4 september 2015

Och så var det detta med materialismen också. Jag måste bekänna att jag i någon form missriktad självironi använder det begreppet så som många antroposofer verkar använda det. Envar som hyser misstro mot antroposoferna – må det vara deras idéer eller produkter – betraktas snart som en materialist. Det är som ett skällsord i dessa sammanhang. En materialist kan erkännas som intelligent, men det är inte smicker, utan antyder ett närmast patologiskt avstånd till det andliga – givetvis manifesterad i en oförmåga att ‘förstå’ antroposofin. Den antroposof som hör en annan antroposof kalla en människa för materialist vet var klockan är slagen.

I allra enklaste avseende är materialisten en människa som förnekar existensen av det som inte är materia. Också det mänskliga medvetandet förklaras genom materien enbart, genom fysiska processer i hjärnan, även om de ännu är för oss ofullkomligt utforskade. Den moderna naturvetenskapen är per definition materialistisk, i det att den enbart befattar sig med materien, det som hör till den fysiska verkligheten, med det som kan observeras, mätas och studeras med hjälp av de vanliga sinnena. I denna neutrala mening är begreppet rimligt. Det är också så Steiner ofta använder det.

Men hos honom blir det förstås mer komplicerat än så. Det finns ingen materia utan ande, inte heller ande utan materia, sägar han någonstans. Det andliga och det materiella utgör två sidor av samma sak. Också varje skeende har en andlig sida, där andliga orsaker verkar. Samtidigt som människan är en andlig varelse, och uppfattandet av det andliga en mänsklig kapacitet, kan människan i nuvarande stadium inte existera och utvecklas utan att ta fysisk gestalt. Andra väsen – tidigare utvecklingsstadiers ‘människor’ – har utvecklats högre, och behöver inte en fysisk existens; de tjänar emellertid som andliga guider, och påverkar fortfarande utvecklingen i den materiella världen och den andliga.

Huvudpoängen här är dock att materien nödvändig, och i den utvecklingscykel vi befinner oss i är vi så djupt inbäddade i materien som bara är möjligt. Härifrån går vägen mot ett återförandligande, och ni kan själva gissa vilka som anser sig vara lämpade som guider på färden, oavsett vart vi andra tror oss vara på väg. Men inte ens antroposofer har egentligen råd att ignorera samtidens materialistiska impulser eller materialistiska impulser inom dem själva, tvärtom. En sådan taktik leder till världsfrånvända drömmerier. Man måste behärska och utnyttja de krafter som verkar i världen, inte fly dem. Det är teorin, i enkelhet. Den reflekterar förstås inte verkligheten.

Ordet materialist används också värderande. Det kan i sig förstås vara förklarligt och rimligt, beroende på vilken grund man har för värderingen. Men det blir också orsak till den betydelseglidning som jag tror att begreppet har råkat ut för.

För Steiner är materialismen – förnekandet av tillvarons andliga sida – å ena sidan en förutsättning för människans evolution, en nödvändig utvecklingsfas, å andra sidan förknippad med mörkrets krafter, den kalla intellektualismen. Det är en strid som utkämpas. Antroposoferna uppfattar sig vara på rätta sidan av detta andliga slagfält – de utvecklar sitt tänkande på det riktiga sättet, och det genomsyras av kärlekens krafter (med det avses ingenting särskilt romantiskt, om någon nu trodde det). Materialisterna, de rationella logikerna, andeförnekarna, låter sitt intellekt domineras av kalla, förstelnande krafter, och förtvinar andligen. Michael, tidsanden, arbetar på antroposofernas sida, Ahriman verkar genom att förleda materialisterna. En förenklad bild, naturligtvis. Som vanligt måste man tänka sig att allting har en mening. Bakåtsträvande krafter behövs för att driva utvecklingen framåt – ja, de behövs rent av för människans frihet och oberoende, som också är kännetecknande kvaliteter för den tid vi nu lever i.

Det sättet att tänka har följder. Gång på gång har jag observerat antroposofer som sitter fast i den här krigsmetaforiken. Mer eller mindre uttalat, emellanåt mycket framträdande. Man citerar, med viss vällust tycker jag mig ana, Steiners mest apokalyptiska visioner; man föreställer sig att man står mitt inne i en strid. Man rabblar årtal och demoner. Ifrågasättanden av antroposofins sanningar är tecken på onda krafters verksamhet för att leda mänskligheten i fördärvet – längre bort från anden. I den mest absurda formen medför den här fundamentalismen att antroposof anklagar antroposof för att vara under inflytande av ondskan, Ahriman, demonbesatt. Inte längre en rätt tänkande person, utan en av mörkret vilseledd. En del antroposofer, som antas ha utvecklat särskilda gåvor, tycker sig kunna se dessa själskvaliteter i auran, som om de strålade ut från människan.

Nu kan man ju föreställa sig att detta enbart förekommer bland fanatiker. Så är det desvärre inte, även om man nog får utgå från att det är mer påtagligt och uttalat i sådana sammanhang.

För oss utanför är domen förstås ännu hårdare, inte enbart om vi faktiskt är skeptiker, materialister, kalla och förstelnade rationalister av värsta sort. Också i grunden andliga människor kan med enkelhet avfärdas som påverkade av materialismens tankegångar, om deras föreställningar utifrån den antroposofiska världsbilden är felaktiga eller om de förnekar dess giltighet. Det kan handla om människor som har en annan tro eller en annan andlighet. Antroposofers oförståelse inför människors missnöje med waldorf är ett gott exempel. Varför väljer en materialist waldorf? undrar antroposofen häpet. Kanske för att ‘materialisten’ inte var materialist, och antingen missförstod waldorfskolans natur eller den antroposofiska andligheten och dess förenlighet med de egna värderingarna (eller något annat – men om vi nu ska hålla oss till ämnet).

Och jag? Jag vet faktiskt inte. Jag noterar att antroposofer använder uttrycket om människor de uppfattar som motståndare till det antroposofiska projektet, alldeles utan hänsyn till att det är möjligt att ha en andlig livsåskådning och ändå avfärda den antroposofiska. Vad gäller mig själv: jag har ingen andlig åskådning. Men jag vet inte om jag i grunden är materialist. Jag tar ordet i anspråk, då jag förstår att det är vad jag är i antroposofers ögon. Men om jag pressades på ett svar, ett, bara ett, utan tvetydighet, utan motsägelser – nej, jag vet inte. Jag vet inte heller hur det mänskliga medvetandet fungerar, eller vilken av alla möjliga förklaringsmodeller som är den minst häpnadsväckande; naturvetenskap är mer eller mindre magi för mig i vilket fall som helst. Och svaret spelar ingen roll.

Ironiskt nog kan jag snarast uppfatta en del antroposofiska (och övriga andliga) strävanden som materialistiska till sin natur, särskilt i deras fåfänga jakt på den materialistiska vetenskapens bekräftelser eller bara på övertygande ‘bevis’, detta materialistiska greppande efter halmstrån. Men också på andra sätt. Man uppfattar de antroposofiska väsena och krafterna närmast som fysiska existenser. Man befolkar sitt inre universum med andras syner, ty man kan inte ifrågasätta ett vittnesmål; allt, som någon har sett eller upplevt, är bokstavligt, materiellt sant. Och man tar med lätthet Steiners utsagor som om de vore sanningar om den materiella världen inte utsagor om den översinnliga. Jag tycker ser en förvirring kring vad som är inre erfarenhet och vad som är yttre verklighet; en förvirring som möjligen är förståelig, då man fattar det fysiska och det andliga som en helhet. Och då får vi vättar som existerar i den fysiska verkligheten, objektivt och utanför det mänskliga medvetandet. Det är inte riktigt vad Steiner säger, för att fatta saken kort, och för att för en sekund nonchalera hans motsägelsefullhet.

Mitt problem med andligheten – om det nu är något problem – är dess ständiga krav på godtrogenhet, dess aversion mot kritiskt omdöme. Att man förväntas tro på all galenskap som föresvävar folk, om de bara befinner sig på ‘rätta’ sidan; så kallade materialister kan man givetvis misstro allt. En upplevelse kan inte ifrågasättas varken till dess natur eller angiven orsaksförklaring; det betraktas som tragiskt, om det gäller ens egen upplevelse, och oförskämt, om det gäller andras. Ett ‘mirakel’ kan varken avfärdas som en omedveten feltolkning av verkligheten eller en medveten bluff. Steiner får naturligtvis avfärda precis vad han vill också bland miraklen och undren. Han är högre skådande än genomsnittlig antroposof, som ändå sätter vissa gränser för förmätenheten.

Ibland tycks det som att det enda kritiska tänkande man odlar består i ett slags barnsligt trots mot dem som inte tar emot ens världsbild med öppna armar. Urskillningsförmåga omdefinieras som negativt tänkande och som fördärvlig för det andliga livet. Den naturvetenskapliga kunskapen ses som likgiltig eller destruktiv, så vitt den inte tjänar som bekräftelse på det man redan tror; den är inskränkt när den inte gör det. Paradoxalt nog önskar man den, och önskar den inte, samtidigt. Kritik och rationalitet är Ahrimans förförelsekonster, som man bör vara på sin vakt mot.

Och här någonstans finns det som är avgörande för mig: att man – ibland på trots mot intentionerna – nedvärderar det självständiga och kritiska tänkandet. Formellt håller man tänkandet högt, i alla fall i antroposofin, men nedvärderar det i praktiken, gör sig själv blind i stället för mer seende. Det rationella presenteras med en dålig bismak; måste ursäktas, om det förekommer. Jag är inte överdrivet fäst vid oändliga intellektuella övningar, men kan inte tolerera den här attityden – kan inte med att inte få tänka själv, kan inte med att måsta acceptera andras visioner och fantasier som vore de oantastbara sanningar om världen. Hellre än att förgifta helheten med inbilskhet eller falskhet, låter jag naturvetenskapen ha sina frågor och svar och konsten sina. Det finns åtminstone en viss ordning i det, om än en ahrimansk sådan.

Steiner avfärdar nog mitt sätt att se det. Han avfärdar såväl den som menar att vi genom sinnena – i sinom tid – kan komma att uppnå full kunskap om människan och världen, som den som säger att en del saker är bortom kunskap, de är helt enkelt en fråga om tro, inte vetande. Han menar att fullständigt och säker kunskap är möjlig att uppnå – men samtidigt snor han sig runt sig själv, han måste ju medge att det översinnliga kräver en annan typ av kunskap, i själva verket: hans kunskap. Och han argumenterar i stort sett explicit för att den kunskapen kräver att den kunskapstörstande absorberar de ‘fakta’ – upplevelser – som de invigda (han) meddelar, innan han själv använder metoden. Då blir vi också tvungna att acceptera bland annat det lilla guldkorn av andlig neurovetenskap jag fann i en av hans skrifter härom dagen: han menar att om vi kunde fotografera den mänskliga hjärnan vid tidpunkten för en individs födelse, och om vi kunde jämföra den bilden med en bild på stjärnhimlen, skulle bilderna matcha varandra, de skulle visa samma konstellation, så att säga. (GA 15) Man kan ibland undra hur Steiner hade utformat och formulerat förhållandet mellan översinnlig och naturvetenskaplig kunskap om han hade levt i dag.*

Antroposoferna verkar hoppas att om de bara kan få fram yttre vetenskapliga bevis för än det ena än det andra, så skall det ha en övertygande verkan – inte avgörande för dem själva så mycket som för den förtappade värld av så kallade materialister som inte ‘förstår’ dem. Men jag skulle snarare påstå att sådana resultat i någon mening har begränsad giltighet – det vill säga, begränsad till specifika förhållanden, men säger lite om antroposofin, vare sig dess helhet, dess övriga hypoteser eller om giltigheten i den teori som ligger bakom en specifik metod, till exempel. Detta helt enkelt för att naturvetenskapens utgångspunkt är den den är: den handlar om den materiella världen. Antroposofi handlar om en annan sorts värld utanför – utöver, under, ovan, genomströmmande – den. Den är översinnlig, och därför inte ett utforskningsbart ämne för naturvetenskapen. Och det, det är ett faktum, inte en värdering eller en ofullkomlighet i vetenskapen. Även om Steiner skulle mena något annat.

*Man kan också fundera på hur han hade tolkat annan ny (materialistisk!) forskning om människan i ljuset av sina egna idéer. Som detta till exempel.