7 augusti 2015

Vanligtvis håller jag mig till att posta om olika intressanta saker på Facebook. Bloggen befinner sig ju i ett slags halvdvala, osäker på om den vill vakna upp. Men nu tänkte jag ändå göra ett undantag, och tipsa er om det här teveprogrammet från finländska YLE. Det är ett halvtimmeslångt inslag med f d militären och kristensamfundsprästen Lars Karlsson. Räds inte finsk teve — han talar den vackraste och renaste finlandssvenska.

Det är ett livsåskådningsprogram, som inte ställer kritiska frågor. Och det skulle jag väl, om jag hade velat, kunnat kritisera det för. Men det vore för det första en upprepning av vad jag gjort så många gånger, och dessutom något jag misstänker att andra kan göra bättre än jag i dag. (Om de ville. Eller brydde sig.) För det andra finns det en hel del gott att säga om programmet.

Som utomstående till denna rörelse — antroposofin som helhet, inte just kristensamfundet — stör det mig hur uttråkad man kan bli av den, hur den antingen framstår som en skickligt putsad pr-produkt, presenterad av dem som inte säger för mycket eller fel saker och vars nitiska tillrättaläggande av fasaden gör antroposofin intetsägande och färglös, eller som en pseudovetenskaplig, konspiratorisk new age-uppblandad Steiner-gegga som i bästa fall passar lallande knäppgökar oförmögna till kritiskt tänkande. Det finns fler oangenäma varianter, som Steinerrobotarna med överhettat copy-paste-finger eller detaljfixerad och stagnerad literalism. (Jag gör inte anspråk på uttömlighet.)

Och jag vet, jag vet, att det egentligen är fel. Att raka motsatsen egentligen är möjlig, och att den finns.

Det är så sällsynt att få tänka: jag kanske inte håller med den här personen, men jag förstår varför han gjort de val han gjort, att det har funnits en poäng och en mening med det. Och det är vad som intresserar mig. Att få skymta något som ter sig äkta. På riktigt.

Och detta låter kanske paradoxalt, för att komma från en ateist: jag har nog en djupare fascination för antroposofins esoteriska sida, och även för dess “religiösa” aspekter, än för de teoretiskt-filosofiska element eller den av så många omhuldade “kunskapsteorin”, som man i stort både kan ha och mista, utan att det spelar någon existentiell roll, för i det avseendet har den nog i stort inget som man inte hellre kan söka i den akademiska filosofin, där Steiner ju inte kommit att spela någon roll. Så till vida man alltså enbart ser den för dess filosofiska meriter — vilket det tycks mig som att åtskilliga antroposofer i alla fall låtsas göra. För att nu inte sätta det esoteriska i kontrast till min bristande respekt för antroposofins naturvetenskapliga pretentioner som faller platt ned i träsket av pseudovetenskap, och allt som hör till det. För att inte också tala om den antroposofi som existerar som hjälpkonstruktion för diverse till den förtappade allmänheten riktade verksamheter och försäljningen av konserverade (icke ens biodynamiska!) bönor — som en byggnadsställning kring ett tomt ruckel.

Det finns, upplever jag, en missriktad anständighetsiver bland de sofistikerade som leder till förnekelse av den ockulta sidan. Och samtidigt, nästgårds, en stinkande sumpmark av allsköns dravel, en hel new age-värld som tror på precis allt, där orimlighet aldrig förhindrar trovärdighet och förnuftet alltid är bannlyst till förmån för känslan. (Det låter fruktansvärt elakt. Jag höll på att be om ursäkt, men insåg att det hade varit falskt.) Det är ju kanske vid sidan av ämnet, men en antroposofi som mer öppet gav erkännande åt och utvecklade det esoteriska — ja, till och med, i tillägg till det, det religiösa (i en mening som ni får förstå som ni vill) — skulle kanske slippa att så fnoskigt försöka förena oförenligheter; den skulle ha sin egen väg. Och man skulle kunna förstå meningen med dess existens. Må vara att öppen esoterik är en självmotsägelse och att inget av detta ligger i en enskilds hand. Men ni får försöka förstå tanken bakom det jag säger, även om uttrycken blir inadekvata. Detta är förstås egentligen en parentes.

(En annan parentes: jag har under det år drygt, då jag inte skrivit så mycket, ändå läst en hel del. Bland annat om just kristensamfundet, vilket har varit betydligt mer intressant än jag hade kunnat tro. Just för att skärningspunkten, överlappningen (för att inte säga konflikten), mellan dessa organisationer berättar en hel del om antroposofin. Den som vill läsa om historiken kan konsultera till exempel Helmut Zanders mastodontverk; den som vill höra en samtida, individuell röst rekommenderas Andreas Lauderts bok, Abschied von der Gemeinde. En dag när jag vaknar upp med lagom mycket mod och dödsförakt, skulle jag vilja bevista någon förättning i denna kyrka. Se med egna ögon, höra med egna öron.)

Det är det ena. Det andra är det något roande påpekandet, som jag fick på Fb, att jag är “traditionalist” i fråga om vad jag gillar (och teveinslaget skulle alltså vara i linje med detta, traditionalistiskt). Må så vara, även om jag inte helt förstår resonemanget. Jag tror att det, som så mycket, är sprunget ur fnoskighetsantroposofin. Den är troligen besläktad med pr- och luftslottsantroposofin. Detta att antroposofin antas tjäna på att ha sådana representanter som tillrättalägger bilden, som på ett särskilt vis framställer antroposofin — ja, egentligen, säljer den eller dess produkter — är säkerligen mycket modernt. Antroposofi för den konsumtionsinriktade människan. En färdig bild som ger så litet till mottagaren att den antingen kan tolkas precis hur som helst (vilket är praktiskt, för då kan man skylla ifrån sig, men förmedlar å andra sidan ingenting) eller på enbart ett sätt, som man på bästa sätt har kontrollerat. Jag kanske överdriver för att göra en retorisk poäng, men tendensen kan likväl vara sann. Detta är för all del en samtidsanpassning, och det finns ju gott om sådana antroposofiska försök. Att jag tror att de i grunden är misslyckade kan ju bero på att jag är traditionalist, för all del.

Eller på att jag är realist. Eller cyniker. Eller på att jag ser det som förljuget. Jag bär ju också på föreställningen att ytlighet är — borde vara — en återvändsgränd i fråga om det andliga, om vi skall ta det på allvar. Det är, på något plan, det enda rimliga. (Detta skall inte tas som en kritik mot marknadsföring i sig. Det är det inte; den har också sin plats. Jag vill bara poängtera att jag tror att antroposofin är något annat än en produkt man konsumerar i lagom färdigtuggade bitar, och det bär mig emot när den framställs som vore den en sådan, även om analysen vore korrekt att det är vad människor föredrar.)

Det har inget att göra med att rapa upp Steiner utantill eller att vara bokstavstrogen. Tvärtom, det går — bevisligen — att tala sitt eget “språk” och att individualisera det material man gör till sitt. Men man kan inte låtsas att antroposofi skall vara någon lättsmält konsumtionsprodukt — inte ens i dess allra mest ytliga manifestationer, som man vill trycka ned i halsen på kreti och pleti (vilka man på förhand bestämt sig är för outvecklade för att kunna förstå). Vore det så, saknade den alldeles existensberättigande.

Så kanske är jag traditionalist, kanske är jag konservativ — men i så fall mest i det avseendet att jag tror att vissa frågor inte är så hårt tidsbundna, inte modenycker. Och man må hålla med eller avfärda de frågor som ställs eller de försök till svar som ges (eller som man kan uttolka till exempel ur teveprogrammet). Men jag kan inte tycka att det är otidsenligt att uppfatta dem som i princip relevanta — oavsett, som sagt, vad man i övrigt anser om dem. Och ponerar vi, för sakens skull, att de har en giltighet eller en existentiell betydelse, då går de inte att avfärda som traditionella eller konservativa. Eller tråkiga, om man vill vara krassare. Man kan driva dem i precis vilken riktning man vill. (Bort från allt vad antroposofi heter, för den delen.)

Låt mig bara avsluta med att det säkert finns andra anledningar till att jag uppskattar intervjun. En är bristen på högdragen världsfrånvändhet. Men för att tänka en annan tanke: kanske skall man, som gammal argsint kritiker, se med tillförsikt på det att antroposofin själv alltid tycks välja andra vägar än de man tror skulle vara de mest gynnsamma — de mest levande och givande — och att antroposofin så sällan framträder så som den gör i det här teveinslaget. Kanske borde man glädja sig, i alla fall för att man förutspår att rörelsen så effektivt gör sig själv irrelevant. Och det är ju vad man har velat.

***

Som en liten dagsaktuell bonus kan ni fundera några vändor på denna nyhet och dess esoteriska betydelse. Ni vet. Och klura lite på mänsklighetens medvetenhetsutveckling.

One thought on “7 augusti 2015

Comments are closed.