att höra om dessa andliga saker — är det förstås inget större problem med, mot dem kan man, förmodar jag, vara mer generös med information. Men det är ju så att även föräldrar som inte är mogna kan ha fött ett barn som valt dem som föräldrar för att de — om än i okunskap! — kommer att välja waldorfskolan. Det är ju barnets karma som är med skolan och med läraren. Föräldrarna är bifigurer; nödvändiga bifigurer, men likväl bifigurer.

På sidan 28 lär vi oss att de upplysta individer — de andliga ledare — som skulle kunna inkarnera i vår tid inte kan det, och detta pga hur skolsystemet ser ut. Men tack och lov för waldorfskolan! Nu behöver ju inte dessa individer tveka där uppe i andevärlden! Det gäller bara att välja rätt föräldrar.

Jag tänker på Dorit Winters ord när jag läser om Almedalsevenemanget jag nämnde i går. Jag tänker på att det är synd att inte Winters ord är den bild som framträder offentligt — utan helt andra saker, som sällan har något med antroposofin att göra över huvud taget. Allt det som ska övertyga politiker och andra om att waldorfskolan bör få sin frihet — och de pengar man vill ha. Allt det här om samhällets påstådda skyldighet att stödja alternativa pedagogiker. Alternativa pedagogiker som kittlar vuxnas esoteriska längtan — lite så där i skymundan. Skyldigheten gentemot barnen — fnys.

Dorit Winter är bitvis olidligt långtråkig. Jag är lite grann ett fan av Frode Barkved dock, och av honom finns i dokumentationen ett par anföranden nedtecknade. Om antroposofer i allmänhet vore lite mer som Barkved, i förmågan att utveckla resonemang och att formulera sig, då vore det både intressant och smått farligt.

2 thoughts on “waldorflärarmötet 2013 (och om barnets inkarnation som lärarens uppgift)

  1. Min synpunkt på dina funderingar kring Dorit Winters uttalande handlar om det vi debatterat en del redan, men jag tror jag ändå har en ny aspekt.

    Alicia, som du vet delar jag din åsikt att waldorf brister i sin upplysning om den antroposofiska värdegrunden. Men jag uppfattar inte Dorits uttalande som att man p g a föräldrarnas brist på kunskap om antroposofin därför utestänger dem från beslut som angår barnen. Jag uppfattar det som att man skulle vilja berätta mer om “andliga bakgrundsfakta”, men att man p g a bristande förförståelse inte kan det. Inte att de därför blir utestängda från viktiga beslut.

    Min poäng är att dessa “andliga bakgrundsfakta” inte innebär något väsentligt informationstapp för de föräldrar som är ointresserade av antroposofi. Det är ju ändå i deras ögon oväsentliga aspekter från en världsåskådning de anser vara irrelevant. Det relevanta är att de har förtroende för pedagogiken. Det är därför de satt sina barn där. Det innebär verkligen inte ett krav att de skall lära sig en ny världsåskådning för att förstå viktiga saker barnens skolgång.

    Lärarnas skyldighet är att bibringa föräldrarna en förståelse för det väsentliga i skolgången. Här finns ibland säkert fog för kritik. Men att därför mena att föräldrarna måste lära sig en främmande världsåskådning för att alls sätta sina barn i en waldorfskola är naturligtvis befängt. Man kan ibland uppfatta ditt resonemang så.

    Man kan också uppfatta en del av dina inlägg så att de esoteriska bevekelsegrunderna bakom waldorfpedagogiken skulle vara väsentliga att veta för oinsatta föräldrar. Varför det? Om de inte tror på dem, vad är vitsen? Menar du att de esoteriska bevekelsegrunderna skulle vara farliga på något sätt? Vad spelar det för roll att skolan har ett karmiskt perspektiv på en elev? Vad har det för negativa konsekvenser för föräldrar med ett sekulärt synsätt? Det viktiga måste väl vara att de kan bejaka de väsentliga delarna av skolans fostran?

    Jag kan tycka att föräldrarna bör informeras om de övergripande idéerna bakom waldorf. Men på ett sätt som inte kan uppfattas som ett missionerande. Waldorf är en metodskola inte en missionsskola.

  2. Först, ursäkta min frånvaro och sena svar. Vi har ju talat om detta förut, och du vet ju ungefär vad jag tycker.

    Jag tror ju att Dorit Winter menar ungefär det hon säger, dvs att för skolans (lärarnas) arbete är inkarnationstanken central, men att (de icke-antroposofiska) föräldrarna ska utestängas från vetskap om detta (något som kan appliceras på andra centrala tankar i pedagogiken också). Det är, enligt min mening, ett respektlöst förhållningssätt till andra människor. Jag menar inte att föräldrarna ‘måste lära sig en främmande världsåskådning’, men om de vill, ska de ha möjlighet att lära sig (om) den. Det får de inte om man låtsas som att den inte är av betydelse eller om man förtiger väsentliga delar. Det finns inga ‘måste’ för föräldrarna, även om jag tycker att de har en förbannad skyldighet gentemot sina barn att informera sig (det är inget som helst befängt, vill jag betona, med att påstå att såväl skola som föräldrar har skyldigheter i detta avseende!). Men det är inte skolans sak att bestämma att föräldrar *inte* ska ha vetskap. Skolan ska vara öppen om det som är väsentligt för pedagogiken och skolans verksamhet i övrigt — även om det är esoteriska aspekter — och föräldrarna får sedan göra valet om de vill ta till sig vetskapen och hur det vill låta den inverka på eventuella beslut.

    Bland de övergripande idéerna — som vi ju tydligen är ense om att föräldrar bör informeras om — finns ju även de esoteriska. Att barnet har levt tidigare liv och att barnet är i färd med att inkarnera i detta jordeliv är så grundläggande antaganden för waldorfpedagogiken att det är ren bullshit att förminska eller förtiga detta.

    Du skriver:

    ‘Man kan också uppfatta en del av dina inlägg så att de esoteriska bevekelsegrunderna bakom waldorfpedagogiken skulle vara väsentliga att veta för oinsatta föräldrar.’

    Då har du förstått mig alldeles rätt. Det menar jag. Jag tycker inte att oinsatta föräldrar som inte vill eller kan sätta sig in i de esoteriska bevekelsegrunderna ska välja waldorf. Jag tycker inte att sådan okunnighet är något som bör uppmuntras — av någon. Skolan kan inte tvinga någon, men skolan har definitivt en roll att spela genom att, som jag skrev ovan, inte förminska eller förtiga de esoteriska bevekelsegrunderna.

    ‘Om de inte tror på dem, vad är vitsen?’

    Att de ska kunna göra ett verkligt val. (Då menar jag de föräldrar som faktiskt vill informera sig.)
    Särskilt om föräldrarna *inte* tror på dem, är väl det valet av största vikt. Typ: den här skolans metoder bygger på föreställningar jag inte tror på, men kan jag acceptera dem? Om man inte kan det, är valet av waldorfskola definitivt fel. Men det är föräldrarna som ska göra det valet. Inte skolan. Skolan ska inte, ovanför huvudet på föräldrar, bestämma att de här föräldrarna tror ju ändå inte på det vi arbetar utifrån, så därför är det bättre att de inte vet om det. Återigen: det är respektlöst.

    ‘Menar du att de esoteriska bevekelsegrunderna skulle vara farliga på något sätt?’

    Det tror jag absolut att de kan vara — det kan alla bevekelsegrunder, och kanske i synnerhet de som i slutänden härrör ur vad som i mångt och mycket är en tro. Men det handlar inte om det. Det handlar om en rätt att — med hjälp av korrekt information — kunna välja bort en skola vars bevekelsegrunder man inte accepterar.

    Det är en respekt jag tycker waldorfskolan borde ha råd att visa de föräldrar som funderar på att välja den för sina barn (och även de beslutsfattare som har att hantera frågor som gäller waldorfskolan).

    Om de sekulära föräldrarna — eller, kanske än mer, de föräldrar som hyser *en annan* andlig eller religiös åskådning än antroposofin!! — vet vad skolans bevekelsegrunder är och ändå tycker att det är ok eller, som du skriver, bejakar andra aspekter av den och därför kommer fram till att det är rätt val, då kan ju inte skolan lastas. Så länge den *har* varit öppen och *inte* har tillämpat Dorit Winters metod att förtiga centrala sidor av sitt arbete.

Comments are closed.