ett substitut för religion

calvin

Djur idrottar inte. De rör sig framåt, de har mål och mening i sin rörelse — och det är inte att skjuta en boll i ett mål eller att hoppa över en plint i en dammig sal. Det handlar inte om att räkna poäng. Jag förstår djur, på det sättet, men jag förstår inte människor som idrottar. De framstår som bisarra rymdmonster. Eller så är jag det. Någon av oss i alla fall. Idrotten har inget att säga som har något som helst värde för mitt liv.

Jag har egentligen aldrig känt någon som tar idrott på fullaste allvar. Någon enstaka figur, ja, några som haft hobbies som tangerat sport, ja. Och någon enstaka som av outgrundliga anledningar fann att muskelmonster, som hockeyspelare, var deras människoideal. Var och en med ögon att se med borde dock rimligen direkt förstå att vilken gammal svartvit poet som helst har mer själ. Idrotten saknar estetisk potential, i alla fall för mig. Men var och en får väl bli salig på sin fason.

Det är möjligt att om jag ägnade tio år åt att läsa böcker om hur fantastisk idrotten är, så skulle jag förstå något av det. Jag har inga sådana intentioner; jag finner alltihop alldeles för odrägligt. Jag har fått en fullständigt onödig påminnelse (sänder mina tack till internet) om precis hur odrägligt. Och jag måste få denna påminnelse ur mitt system. Mer än så vill jag inte. Sedan vill jag glömma att idrott existerar.

Att tala med människor som är frälsta på idrottens nödvändighet för liv och hälsa är naturligtvis omöjligt. Inte när de anser ha sanningen på sin sida. Och vi — kanske ett fåtal, jag vet inte — som helt vägrar idrott inte ses som annat än defekta atomer i samhällskroppen, mest där till belastning. Det spelar förstås ingen roll att många som aldrig idrottar är både friska och lever länge. Idrottsfantasterna menar att idrotten statistiskt sett leder till friskare liv, och därför bör vi alla passas in i den fållan.

Och därför måste barn tvingas att idrotta. Jag har förstått att det inte går att förklara för dem, som uppskattar idrott för egen del, att barn som tvingas att idrotta knappast kommer att övertygas om idrottens värde. Det är kört.

Jag förstår att det inte går att förklara för idrottslärare, som i allmänhet är idrottsfanatiker och som älskade idrotten i skolan, eller för övrigt för andra idrottsälskare, att de barn som står där i ett dammigt hörn faktiskt inte får något med sig. Att det inte är främjande för hälsan — än mindre för idrottsintresset — att bli förödmjukad på bocken, i kullerbyttandet, vald sist och skrikt på av andra barn (de idrottsintresserade) för att man ‘förstööööör för laget’, att frysa så mycket i simhallen att man till slut inte kan röra på sig, och i dag är — som jag nu förstått det — omklädningsrumstortyren ännu värre än den var förr. Barn är elaka och dumma, behöver trycka ned för att vinna falsk självaktning, och idrotten talar till människans lägsta sidor. Den talar till driften att slå ut och tillintetgöra andra, inte till tänkandet och förståelsen.

Idrotten styrs och kommer alltid att styras av lärare som älskar idrott och de elever som är ess. Det är som det är. Men det är också det stora problemet.

Det är ju inte något knivigt att få barn att röra på sig. Det gör de naturligt, i alla fall de barn jag sett och minns. (Det är inte så många, det ska medges.) Det är inte konstigt att den drivkraften finns — det är som för djuret som jagar sin föda. En instinktiv förståelse av att rörelse krävs för att överleva i och att lära sig om världen. Idrottsfantasterna menar att idrotten är nödvändig för barns hälsa. De menar att det finns bevis för detta. Det framstår för mig som löjeväckande att barn behöver motions- och styrketräning, gymnastik och lagsporter som om de vore absoluta nödvändigheter. Som om rörelse är lika med idrott. Som om hälsa är lika med idrott. Det är kanske den dominerande synen i ett samhälle där alla anses behöva ett gymkort eller att springa maraton. Jag vet inget om barn. Verkligen närapå ingenting. Men jag vet att tvång till att idrotta inte leder någon vart. Och jag tror att det finns många fysiska aktiviteter, utom idrott, som kan engagera barn på ett naturligt sätt. Utomhuslek, hantverk, trädgårdsarbete, naturutflykter — ja, jag gissar att man kan komma på ett hundratal andra exempel. Man skulle kunna ägna sig åt en stor variation av aktiviteter utan att någonsin idka idrott. Jag kan förstå att de lågmälda aktiviteterna inte passar de brutala sällarna i smaken, inte heller de barn som vill tävla med sin fysiska kapacitet eller bygga upp sig själva till något slags hulken, men för dem som inte är idrottstokiga. Det fantastiska med de aktiviteterna är också att de har en mening utöver att själlöst bygga upp kroppen eller att vinna en tävling. De leder till något, ett resultat där andra sinnen varit med än det rent fysiska.

Men man kan naturligtvis inte övertyga sportfantaster om detta. Frälsningen finns inte i det lågmälda. Inte för dem som har kroppen som sitt enda tempel. De barn som hellre nöjer sig med stillsam rörelse och lågmälda fysiska aktivteter blir kanske aldrig några gymkortsägare som vuxna. Inte heller kommer de övertygas om vikten av att betala för att springa maraton. Men att de skulle få sämre hälsa, det tror jag är fullständigt nys. Möjligen är det så att de som invaggas i föreställningen, att den typ av rörelse som räknas som hälsobringande är idrotten, helt enkelt låter bli att röra sig alls. För dem har idrotten, och tvånget att delta i den genom skolidrotten, i så fall dödat den inre drivkraften. Några fortsätter kanske tvinga sig ut på hemska joggingrundor. Bara för att känslan finns där att man måste för att hålla sig frisk. Glädjen i det måste vara minimal.

Att negativa konsekvenser är möjliga är förstås inget man kan förklara för den som tror att man verkligen kan tvinga barn att idrotta. Tydligen är det så: om bara ‘rätt’ lärare förklarar precis hur ‘rolig’ bollen är, ska också det inför bollen helt oförstående barnet begripa! Som om det inte kunde vara idrotten i sig — och bollen i sig — man inte kommer överens med. ‘Rätt’ lärare måste bara övertyga om att gymnastiska övningar och lagsport är ‘roligt’ — och framför allt nyttigt och nödvändigt! — även för den som har en skrattretande klumpeduns fysik eller är fullständigt ointresserad av den sortens hjärndöda aktiviteter.

Så dumt. Det är att försöka slåss mot naturen själv.

Men det praktiska åsido. Idrotten, i synnerhet dess påtvingade form, kräver att man slutar tänka. Att man infogar sig, att man underkastar sig. Att man blir bara kropp. Att man undertrycker sin vilja till självhävdelse. För att kroppen ska användas på ett sätt som en annan dikterar för en.

Jag har något emot det. Något stort.

Och jag vill inte vara idrottsmänniska. Jag vill inte stänga av min hjärna. Jag vill inte få användandet av min kropp dikterat av någon idrottsstolle. Jag vill vara jag. Det ville jag som barn också. Och ju mer andra argumenterar för att tvinga, desto mer rabiat blir jag i mitt motstånd. Även om det gäller barn. Kanske till och med särskilt om det gäller barn, för de sätter sig inte emot diktat så som vuxna gör. De underkastar sig i allmänhet som de av lärare och kollektivet (till exempel skolklassen) förväntas göra — därför är det desto viktigare att inte aktivt söka undertycka deras egna viljor.

*

Lustigt nog — och som en parentes — är waldorfskolan på den här punkten inte fullständigt så oförnuftig som på andra. Fokus på idrott för barn — särskilt yngre barn — var litet. Lagsporter med boll kommer ganska sent. Idrott på schemat kommer inte in förrän i tredje klass — i alla fall förr, i dag är kanske reglerna sådana att de måste ha idrott tidigare — och var mest på lek. Där inget ideal att driva på barnen att träna hårt och fysiskt. Rörelsen blir en del av andra moment, men idrott är inte ett självändamål. Och aldrig den enda frälsningen — den enda vägen till framtida hälsa. Man har eurytmi, förvisso, och det ämnet har sina egna problem, förstås, men de är annorlunda än idrottens. Den är inte heller fysisk på samma sätt, även om den innebär rörelse. Den är inte hård fysisk träning och inte tävlan. (Dess motiv är andliga, inte blott kroppsliga. Det har, som sagt, sina egna problem.) Jag har en hypotes här. Det är att människor som är fokuserade på sin andliga utveckling eller väg, är mindre ensidigt fokuserade på det rent fysiska. Till detta kommer naturligtvis mer andra mer konkreta anledningar i specifika fall — att man inte tränar fotboll i waldorfskolan har varit tradition, dock en med ett flertal alternativa förklaringar. (Det är en sport fokuserad helt på nederkroppen. Fotbollen kan ses som ett mänskligt huvud, och därför ska man inte sparka på den. O s v.) Hur man ser på barnets utveckling spelar säkert också in. Och andra förklaringar är säkert möjliga. Men när det kommer till idrott finns det något där som inte är helt dumt.

(Jag visste att Steiner talade om sport som ett substitut för religion. Men efter att jag skrivit detta, googlade jag. Så här får ni. Inkluderar några exempel med referenser för fortsatt förkovring! Och han har en poäng, har han inte: ‘That gymnastics, moreover, has become void of all sense or meaning, that we have made it into an activity that follows the body entirely, is a characteristic phenomenon of the age of materialism. And the fact that we seek to “raise” this activity to the level of sport, where the movements to be performed are derived solely from the body, and not only lack all sense and meaning, but are contrary to sense and meaning — this fact is typical of the endeavour to drag man down even beyond the level of materialistic thinking to that of brute feeling. The excessive pursuit of sport is Darwinism in practice. Theoretical Darwinism is to assert that man comes from the animals. Sport is practical Darwinism, it proclaims an ethic which leads man back again to the animal.’ Bortsett från en sak: jag tror han har fel om djuren. Djuren skulle, som sagt, aldrig komma på något så dumt och meingslöst som idrott!)