om hans möllers bok ‘på väg att bli människa’

På det hela taget är Hans Möllers bok På väg att bli människa: Om jagfilosofins och personlighetstankens utveckling (2009) inte så tokig som jag hade väntat mig. Hans Möller är ganska bildad, han kan skriva och boken är inte bara (eller ens huvudsakligen) waldorfmarknadsföring i bokform. Man får dessutom intrycket att han verkligen bryr sig om de frågor han skriver om. Hans synpunkter på omvärlden och dess förfall framstår dock ibland som lite väl världsfrånvända (och det är milt uttryckt). I koncentrerat skick förekommer de i hans mångtaliga insändare,* men boken är i alla fall mer intressant eftersom han har plats att utveckla resonemangen.

Det var bättre förr. I alla fall lite. Nu pågår hemskheter överallt, världen är mer våldsam än någonsin. Utvecklingen de senaste århundradena har gått åt pepparn; inte mycket har blivit bättre. (Det finns andra perspektiv.) Skolan, vars tillstånd under de senaste hundra åren är en tilltagande katastrof, menar han, är ensidigt intellektuell, tyrannisk och värderande. Där har ‘livet stelnat.’ Stat, kommun och näringsliv har gjort den vanliga skolan till en skräckinrättning, om man ska tro Möllers bild. Konsekvenserna är bland annat mobbing och utslagning i skolan, samt för samhällets del våld, segregation, kriminalitet och fundamentalism. Folk spelar ‘dataspel’ (nio av tio sådana innehåller mycket muskulösa herrar och lättklädda damer, berättar Möller, och det låter förstås inte bra). Samtidsmänniskan är avtrubbad och förstår inte att njuta av skönheten i det lilla (som om tidigare generationer i mänskligheten hade större möjligheter till det). Vetenskapen har visserligen gjort stora framsteg, men människan själv är förslavad under sig själv, under sina begär. Möllers motvilja mot dagens samhälle är således tydlig. En del är förståeligt. Annat blir mest komiskt. Ett fint exempel på en Möllers dystopiska syn ser ut så här (det är också ett intressant och inte otypiskt exempel på hur antroposofer ser på andra människor):

En alienerad materialistiskt inställd människa utan jagidentitet som ser sig som genernas slumpvisa produkt som förintas genom döden finner det naturligt att endast tillgodose sina egna intressen och söka kringgå lagarna — “man lever ju bara en gång”. […] Ett levande rättsliv förutsätter ett andligt uppvaknande. Genom våra tankar och handlingar skapar vi vår egen och jordens framtid, vår karma.

Det är ju tydligt att materialisterna — utan jagidentitet (den antroposofiska betydelsen av detta uttryck bör inte underskattas!) — bara är en stoppkloss i utvecklingen. Att det dessutom är självklart för den som inte tror på evigt liv, karma och reinkarnation att själviskt roffa åt sig utan att tänka på andra, är en vanlig antroposofisk uppfattning. Givetvis skulle antroposofer aldrig uppträda på ett moraliskt klandervärt sätt eller tillgodose sina intressen på andras bekostnad. Eller, vänta? Är ens tron på karma en garant mot sådant? Är verkligen den naturliga följden av icke-tro på karma själviskhet, omoral och kriminalitet? Man kanske också kan misstänka att Möller inte riktigt förmår se det mänskliga i den som är övertygad om evolutionsteorins riktighet. Han förmår inte se att den människan kan vara precis lika mångfacetterad som den ‘andliga’ människan, att denne kan bära på alla möjliga nyanser av föreställningar, resonemang och tankar som kanske både är rimligare och mer utvecklade än de är hos många som köpt en färdig, andlig paketlösning (jag menar nu inte Möller själv). Den fördomsfulla andliga högfärden är inte helt lätt att fördra.

Helvete står mot paradis. Med rätt skola kan världen lämna sitt tillstånd av ‘krig, svält, förtryck, terror och utsugning.’ Rätt pedagogik ‘förlöser ur de förfärliga abstraktioner som nu förkväver oss och väcker destruktiva krafter.’ Eftersom Möller är antroposof, är det förstås inte förvånande att han sätter sitt hopp till andligheten. Då måste det forskas. ‘För forskning på det andliga området nämner Steiner antroposofins andevetenskap som en adekvat metod’, meddelar Möller. Nämen, se där. Mycket som Möller skriver om antroposofin är ganska sympatiskt. Hur korrekt det är, är kanske en annan fråga, men han undviker inte kontroversiella saker som reinkarnationen. Han är selektiv i sin bild av Steiner och antroposofin, men det har för hans framställning ett visst fog (måste man medge). Han idealiserar antroposofin, och intrycket jag får är att antingen går världen antroposofins väg, eller så går den mot undergång. Antroposofin har kärnan till frälsningen; han är övertygad om antroposofins oundgänglighet för världsutvecklingen. Men han är, tror jag, trots sin utopism,  inte så omedveten som många andra om att antroposofin har sina fallgropar. Även waldorfpedagogiken har sina problem (han nämner mobbing — det är sympatiskt — att även waldorfskolan har sina problem med det) men det är ändå helt klart till den han sätter sitt hopp, även om han skriver allmänt om pedagogiken mer än han skriver specifikt om waldorf av i dag. Med rätt pedagogik, på antroposofisk grund, ska människan bli fri.

Man kan kanske tycka att när Möller skriver om dagens samhälls- och kulturklimat och klagar över att man ‘förvränger motståndarens intentioner’ i något slags fattig grälsjukhet orsakad av omdömeslöshet (enligt honom outvecklat ‘verklighetssinne’, som för övrigt är släkt med ‘sanningssinnet’) så träffar det delvis honom själv. I sin oerhörda pessimism över sin samtid tolkar han den, tycks det mig, som genomfylld av onda intentioner. Och när han berättar om flykten från friheten — in i fundamentalism och andra dåligheter — till ‘grupprörelser där man kan sjunka in och upphöra som individ’, tänker kanske den skeptiske att det lika gärna skulle kunna vara antroposofin som mottar dessa frihetsflyktingar.

Och när man läser om hur skolan misslyckas då det som barnet påtvingas ‘glöms bort’, det ‘vissnar’, så kan i alla fall inte jag låta bli att tänka på waldorfskolan, som också måste påtvinga barnen mycket och tvinga dem ifrån annat. Men ibland har han goda poänger. Han skriver om bl a en sak som jag ser en del sanning i, nämligen att människor har en ‘övertro på vår naturliga godhet’. Han menar där (ungefär) att skolan har tagit en för liten roll i barns moraliska fostran. (Jag vet inte om det är rätt, men jag tror diagnosen — av övertron på naturlig godhet — är korrekt.)

Möller vill att omdömesförmågan ska utvecklas, och det han skriver framstår som sympatiskt i och för sig, om än det är laddat med mer antroposofiskt bagage än man kanske i förstone tänker. Men jag är i vilket fall som helst inte övertygad om att waldorfskolan — den där ute i verkligheten, som befinner sig en bit från alla hoppfulla ideal och intentioner — lyckas utveckla barns omdömesförmåga. Jag tror inte ens att den skulle lyckas med det om den fungerade perfekt och så som det var tänkt. Hans önskemål om en skola utan regler och krav utifrån betraktar jag som naivt och dessutom skadligt. En sådan politik ger frirum åt folk som inte har kompetens att tillgodose att utbildningen har kvalitet, och det skadar i slutänden. Han avfärdar ‘mätbara prestationer’ för de visar inte ‘de fina livskvaliteter som kan ha utvecklats.’ Det må så vara, men på något vis måste någon ta ansvar för att eleverna faktiskt lär sig något. Tyvärr har det aldrig förefallit mig som om waldorfskoleelever utvecklat några förnämare ‘livskvaliteter’ än andra. Däremot missat en hel del kunskaper och utveckling.

Vad som trots allt ändå gör boken roande och läsvärd, och väger upp Möllers ibland extrema och världsfrånvända synpunkter, är den bildning han ändå besitter och att hans språk är tämligen trevligt att läsa. Det blir heller aldrig riktigt ointressant. Han idealiserar antroposofin och waldorfpedagogiken, men gör det i alla fall inte utifrån okunskap. Mer problematiskt är att hans läsning av filosofi- och idéhistorien i stor utsträckning sker med antroposofiska glasögon, utan att man som läsare för klart för sig varför han gör de tolkningar han gör eller framhåller det han väljer att framhålla. Det är som vore det en självklarhet att filosofins historia varit en utveckling där Steiners idéer är höjdpunkten, ja, kanske till och med fulländningen, och om inte annat kronan på verket. Allting annat var en väg mot antroposofin, och den var målet. Allt annat får läsas och tolkas utifrån den, varför det föga förvånande påstås att reinkarnation varit en självklarhet för många av de stora tänkarna; reinkarnationen och existensen av den översinnliga verkligheten är ju all utvecklings och den mänskliga frihetens förutsättningar…

Tar vi inte antroposofin på allvar, står mänskligheten inför oundvikliga ‘fortsatta katastrofer’. Det är kanske värt att veta.

____________

*Jag har tidigare här på bloggen skrivit om någon eller några av insändarna. Just som jag skrivit det mesta av det här inlägget, dök lustigt och passande nog ännu en insändare upp. Jag använder ju inte bloggen så mycket längre, men Möllers insändare diskuterades på facebook.