christine och örjan liebendörfer: waldorfpedagogik

folkvett

Äntligen har den kommit, Folkvett nr 4 2013. I den skriver jag om Örjan och Christine Liebendörfers bok Waldorfpedagogik, utgiven av Studentlitteratur förra året. En bok som utger sig för att beskriva waldorfpedagogiken av i dag men som är en blandning av luciferiskt högmod och opportunistisk undfallenhet — en sprickfärdig övertro på en i själva verket högst medioker waldorfskola blandad med oförmåga, eller snarare ovilja, att verkligen tala ur skägget vad gäller de idéer som ligger bakom och motiverar waldorfpedagogisk metod, psykologi och tradition, ja, skolornas själva existens.

Waldorfförespråkare framställer gärna waldorfpedagogiken som den ultimata pedagogiken, en pedagogik perfekt anpassad till barns utveckling. Den kan rädda hela skolväsendet — om inte rentav hela världen. Och har, i själva verket, ännu större anspråk än så, även om de förblir outtalade i sådana här sammanhang. Vi andra bör inte köpa detta utan kritisk granskning. Att rörelsen är patologiskt oförmögen till såväl självkritik som att uppriktigt beskriva pedagogikens särskiljande egenskaper, står med all önskvärd tydlighet klart även i boken. I stället strör rörelsens företrädare, i närmast onykter generositet, lovorden omkring sig, de ignorerar, förnekar eller bortförklarar och skyller ifrån sig i stort sett alla problem, och deras bundsförvanter i tron, ursäkta, den ofelbara pedagogiken, kommer givetvis att hylla boken, då den säger dem vad de vill höra — att waldorf (och, för många av dem, antroposofin, men det säger de inte alltid lika högt) mot alla odds har framtiden för sig. Allting går bra. En uppmuntrande klapp på ryggen och en försäkran om att det goda segrar är allt man vill ha. Men omvärlden har, som sagt, all anledning att förhålla sig skeptisk.

 

***

 

Uppdatering 2016.03.18. Det verkar som att recensionslänken fallit bort från listan i Folkvettsarkivet, även om artikeln egentligen finns kvar om man söker via google. Hur som helst publicerar jag den även här, om någon skulle ha nytta av den, i min version utan Folkvetts rubriker osv. Den följer här:

En oklanderlig pedagogisk metod, baserad på sann förståelse av människan och barns utveckling och behov, vore en ovärderlig tillgång. Waldorfpedagogiken, som presenteras i en ny bok av Christine och Örjan Liebendörfer, tror sig vara det. Vore den ens hälften så fantastisk, hade den revolutionerat skolväsendet. Waldorfpedagogik (Studentlitteratur, Lund 2013) är en bok av övertygade för de redan övertygade och för de okunniga som ska övertygas. Den är drygt 350 sidor glättat papper, attraktiva bilder och självgod hybris.

Båda författarna är före detta waldorfelever. Christine Liebendörfer är utbildad waldorflärare. Örjan Liebendörfer arbetade som waldorflärare innan en karriär inom det antropsofiska näringslivet, nu är han verksam som ledarskaps- och marknadsföringskonsult och nytillträdd waldorfrektor. De senaste åren har varit kritiska för waldorfrörelsen. Enträgen lobbying gav nyligen dess egen lärarutbildning statlig finansiering, men andra mål återstår. Boken tillgodoser behovet att synas i rätt sammanhang och att presentera en egen tillrättalagd expertkunskap.

Boken erbjuder rikligt med välbekanta waldorffloskler. Det handlar, bland annat, om en skola för hela människan, om hur barnets utveckling och individen är i fokus, om hur waldorfskolan fostrar för frihet. Till leda upprepade begrepp plågar framställningen – men de förblir oförklarade. Vad menar antroposofin med individen? Vad menas med hela människan? Vad betyder frihet, och hur uppnås den? Vad är vilja, tanke, känsla – ständigt upprepade begrepp, som bara förklaras som ”själsförmågor”?

Författarnas bakgrund och bokens omfång gör att jag förväntar mig att antroposofins fundamentala betydelse för waldorfskolan ska beskrivas och förklaras. Till dess största svagheter hör emellertid att den skyggar inför uttalat antroposofiska förklaringar, troligen för att de uppfattas som ohållbara och oattraktiva. Antroposofin finns där, men relativt omfattande bakgrundskunskap krävs för att förstå dess roll, något läsaren beklagligt nog i huvudsak lämnas ensam med.

En välvillig tolkning är att antroposofer utgår från att andra är införstådda med deras syn på att människan är mer än sin tillfälliga materiella skepnad, att hennes ande är odödlig. Och eftersom det är all pedagogiks uppgift att hjälpa individer att inkarnera på jorden och att bearbeta sin karma, är det onödigt att tydliggöra det. Men jag är inte beredd att vara välvillig. Om vissa saker måste man tala öppet och korrekt. En framställning av waldorfskolans människosyn får inte backa inför det väsentliga.

Man kan inte nämna “varje barns livsöde” utan att nämna karma, man kan inte tala om att “utbilda elevens ‘jag’” utan att berätta vad detta jag är, man kan inte säga att pedagogikens ska “utveckla individen, och därigenom mänskligheten” utan att berätta om synen på utveckling och framtiden. Antroposofins pretentioner har kosmiska proportioner, som förverkligas genom pedagogiken och andra praktiska verksamheter. När författarna skriver att pedagogiken “i slutändan inte [handlar] om att förmedla kunskaper” borde vi ta dem på allvar, trots förnekanden av kunskapsfientlighet. Waldorfpedagogikens syfte är större än skolan – och betydligt större än det enskilda barnets tillvaro här och nu.

Boken innehåller en mager och fullständigt inadekvat faktasida om antroposofi, där det förklaras att antroposofin bör förstås som humaniora, då ett av Steiner använt tyskt ord kan tolkas så. Det antroposofiska universumet i all dess charm – med dess myriader av översinnligt skådade fakta om karma, reinkarnation, ockulta krafter, elementarväsen, änglar, andliga hierarkier, Lucifer och Ahriman, livet på Atlantis, rotrasernas andliga status, människans astralkropp, betydelsen av aurans färger, och så vidare – kan knappast kallas humaniora utan att missvisande snylta på ämnets akademiska status. Men antroposoferna har en alldeles egen högskola för andevetenskap.

Antroposofins upphovsman, Rudolf Steiner, var en man med vidlyftiga intressen. Från studier vid teknisk högskola och ett stort filosofiskt och kulturellt engagemang, som resulterade i ett arbete vid Goethe-arkivet och en doktorsgrad i filosofi, kom han via en livsavgörande mellanlandning i teosofin att utveckla sin lära efter egen fason. Resultatet är en egensinnig blandning av ockultism, tysk idealism, och ideosynkratisk kristendom. Enligt antroposofin, som räknas som en världsåskådning inom den västerländska esoteriska traditionen, kan vi med våra vanliga sinnen varsebli endast en begränsad del av verkligheten. Genom övande kan vi dock nå kunskap om en högre andlig verklighet, och tror vi Steiner och hans levande bildspråk möts vi där av ett färgglatt och ibland komiskt galleri av övernaturliga krafter och väsen som drar i trådarna bakom vårt synliga universum. Med hjälp av antroposofin lär vi således känna alla dimensioner av människan och kosmos.

Antroposofisk ‘forskning’ har emellertid stagnerat sedan den store andeforskaren Steiner passerade tröskeln 1925. Få antroposofer tror sig ha klärvojanta gåvor som överträffar hans och för de flesta vore det otänkbart att komma till resultat som i centrala delar motsäger honom. De rimligt sinnade accepterar att Steiner ibland hade fel, då utvecklingen överbevisat honom; de fanatiska är hänvisade till att förneka bland annat månlandningen. Detaljer kan alltså i bästa fall diskuteras, men huvuddragen är orubbliga. Den okritiska hängivenheten till Steiner och tilltron till hans högre skådande gör antroposofin till en uppsättning trossatser, traderade sanningar, snarare än en individuellt erövrad och prövad livsfilosofi.

Den här troheten till Steiner märks tydligt makarna Liebendörfers bok, där hans människo- och utvecklingsbild okritiskt presenteras som objektiv fakta. Då icke-antroposofisk kunskap refereras är det för att söka bekräftelse, aldrig för att ifrågasätta eller avfärda det försanthållna. Och trots Steiners intention om ett vetenskapligt förhållningssätt till andevälden, är det förstås omöjligt att med vetenskaplig metod pröva merparten av hans utsagor om det översinnliga.

I en bok om waldorfpedagogiken vore det nyttigt att tydligt skilja den antroposofiska synen på människan och hennes utveckling från den gängse, men boken förmår inte göra det. Den utvecklingspsykologi som presenteras, bland annat ett otal förmenta fakta om hur barn är i olika åldrar, identifierar sig sällan som hämtad ur antroposofin. Visserligen beskrivs sjuårsperioderna och deras kännetecken, till exempel att viljan hör till den första, känslan till den andra, och tanken till den tredje, vilket påvekar hur barn ska undervisas. Men framlagda fakta relateras inte till Steiners ockulta fysiologi, och till största del undviks begrepp och idéer som för nutida läsare kan verka suspekta. Vi får inte läsa om människans översinnliga väsensled eller barnets inkarnationsprocess, även om det är helt essentiellt för förståelsen av waldorfskolans människosyn.

Att waldorfskolan “utgår från individen” är en ofta förekommande klyscha. Bara indirekt framgår att barnen får rätta sig efter ett tämligen strikt utvecklingsschema. Ett exempel är bristen på intellektuella utmaningar, som förklaras av att intellektet inte anses vakna förrän i 14-årsåldern (då astralkroppens utvecklas). Synsättet stöds av den antroposofiska läkekonsten, som varnar för prematurt förhårdnade, associerat med materialism, till följd av tidig intellektualisering. Att “låta barnen få vara barn”, för att citera en annan av bokens många floskler, blir för många en övning i uthärda understimulansens tristess. Inte nog med att idéerna som ligger bakom praktiken inte förklaras, man problematiserar över huvud taget inte effekterna av dem.

Sida upp och sida ned beskriver hur tillfredställda och kompetenta waldorfskolan gör barnen, så naturligtvis måste problematiska aspekter av människosynen förbigås och nederlagens eventuella ursprung i själva pedagogiken kategoriskt förnekas. Waldorf är bra för alla, och när det inte fungerar är det någon annans fel (föräldrarnas, enligt boken). Internet skadar waldorfrörelsen eftersom enskilda kan berätta om sina erfarenheter och sprida “en ensidig bild”. Man dristar sig att påpeka att rörelsens och bokens egen rosaskimrande bild är minst lika ensidig. Vanliga klagomål, som akademiska brister, mobbing och oförmåga att möta individuella behov, berörs inte alls.

Som tidigare waldorfelev känner jag igen den skola som beskrivs. Metoder och lärostoff är bekanta ned på detaljnivå, och bekräftar att inte mycket har förändrats. Men den bild boken ger är utopisk. Vore lärarna kompetenta, alla elever begåvade och pedagogiken faktiskt ofelbar, låg det kanske något i den, men ambitionsnivå och verklighet åtskiljs av en avgrund. Ett konkret exempel är hur waldorflärarna beskrivs som närmast övermänskligt kapabla, medan skolorna i verkligheten har svårt att få lärare med någon utbildning över huvud taget, inte ens den bristfälliga waldorflärarutbildningen. Mitt intryck är genomgående att boken hellre söker smickra waldorfrörelsens uppblåsta självbild än att beskriva verkligheten.

Detta gäller även de akademiska landvinningar som selektivt berörs i boken. Man skriver om tidskriften RoSE, waldorfrörelsens hopp om akademisk trovärdighet, men underlåter att nämna att det i princip enbart är antroposofer som utvärderar av andra antroposofers arbete. Det är enklast så. Masterutbildningen i Norge nämns, men inget om dess häpnadsväckande flummiga nivå. Man beskriver antroposofen Bo Dahlins projekt, men tiger om dess brister. Det berättas att i Tyskland och Norge finns waldorflärarutbildning “inom högskolans ram”, men passande nog sägs inte att det handlar om privata antroposofiska högskolor.

Tack vare bokens detaljrikedom får vi ändå en del oväntade och oavsiktliga glimtar av hur antroposofin förmedlas i skolan. Här kan bara några konkreta exempel ges. I zoologi studeras kon, lejonet och örnen då de “uppvisar olika kvaliteter som också återfinns hos människan.” Bilden hämtas från Steiner, och handlar om människans tredelning i kropp, själ, ande. Här finns en korrespondens till det metabola systemet (ko), det rytmiska systemet (lejon) och nervsystemet (örn), en uppdelning som lärs ut i biologin senare. Det första systemet korresponderar i antroposofin till viljan, det andra till känslan, det tredje till tanken. Barnen lärs att människan är mer allsidig än djuren och skiljer sig från dem genom sin upprätta gång, enligt antroposofin resultatet av jagets arbete på den fysiska kroppen (djur saknar ett jag). I såväl matematiken som genom bibelns skapelseberättelse förmedlas bilden av den femuddiga stjärnan, enligt antroposofin en kosmisk symbol för människan och mänskligheten; dessutom har vår eterkropp formen av ett pentagram. Fjärilens levnadslopp får illustrera människans odödlighet. En annan antroposofisk tankegång antyds i att skolan ger “fördjupad uppfattning om jorden som en levande organism”; jordens rytm korresponderar med människans: andning, vila och vaka, död och pånyttfödelse.

Historia- och religionsämnena styrs av att barnets utveckling antas spegla mänsklighetens medvetandeutveckling genom tiderna. Att mikrokosmos reflekterar makrokosmos är en av de fantasifulla korrespondenser som uppställs i antroposofin, som även ser yttre skeenden som symtom på inre förlopp och översinnliga krafters verkningar. Gränsen mellan historia och myt är flytande, då myterna, inte sällan förmedlade i antroposofisk tappning, antas spegla medvetandet hos forna folk. Yngre barn lever ännu i fantasi och myt så som människor fordom levde i intuitiv samklang med en översinnlig dimension. Sålunda kan man i boken läsa att i sjätte klass “[försvinner] [d]en mytiska verkligheten […] bort och världen stiger fram i sin fysiska, materiella gestalt” och barnen är redo för Romarrikets kultur. Det antyds alltså att undervisningen behandlar den historiska epok som motsvarar den utvecklingsnivå barnen uppnått, men den antroposofiska bakgrunden till denna waldorfpedagogiska egenhet förblir tyvärr vag.

Genom ovan nämnda exempel på fakta, samt i myter, berättelser och bilder, förmedlas antropsofin till eleverna även om såväl rörelsen som bokens författare nekar till att den lärs ut. Men beträffande en rad direkt antroposofiska ämnen och teman som ges stort utrymme i skolorna är boken en besvikelse. Författarna borde ha beskrivit den unika betydelse eurytmin, formteckningen, vått-i-vått- och skiktmålningen, Parsifal, den projektiva geometrin och pentatoniska tonskalan, med mera, har i waldorfskolan. Men trots en tröttsam detaljrikedom i övrigt, tycks de fullständigt ovilliga att beröra de antroposofiska motiven. Det är uppseendeväckande fegt.

Jag hade även förväntat att mer utrymme skulle ägnas åt de verser barnen reciterar varje morgon. De skrevs av Steiner och brukade kallas morgonspråk, en term som nu undviks. Att citera och diskutera innehållet i dem hade förstört författarnas argument att waldorfskolan inte är religiös, det vill säga, inte heller specifikt antroposofisk. Den bild boken i stället vill förmedla är att skolan är öppen och universell. Det är tveksamt, även om det förvisso är sant att waldorfskolan tar emot barn från familjer med annan livssyn. De universella anspråken är snarare ett naturligt resultat av antroposofin själv, då den antas transcendera andra världsbilder och således äger en högre sanning; den inkorporerar på så vis andra myter i sin egen mytologi.

Författarna placerar pedagogiken och dess födelse i en kristen kulturell kontext, men mer specifikt handlar det egentligen om en antroposofisk miljö, där det kristna intar en särställning. Steiner var skicklig på att anpassa sig, och precis som han utnyttjade den teosofiska begreppsvärlden anammade han den kristna, men på sitt eget sätt. För Steiner är Kristus en kosmisk kraft som inkarnerade i Jesus, som förknippas med solen och som i och med korsfästelsen utgjöts i jorden och vände världsutvecklingen. Solens plats i waldorfskolans texter och estetik är ingen slump.

Boken utelämnar alltså förklaringarna. I stället för att berätta vad som särskiljer antroposofin, låtsas man inte om dess speciella karaktär eller dess avgörande inflytande på waldorfskolan. Ett annat bra exempel på det är hur författarna insisterar på att waldorfskolans högtider är universella, när de i stället borde belyst deras antroposofiska betydelse. Två traditioner kan här nämnas, mikaelifirandet och adventsspiralen.

Mikaeli, då barnen gestaltar dramat med Mikael och draken, beskrivs i boken som skördefest och något vagt kring gott och ont. I själva verket är Mikael central i antroposofin; han är mänsklighetens ledande ärkeängel sedan 1879, och draken han bekämpar är Ahriman, materialismens och intellektualismens kraft, som i ont syfte söker herravälde över människorna. Adventsspiralens ursprung lär finnas i Kristensamfundet, antroposofins uttalat religiösa organisation. Under högtidliga former vandrar barnen i en spiral av granris och tänder ett ljus buret i ett äpple. På makrokosmisk nivå symboliseras ett andligt-historiskt epokskifte; mikrokosmiskt den enskilda människans andliga väg till förståelse av sig själv och kosmos. Riten sägs även ge en bild av inkarnationsprocessen. Rekvisitan är full av mening: äpplet symboliserar kropp, dess röda färg det själsliga, ljuslågan den reinkarnerande anden och det gröna riset odödlighet och evigt liv. I boken kan den djupare innebörden anas i uttryck som “det inre ljuset (som finns i varje människa)”, men någon förklaring för oinsatta ges över huvud taget inte.

Antroposofin ska inte uppfattas som religion, menar alltså författarna, som framhåller att den inte heller är en sekt. Bokens utopiska skildring av waldorf ger i sig god anledning till ifrågasättande av detta. Där tvivel och tvekan inte finns, har den filosofiska ansatsen stelnat i religiös dogmatism; där övertygelsen härskar oinskränkt, ges inte utrymme för omvärdering och nytänkande. Att sektproblematiken inte tas på allvar i boken (eller för den delen i verkligheten) är beklagligt. I stället odlas en kultur av självgodhet, ofelbarhet och utvaldhet. Även i övrigt finns problem som borde mana till eftertanke – bland annat en aggressiv attityd till meningsskiljaktiga – men boken avfärdar sektfrågan utan att ens vidröra dem.

I stället påpekas att Steiners skrifter är tillgängliga för alla (men att hemliga texter läckt ut är knappast den organiserade antroposofins förtjänst) och att det är frivilligt att vara antroposof (det är oklart vem som påstår motsatsen). Författarna medger att antroposofin är grundläggande för waldorfskolan. Misstankar om indoktrinering tillbakavisar de dock helt. I den antroposofiska tidskriften Balder beskrevs till exempel för några år sedan hur blivande lärare under utbildningen byter världsbild, men inte betraktar sin nya omvälvande livssyn som antroposofisk, utan tror att den kommer inifrån dem själva. (Tjärnstig: ‘Tankar på den vardande människan’, Balder 2008:3) Om vuxna inte förmår identifiera och analysera sin egen omvandling, hur kan då eleverna som har bristfällig (om någon) kunskap om antroposofi förväntas förstå hur de har påverkats av sin utbildning och sina barndomserfarenheter? Författarna har emellertid varken kunskap eller vilja att analysera så komplicerade frågor, utan nöjer sig med banala avfärdanden.

Antroposofins och den antroposofiska rörelsens svårare sidor (till exempel rasdoktriner och agerandet under nazitiden) vågar boken inte hantera, utan faller tillbaka på förtigande och gängse förnekelser och bortförklaringar. Om och om igen sliras på sanningen för att framställa rörelsen i bästa möjliga ljus. Alla skavanker måste döljas och slipas bort, och att författarna inkluderar ett kort kapitel som avser att bemöta kritiken ger dem bara ännu en förevändning att putsa på glorian.

Boken utnyttjar flitigt de faktorer som alltid varit waldorfskolans största lockelser: den ytliga charmen, den mjuka estetiken och de diffusa löftena. Rörelsen har levt gott på att många villigt konsumerat och finansierat antroposofin utan att bry sig nämnvärt om innehållet. Dess företrädare har i likhet med författarna sällan lyckats presentera antroposofin på ett ärligt och begripligt sätt. Dels anses den teoretiska förståelsen oviktig för antroposofins välgörande verkan, dels förstår man att den kan stöta bort människor. Till esoterikens natur hör också ett visst mått av arrogans, där verklig förståelse anses förbehållen en invigd andlig elit. Man kan heller inte bortse från att antroposofin antar att barnet innan födelsen har valt sina livsomständigheter, såsom sina framtida lärare, varför waldorfskolan är en ödesfråga mer än ett föräldraval.

En bok som förkunnar waldorfskolans förträfflighet utan att vilja definiera och förklara idéerna bakom den och som i övrigt uppvisar en anmärkningsvärd oförmåga till kritiskt förhållningssätt, hade jag förväntat mig från ett förlag med starka band till den antroposofiska rörelsen, men det är obegripligt att Studentlitteratur fullföljt publiceringen. Den tänkbara ursäkten är att förlaget inte har förstått att antroposofin är en världsåskådning och att waldorfskolans företrädare agerar utifrån en stark övertygelse. Som marknadsföring för waldorfskolan är boken förvisso i många stycken för långrandig, ostrukturerad och inte tillräckligt välskriven, men i övrigt äger den reklamskriftens karaktär.