1 september 2015

Det förskräcker att Johannes Ljungquist tror att jag respekterar Steiner. Det gör jag inte.

Hon tror inte på den antroposofiska världsåskådningen – hon är ideologisk materialist – men hon respekterar Rudolf Steiner. Detta kan förefalla paradoxalt men är en närmast akademisk hållning där hon ser Steiners förhållningssätt till sin egen världsåskådning som konsekvent och rimlig utifrån hans egna utgångspunkter.

Jag uppskattar honom – på sätt och vis. Men jag respekterar honom inte särskilt. Respekt är ett så utnött och missbrukat ord. I tid och otid görs anspråk på ‘respekt’ för religioner och andra människors ideologier och andras profeter, också när respekten kräver att vi motarbetar våra egna ideal och vår egen moral, oss själva. Nu tror jag inte att Johannes använde ordet i avsikten att beteckna en sådan i grunden falsk respekt, inte heller att han använde det i den betydelsen det tycks ha för en del antroposofer: att man (bildligt talat) faller på knä inför Steiner och tillber varje hans ord som vore det djupaste, ofelbaraste insikt. Det är rätt uppenbart att det inte är min respekt.

Men jag vill ändå hellre kalla det något annat än respekt. Så låt oss i stället säga: jag tycker på sätt och vis om honom. Eftersom saker sällan är enkla, gör jag det trots att han stundom är dryg, manipulativ och odräglig, för han är samtidigt fascinerande. Han är som en bekant som drar sig i min soffa, ständigt närvarande, ibland slumrande, ibland vaken. Han är en överintelligent, obotlig excentriker, och jag låter honom vara som han är; någon respekt behövs inte, den önskas inte, betyder inget. Jag är glad över att min goda vän Melanie uppfann den andliga enklav, the ethereal kiosk, där Rudi äter glass med Saul Bellow. Det gav upphov till en egen mytologi, som behövs för att komma överens med honom – en liten värld bortom respekt, tillbedjan och den motvilja, ja, avsky, som han också kan väcka. Jag är fascinerad av honom, och han är ofrånkomligen en del av mitt liv. Vad mer behövs? För mig inget.

Påståendet om min acceptans för antroposofin ur något slags systematisk synvinkel är outgrundlig. Utifrån Steiners egna utgångspunkter skulle jag lika gärna kunna säga att hans systembygge kan betraktas som både inkonsekvent och orimligt, men det är givetvis en tolkningsfråga. Jag har inga problem med att han är motsägelsefull och till och med gåtfull. Vore han inte det, hade jag tröttnat för länge sedan. Mitt problem är kanske snarast att jag inte förstår vad Johannes vill säga eller hur han dragit sin slutsats om min hållning till Steiner. Inte heller förstår jag helt och fullt vad han menar med ‘ideologisk materialist’. Är det någon mer svårartad sjukdom än vanlig materialism, den vanliga sortens förnekande av anden? Hur som helst är jag inte en troende i den antroposofiska livsåskådningen. Det är sant. Jag är inte en troende.

Det är lustigt att Johannes avfärdar min önskan att antroposoferna ska våga använda ordet astralkropp i samma andetag som han noterar att jag uppskattar ett teveinslag där det (så vitt jag nu minns) inte används. Jag klarar mig nämligen utan ordet astralkropp; jag ser bara ingen särskild anledning till att undvika det i de sammanhang där det äger relevans. Man kan antingen använda ordet eller förklara idén – eller gärna både och.

Antroposofer tycks sällan förmå någotdera. Så problemet är inte så mycket att för litet ‘fackantroposofiska’ används. Utan det är att man inte alls vill tala med människor om vad antroposofin är eller vilken den har en roll att spela i de verksamheter som bedrivs utifrån den som grund.

Det är dock inte mig emot att man finner sätt att förklara antroposofiska tankegångar utan att använda antroposofiska begrepp, så länge man inte skyr begreppen när de behövs eller för att man i sitt högmod inte tycker att den man talar till har rätt att känna till dem för att kunna bilda sig en egen uppfattning. Principiellt är jag alltså inte emot. Och de mest givande antroposofiska texter jag har läst har sällan varit övertunga på antroposofiska begrepp, snarare tvärtom. De har förmått använda ett vanligt språk och ibland att förankra de antroposofiska idéerna i den verklighet som både upphöjda antroposofer och vi andra ändå lever i. Många gånger är det givande att läsa sådana (sällsynta) texter.

Men undvikandet av ord och begrepp – för att inte tala om innehåll – får inte härröra ur klenmod. Det måste komma ur en vilja att tänka om och formulera om, i omtanke om idéernas förnyelse eller omgestaltning, och inte för att förvilla eller för att dölja status quo. I den utsträckning jag uppskattar sådana försök har de emellertid inte haft något att göra med förklaringar utan fackord för den oförstående allmänheten, som antroposofer högmodigt anser varken kan eller vill förstå. Det har ofta tvärtom varit så att just dessa friare texter kräver en bakgrundsförståelse. Det handlar alltså i grunden inte om vilka begrepp som används.

Detta är förstås ett förlorat slag, och därför skall jag inte i onödan beklaga mig eller argumentera. Nu talar jag naturligvis generaliserande, men det tycks mig som om antroposofer inte värnar om öppenhet och ärlighet, och som om de har låga tankar om sin omvärld och de människor som befolkar den. Vi andra får förhålla oss till detta – inte som till en diskussion, utan som till ett faktum.

Det intressanta skulle annars vara vad antroposofin är och vilka frågor den ställer (och besvarar). Vad är människan, vilka är hennes villkor, varför lever hon, hur förhåller hon sig till naturen, till världen, till universum och till utvecklingen, et cetera? Och vad betyder den i förhållande till den tid och den verklighet vi lever i? Eller kanske, om man vill stanna i det mer religiöst färgade, vad menar antroposofin med gudar och kristus och alla väsen? Vad är de för något?

Utan att vilja reflektera över vad dessa saker faktiskt innebär i antroposofin, intar man en nedlåtande attityd gentemot mot den icke-antroposofiska världen, framför allt de förkastliga ateisterna och materialisterna. Det finns mycket intressant antroposofer kunde säga, men som de avstår från, då de hellre avfädar andra som oförstående och mindre vetande. Se där! Ett alternativ: att ta världen på allvar och tänka att den kan vara intresserad av att höra vad antroposofin är eller vill och kan vara, i stället för att serveras högfärdiga propagandafraser och lika evinnerliga som banala insisteranden.

Johannes har i andra sammanhang brukat påpeka: antroposofin vill inte missionera, därför talar den inte om det antroposofiska inför utomstående. Men det betyder inte att den inte utför ett slags mission, menar jag. Den missionerar för inflytande men utan att skapa klarhet i vad den vill; den missionerar när den skaffar sig anhängare som inte ens har ringaste förståelse för vad dess mål är. Sant är dock, att den inte missionerar – eller ens talar om – sin kärna, sin mening. Det kunde vara en förhoppning att den skulle göra det. Inte att den skulle missionera, men att den lade den ogynsamma kombinationen av hybris och dålig självkänsla åt sidan, och fann antroposofin som sådan värd att tala om.

Nu var det också det här med YLE-programmet. Johannes skriver att programmet var

mycket representativt men lite old school som mer ger en känsla av nybörjarinstruktioner än antroposofiskt gestaltade livserfarenheter. En korrekt beskrivning befriad från personliga erfarenheter och tankar.

Nu är det precis detta Alicia är ute efter. Hon är trött på de som ”låtsas att antroposofi skall vara någon lättsmält konsumtionsprodukt” Hon uppfattar Lars Karlssons framställning som mer ”äkta”, paradoxalt nog.

Nog gillar jag en korrekt beskrivning – även om det hade föga med min uppskattning av teveinslaget att göra – men föreställningen att jag är ute efter något som är ‘befriat från personliga erfarenheter och tankar’ förefaller lika mystiskt som en del andra påståenden i Johannes inlägg. Om något, är det precis motsatsen som intresserar mig. Bristen på personliga anslag hör, förutom lättsinnigheten och banaliteten, just till det som gör antroposofin som inställsam konsumtionsvara så ohyggligt tråkig.

Här handlar det om ett knappt halvtimmeslångt livsåskådningsprogram i teve. Hade Lars Karlsson till exempel skrivit en bok om antroposofin hade jag förväntat mig – eller i alla fall hoppats på, kanske förgäves – något mer omfattande och inträngande. Nu får detta vara hur löjeväckande som helst, och var och en kan ju göra sig en egen uppfattning både av programmet och min syn på det: jag uppfattar Lars Karlsson som äkta, som en individ som berättar om något som kommit att betyda något för honom, något som har spelat roll i hans livserfarenhet, om vi skall använda det ordet. Så långt är det personligt.

Dessutom vill jag nämna ett par saker som Johannes inte tycks ha funderat över. Jag har andra förväntningar på ett kort teveprogram med en präst – eller vem som helst som talar om sin livssyn och sina val – än på en rörelse eller en skola som informerar om sin pedagogik eller något annat där informationsbiten bör stå i förgrunden. Det tycker jag är rimligt. Den förstnämnde har frihet att utforma sina utsagor efter eget skön; de sistnämnda har det inte, om de vill vinnlägga sig om korrekthet och uppriktighet. Det är därutöver skillnad på vad jag själv uppskattar att läsa och höra, och vad jag tycker att waldorfrörelsen bör informera om. Det är två separata kategorier, som jag bedömer olika.

I kontrast till den svenska antroposofi som saknar annat att säga utomstående än att ‘antroposofin spelar ingen roll, köp våra produkter, sätt era barn i våra skolor!’ är inslaget ändå jämförelsevis djuplodande och genuint – och framför allt sympatiskt. Därför uppskattar jag det; det är inte svårare än så. Man behöver inga hypoteser om vad VoFare anser, för att förklara några förmenta paradoxer i mitt synsätt. Utifrån ett hårdfört skeptiskt perspektiv är progammet snarare bristfälligt och vilseledande (Lars Karlsson är ju en till synes hygglig och vettig människa, ett sådant förförande lurendrejeri! Ingen ställer kritiska frågor, och Karlsson talar varken om astralkroppen eller antroposofins sämre sidor).

Men man kan bedöma saker utifrån olika måttstockar beroende på sammanhang, och som Johannes otvivelaktigt vet, finns det en hel del jag uppskattar som vore motsägelsefullt att uppskatta, om jag vore fullständigt hängiven den materialistiskt-ideologiskt inspirerade motvilja mot antroposofin – såsom varande, bland annat, förnuftsvidrig och orimlig, för att låna Johannes egna ord – som han försöker antyda är min. Bevisligen är det inte ens hälften så svårt att ‘mjuka upp en antroposofikritiker’ som man skulle kunna tro. Det har lyckats massor av gånger förr. Som tur är behöver en antroposofikritiker bara blicka ut på internet en kort stund för att påminnas om att antroposofskapet också härbärgerar största möjliga oförnuft.

One thought on “1 september 2015

  1. Pingback: the ethereal kiosk

Comments are closed.