hundratals kräkningar av avsky

Om man räknar kräkningar som man räknar gnomer kan man kanske som Örjan Liebendörfer gör komma fram till detta:

När vi skrev på Waldorfbloggen att vi tyckte man kunde vänta lite med blyertspennor blev vi citerade på VoF:s Facebooksida och hundratals kräkte ur sig sin avsky över hur idiotiska vi var. Tror inte ens 1 % läste själva blogginlägget.

För det första är det förstås tokigt att tro att folk inte läste inlägget. Det gjorde de nog, de tyckte bara att det var knasigt.  Att tala om blyertspennornas ‘tyranni’ gjorde säkert inte saken bättre. Som en som ändå har praktisk erfarenhet av att måsta använda tjocka kritor i stället för pennor, så vet jag ju att det inte var så lätt. Tjocka kritor är som gjorda för att man inte ska kunna skriva ord med dem, och det passar naturligtvis waldorf alldeles utmärkt; som ettagluttare skulle vi inte skriva alltför många ord, så bättre att kritorna försvårade det, för oss som hade kunnat. (Man kunde kanske tala om kritornas tyranni? Om man ville.)

Det tristaste med det citerade påståendet är dock att några hundratals kräkningar fyllda av avsky aldrig förekom. Jag vet inte vad syftet är, men kanske att framställa VoFare som betydligt mer illvilliga än de är. Man kan ju få intrycket att man vill skrämma människor till tystnad; bäst att inte tala öppet om saker, för då kommer de där hemska människorna utanför rörelsen och säger saker och har negativa synpunkter och hånskrattar kanske också… Nåja, så kan det ju vara, resten av världen gör inte alltid som man tycker att den borde. Jag har givit mina synpunkter på detta i Johannes Ljungquists tråd och ska inte upprepa mig. Intresset för den antroposofiska rörelsens interna angelägenheter är hur som helst knappast så stort som Örjan Liebendörfer tycks föreställa sig.

Låt oss i stället återgå till blyertspennorna. Vad hände egentligen? FB-tråden som sägs bestå av ‘hundratals [som] kräkte ur sig sin avsky över hur idiotiska vi var’ består i själva verket av 31 kommentarer. Jag räknar till 23 kommentarsskribenter. (Några skrev mer än en kommentar.) Några är sympatiska. Några andra ser sympatiska sidor med waldorfskolans förhållningssätt, men nyanserar det med kritik. Några kommentarer handlar helt eller delvis om något annat än blogginlägget om pennorna. Några kommentarer är frågor — ett par verkar mer nyfikna än kritiska (i alla fall går det inte att utläsa någon kritik). Några berättar bara om sina egna erfarenheter av att lära sig skriva. Visst finns det negativa kommentarer, men få (om några) av dem kan tolkas som att skribenten kräker ur sig sin avsky. Visst används några nedsättande omdömen, t ex ‘tokfransar’, ‘snömos’, ‘snurrig’ och ‘sekteristisk’ (och bäst av allt: ‘snögetter’), men på det hela taget finner jag ingen aggressiv folkstorm. Framför allt finns där inga hundratals kommentatorer som kräker ur sig sin avsky över antroposofer som idioter. Att kalla någon ‘tokfrans’ är kanske inte snällt. Men sammantaget är intrycket långt från den skräckbild som Örjan Liebendörfer tycks vilja måla upp. (Det finns även en tråd på VoFs forum. Den har åtta kommentarer av sex olika kommentarsskribenter. Det finns inget i den som bör få jorden att gå under heller. Läs själva.)

Detta är kanske på det hela taget egalt. Men jag tycker att det är lite sorgligt om människor får för sig att något förfärligt hände, när inget förfärligt egentligen hände, och låter en uppblåst skräckvision inverka på handlandet.

Det är sant, i och för sig, att omvärlden kan komma och avfärda och till och med håna antroposoferna (det finns gott om antroposofiskt material tillgängligt för det syftet). I någon mån är detta en naturlig följd av att antroposofer riktar sina verksamheter även mot icke-antroposofer. Och antroposofer, lika lite som någon annan, kan vara immuna mot kritik. Men att överdriva omvärldens intresse för antroposofiska angelägenheter leder knappast någon vart, annat än möjligtvis till obefogad rädsla och ökande tendens till sekterism.

*

PS! (Lite senare.) Jag glömde ju nästan det viktigaste. Avsnittet om blyertspennornas tyranni, som var avsett för paret LIebendörfers bok Waldorfpedagogik, kom inte med i slutversionen. Inte för att det var fel på informationen, waldorfbarn skriver förstås fortfarande med kritor. Men VoFarnas reaktioner gav kanske en mild antydan om att det var dumt att belysa den saken.