30 maj 2015

– Absolut. Jag tror att reinkarnation är en möjlighet. Det är i alla fall inte problematiskt för mig. Om du tänker på naturens cykel och jämför med det mänskliga livet, som bara är en halv cykel; mellan födelse och död. Varför just bara människan?

(Gérard Lartaud i Dagens Nyheter.)

Det är fascinerande hur antroposofer (som inte vill kalla sig antroposofer) förklarar reinkarnationen för utomstående. Jag antar att naturen som symbol ligger nära till hands som analogi; det är förståeligt. Men den känns för mig mer självklar som sådan, om man enbart tänker på människans fysiska plan. Nu är det säkert på det här viset många helst vill visa upp antroposofins reinkarnationslära: att vi alla ingår i ett kretslopp och är del av en helhet, som helst skall vara hållbar, gå på ett ut och där inte mer skall konsumeras än vad som kan återföras, är en populär och tidsenlig tanke. Den ekologiskt engagerade läsaren har redan en tolkningsram för sådana budskap. Man kan ju lätt tänka, när man hör de antroposofiska förklaringarna, att slutsatsen om reinkarnationens verklighet är närmast självklar — även om någon trossats inte dikteras — för varför skulle jag vara annorlunda än en växt eller en fågel som lever och förmultnar och ger fröer eller näring till ett nytt liv? Det är en naturlig tanke. Som sådan inte en tanke att förakta, men den kommer till korta om man vill förklara den antroposofiska reinkarnationstanken.

För det första i en väldigt grundläggande mening. Människans jag är egentligen inte tillhörigt naturen. Vi är på ett avgörande sätt annorlunda än den — annorlunda än stenar och växter och djur. Människan lever visserligen som fysisk varelse, då hon befinner oss i livet på jorden, men hon är egentligen en andlig varelse, med ett jag som är unikt och inte har någon motsvarighet i de tre naturrikena. Och visst ingår människans jag också i ett slags kretslopp, men det är annorlunda än de materiella kretslopp, som ligger närmare till hands att tänka på. Min fysiska kropp dör, förmultnar, blir näring som föder någon annan, och så vidare. Så länge håller jämförelsen med naturen. Men jaget, anden, dör inte enligt antroposofin; det är evigt. Det befinner sig ett tag i högre världar, och återföds senare i en ny kropp för att få de erfarenheter som bara ett liv på jorden kan ge och som är nödvändiga för den fortsatta utvecklingen. Det är inte så mycket en hållbarhetstanke — så som man föreställer sig det vanliga kretsloppssystemet, vare sig det är i jordbruket eller i återvinningen — som det är en utvecklings- och framstegstanke. Eller en förädlingstanke, om man så vill. Det går visserligen runt, är en cykel, men det går även framåt. För att åskådliggöra kan man kanske tänka sig det som en uppåtgående spiral. Som individ kan man vara på det uppåtgående eller (tyvärr) på det nedåtgående; det samma gäller även för folk och för mänskligheten som helhet. Varför, som ni säkert förstår, antroposofin anser sig ha en vägledande roll att fylla — för att inte säga en mission.

För det andra missar den förenklade kretsloppsliknelsen en dimension som är nära förbunden med den antroposofiska reinkarnationstanken, och som tillhandahåller den funktion som gör att alltihop inte bara stagnerar och fastnar i självrepetition, utan skrider framåt (eller stiger högre): karma. Kretsloppet är inte bara ett kretslopp, utan ett kosmiskt rättssystem med ambitioner. Visserligen inte en perfekt analogi (jordiska rättsystem har mindre vittomfattande och vilda ambitioner), men argumentet att återfödelse i kombination med karma ger upphov till en rättvisa, som annars vore omöjlig att uppnå, är inte helt ovanligt. Det ligger trots allt något i det, vare sig man finner tanken sannolik eller osannolik, smaklig eller osmaklig; den sortens förmodat eftertraktade högre rättvisa kan vi omöjligen få på jorden inom loppet av ett enda liv. Den kosmiska recyclingen innebär således ett slags rättsskipning i det att vi får ‘svara’ för våra handlingar, tankar och attityder som varit skadliga för oss och andra och för jorden; allting har verkningar, som vi inte kan undfly. Samtidigt kan man säga att det inte direkt är ett straffande system eller ett som pådyvlas ovanifrån, utan ett där individerna (för all del med hjälp av högre väsen) söker sina prövningar för att åstadkomma den utveckling som skall höja vårt medvetande. Vi återvänder för att ställa till rätta och för att skaffa oss erfarenheter vi behöver.

Vi söker alltså själva våra svårigheter i livet. När vi föds till detta liv med ett handikapp eller om vi får en sjukdom eller drabbas av naturkatastrofer, våld eller krig, är vårt öde en del i en karmisk länk som sträcker sig över flera liv. Och vi söker inte de svåra erfarenheterna i vår fysiska tillvaro som straff, utan för att förädla oss och nå högre och längre i vår (andliga) utveckling, något som under nuvarande förhållanden vore omöjligt om vi inte utsatte oss för hinder och genomlevde prövningar. När vi befinner oss i vår jordiska tillvaro är orsaksammanhangen inte transparenta, och lidandet kan framstå som meningslöst. Men när vi befinner oss mellan död och ny födelse ser vi det på ett annat sätt och med tydlighet, och det är då vi träffar våra val. Detta är i alla fall på ett ungefär vad Steiner förklarar. En annan aspekt värd att nämna är att individuell karma, mänsklighetens karma och jordens karma är länkade till varandra. Det är som en väv där individers karma sammanbinds, korsar varandra, påverkar varandra; och där samtidigt alla dessa individuella karmiska vägar har förbindelse till ett större ‘vägnät’ som gäller hela mänsklighetens utveckling och jordens. (De delade karmiska ödena betyder att mina antroposofiska antagonisters vägar säkerligen kommer att korsa mina även i nästa jordeliv. Vilket borde bekymra dem mer än mig, som misslyckas att uppbåda förtroende för det kosmiska rättssystemets grundläggande funktioner.)

Det intressanta finns ofta i det som inte sägs, och i det som sägs i tystnaden mellan raderna. Den läkepedagogik som DN är tillfällig besökare hos och Lartaud verksam inom hade inte existerat utan de antroposofiska idéerna om reinkarnation och karma (de är grundläggande för den antroposofiska människokunskapen). De handikappade ungdomar som vårdas på Saltå By har friska jag som valt den erfarenhet det innebär att leva med ett själsligt/psykiskt eller fysiskt handikapp; också de som vårdar dem har sin karma, och en livsuppgift med karmiska implikationer. Förhållandena kring karma och reinkarnation beskrivs förstås av Steiner, men annars har även den antroposofiska läkaren Michaela Glöckler har skrivit en bok, Begåvning och handikappsom är upplysande, till exempel i fråga om hur de handikappade karmiskt betraktat fungerar som ställföreträdande bärare av den skuld mänskligheten ådragit sig för sin ondska. Där ser vi åter hur individuell karma och gemensam karma flätas in i varandra. Hon har även gjort en fiffig sammanställning av karmiska samband, ur vilken jag ger exempel i nyss nämnda inlägg. Man kan bland annat hitta det hittills bästa argumentet för att avstå från vaccinationer: den som genomlever infektionssjukdomar i ett liv, ökar sina chanser att få leva i vackra omgivningar i nästa. Förutsatt att mänskligheten vid det laget inte har hunnit bygga på sin gemensamma karmaskuld genom att förstöra alla sådana.

One thought on “30 maj 2015

Comments are closed.