frälsarnit

Jag får nyheten om den här konferensen om och om igen (kanske uppdateras den, jag vet inte), och jag kan egentligen inte sluta reta mig på den. Förutom att den behandlar den förskräckliga ‘intellektualiseringen’ i förskolan (ja hu! men kom ihåg att inga barn är redo för intellektuella aktiviteter innan 14-årsåldern), är det detta som irriterar mig, den odrägliga frälsarniten som blossar upp varhelst den får utrymme:

Regeringen har nyligen tilldelat waldorfpedagogiska utbildningar ett statsstöd. Mot den bakgrunden frågar vi oss hur waldorfpedagogiken kan bidra till samhället på bästa sätt. Waldorf tillfredsställer ett viktigt behov – det kommer kreativa människor från waldorfförskolan och skolan. Tanke, kunskap, känsla, social kompetens och vilja. Det behöver samhället. Vi vill fokusera på vilka möjligheter som finns med waldorfpedagogiken! Att waldorf är viktigt just nu! Kvällen består av korta impulstal och idéutbyte mellan deltagarna.

Alltid är det resten av samhället som ska anamma det waldorf erbjuder, aldrig tvärtom. Man frågar aldrig om något i samhället utanför waldorf skulle kunna bidra till waldorf.  Waldorf är sanningen, och har redan nått sin fulländning. Att det i waldorf skulle finnas rum för självrannsakan och förbättringar, innan man ger sig på att rädda resten av världen, är något som denna patologiska hybris förhindrar upptäckten av. Det är en tragisk attityd. Lustigt är att konferensen också ska beröra att ‘fördjupa det andliga’. Det är paradoxalt, eftersom man med den omvärld, som man förväntar sig ska omfamna waldorf, inte alls vill tala om det andliga.

(Har redan tagit upp den här idiotin på fb, men jag antar att det är värt att upprepa. Särskilt i ljuset av att konferensen ännu inte varit.)