definitioner, beskrivningar

Det kan ha varit kylan på slätten mellan Järna och Ytterjärna i fredags som gjorde att snuvan, som då tycktes ha givit sig av, tre dagar senare bestämde sig för att återvända. Hur som helst, nu sitter jag här och glor (så gott det går).

Jag kom i mitt sorgliga tillstånd återigen att tänka på hur man beskriver och/eller definierar antroposofin, för det har ju varit ett ämne nyligen (ursäkta att jag skriver så lite här; det är helt enkelt inte roligt längre). Jag blev överraskad av hur bra den beskrivning är som Johannes Ljungquist skrev ihop härom veckan. Nu är det lustiga detta: den gör antroposofin attraktivare än rörelsen förtjänar. Men eftersom det är jag som säger det, skulle ändå ingen tro det. Enligt antropologik bevisar det förmodligen mest en sak: det är något fel på den.

Man kommer fortsätta tycka att det är lämpligare att säga att antroposofin smakar morot eller producera tomt dravel som kan tolkas precis hur som helst, kanske som i den här beskrivningen. (Den förstnämnda broschyren är inte dålig trots allt. I jämförelse.)

Ännu värre, om än också väldigt typiskt, var uttalandet i en ny bok: ‘… att vara antroposof är en fullständigt frivillig handling där man själv definierar vad det innebär.’ Som jag redan skrivit, förvandlar sådana larviga floskler varenda ‘idé’ till ett vakuum man kan fylla med vilken dynga som helst. Vad är poängen med det? Det blir ju bara något vettvilligt new age vilda västern där var och en plockar sitt eget andliga tingeltangel och sätter samman sin egen lilla mysiga tomtehörna. Och sitter och jäser över sin förmenta frihet. Jag ska inte upprepa mig i onödan, men jag menade, och menar fortfarande, att när man skriver sådana saker, som tidigare nämnt citat, då gör man det utan att bemöda sig om eftertanke. Man bara bluddrar ur sig något som låter fint. Och för att förtydliga, vilket erfarenheten säger är nödvändigt, så menar jag inte att människor inte kan välja att fokusera på olika saker i antroposofin eller att den inte kan ge olika människor olika sorts mening. (Det kan den uppenbarligen.) Jag talar (för att upprepa mig) om ett idiotiskt, relativistiskt synsätt att antroposofi är vad man vill, för i så fall kan vi slänga antroposofin rakt i soptunnan, tillsammans med övriga vettlösa new age-idéer som kan fyllas med allt från ufon till psykotiska hallucinationer. Det finns ingen filosofisk stringens alls i något sådant — och i så fall får väl antroposofin ge upp alla sådana pretentioner. Och det är, förvisso,  intressant vad antroposofin betytt i den enskildes liv men det är inte det som är definitionen. . Vad som irriterar mig högeligen är antroposofer som i sin vilja att vara attraktiva för alla vägrar att acceptera att antroposofi betyder något och inte vad som helst. Jag vill inte att de ger mig en definition för att jag behöver — det gör jag inte. Men jag efterfrågar något slags tankens djäkla klarhet och redlighet — för detta postmodernistiska hittepåuniversum där vad som helst är sant (och därmed inget) har inget med antroposofi att göra. En invändning i Facebook-tråden var att antroposofin aldrig kan definierias, för att livet inte kan definieras. Det är givetvis komplett anti-intellektuellt nonsens. Det är slapptänkt, onödigt och dumt.

Jag har tänkt på det här, och tänkt och tänkt. Det som återkommer: förvåningen över hur andligheten är så ytlig, över att den så sällan tycks ha något att säga som känns på allvar. Som har något djup. Den är en massa blingbling — och utöver det, tja, den är vad du vill. Precis vad som helst. Det finns inga fasta punkter, idémässigt, bara attraktiva dekorationer och tomma fraser. Som inte betyder någonting. Jag kan förstå att den som tror att vad som helst och precis allting är sant har svårt att förhålla sig kritiskt till någonting över huvud taget. Alla dumheter blir till en enda sövande soppa. Man behöver inte tänka, än mindre behöver man ta ställning. Förhoppningsvis ifrågasätter ingen de tomma fraser man producerar (omvärlden bryr sig ju helt enkelt inte), och skulle någon till äventyrs opponera sig, är den saken enkelt avklarad: vederbörande är trångsynt. Kanske ännu värre: en sådan som sätter sig till doms över andra. Och det gör man ju, i någon mån. Men som jag skrev då: en antroposofi som är en existentiell myshörna för lallare är helt enkelt inte intressant ur någon synvinkel alls. Jag förstår inte varför man vill ha det. Jag förstår inte rädslan för att säga att antroposofin betyder något. Det är något slags rädsla för allvar, är det inte? Inte bara rädslan inför att söka efter vad den på allvar betyder, utan rädslan för att någon ska ta den på allvar.

Den största charmen med Johannes Ljungquists beskrivning (eller definition) är att den inte låtsas att antroposofin kan vara vad som helst eller ingenting alls. Jag tycker att dessa tre stycken är de bästa och att de är helt korrekta, i alla fall i teorin:

Antroposofin sysselsätter sig med frågor om människans djupaste väsen och med de krafter, processer och lagbundenheter som utgör själva grunderna för vår existens. Det är en världsbild som är mycket komplex. I sina huvuddrag kan den sägas formulera mänsklighetens andliga, kulturella och sociala roll i historien, nuet och framtiden.

Intresset för antroposofi bottnar i ett sökande efter en bild av tillvaron i sin totalitet. Man letar inte efter en religiös tro, utan sätt att kunskapa om de yttersta tingen. Att genom uppövad sensibilitet för livets olikartade fenomen finna överordnade samband och mönster.

[…]

Antroposofi omfattar därmed tillvarons alla skikt, även de osynliga, obevisade områden vårt ytliga vardagstänkande sällan vågar beträda; livet efter döden, vårt innerlivs gåtfulla mångtydigheter, idén om karma och reinkarnation, meningen med livet och liknande.

Jag tycker i och för sig — vad gäller de övriga delarna av definitionen — att det i en beskrivning av antroposofin är viktigare att tala om idéerna bakom än de konkreta yttringarna i form av olika verksamheter (som waldorf). Inte heller tycker jag att antroposofin är helt unik där — sådana aspirationer fanns även i teosofin. Och många alternativa livsstilskoncept (i brist på bättre ord?) har föreställningar bakom sig som kommer ur liknande källor. Det gäller t ex mycket av alternativmedicinen och diverse new age-läror, som varit mer eller mindre inspirerade av teosofi och antroposofi och erbjudit helhetslösningar för livet. Att Steiner utvecklade den första ekologiska odlingsmetoden är väl inte heller helt sant, om man inte ser det inskränkt. Odlat ekologiskt hade man gjort i alla tider, men han presenterade en metod som stod i kontrast till det nya, mer industrialiserade jordbruket med konstgödsel o s v. Sedan undrar jag, förstås, i vilken utsträckning antroposofin faktiskt bidrar till att utveckla ‘ödmjukhet och självkännedom’. De stora pretentionerna och den närmast religiösa tilltron till de antroposofiska idéerna kan ibland snarare förefalla vara hinder för just ödmjukhet och verklig självkännedom. Oavsett intentionen. Hur många som verkligen funderar på ‘livets stora mysterium’ är inte helt klart för mig — jag tror hur som helst att det finns minst lika många som pga av antroposofin tror sig ha tämligen detaljerade och exakta svar angående detta ‘mysterium’ och dess lösning.  Den är inte ett fortsatt, ständigt sökande utan en funnen övertygelse.

Möjligen är beskrivningen också lite komplicerat formulerad, för att ta ett av de citerade styckena som exempel. T ex kunde man använda ordet ‘helhet’ i stället för ‘totalitet’ (även om jag själv mycket väl skulle ha kunnat skriva just ‘totalitet’). Och jag undrar, dessutom, hur ofta människor hamnar i antroposofin för att de sökt efter en bild av tillvaron i dess helhet. Jag tror att det finns betydligt mindre sofistikerade förklaringar. T ex att det kan se ut som om antroposofi erbjuder ganska enkla svar på ganska enkla frågor — i den mer konkreta tillvaron. Så ska du leva, typ. Det är långt ifrån att ‘kunskapa om’ (ett aningen fånigt men vanligt antroposofiskt uttryck för ungefär ‘att söka/skapa kunskap’) Det där med mönster och samband är ju på pricken — en så stor och tydlig del av antroposofin som är intressant men lätt att förbigå. ‘Sensibilitet’ är ett fint ord, men man också säga ‘känslighet’.

Men annars så. Den tramsar i alla fall inte bort allvaret i det hela, den säger något om en idé som betyder något. Och den ger en bild av hur allomfattande antroposofin är. Den är ingen dekorativ detalj, utan handlar om hela livet, människan och universum, allting från början till slut.

Bäst är för övrigt fortfarande André Bjerkes beskrivning.

(Jag hade nyligen anledning att i ett enda tämligen kort stycke beskriva vad antroposofin är och presentera Steiner. Men får återkomma till det senare.)