6 september 2015

Jag kan inte skriva längre. Orden som kommer ur mig är som resultaten av rörelserna hos klumpiga fingrar som inte samspelar, bara fumlar och förstör allting de berör. Språket rör sig inte framåt; det snubblar över sig självt, och snubblar igen innan det hunnit resa sig upp. Det kryper i bästa fall baklänges i en tunnel; saknar alla vyer och all tillförsikt. Dess innehåll är en klump utan början och slut; ett nystan som trasslat och tovat sig. Tanken, ja hela tänkandet, har fastnat någonstans; mitt huvud är inte med längre. Och på en annan nivå: jag är rädd för än det ena, än det andra. För få ord, för många ord, fel ord… att inga ord alls skall finnas kvar.

I stället för att betvinga orden har jag gått – gått, gått och gått mer. Miltals i skogarna runt Stockholm. Det är mödosamt att sitta ned och försöka formulera dessa tankar som havererar; jag vill ställa mig upp, göra en matsäck, ge mig ut och gå. Femton kilometer eller mer, genom tallmarker klädda av ljung och mörka fuktiga skogar. Det märkliga är att jag inte är lugn och tillfreds, men det ger någonting – ett slags tveksam respit, som ett sommarlov från skolan. Den som befinner sig i rörelse kan inte falla, eller det är i alla fall illusionen. Mycket annat kan hända; en av de senaste gångerna i en skog söder om stan för någon månad sedan, fylldes jag av en fasansfull oro för något, och skogen var som död och fientlig. Man tappar modet, alldeles för lätt. Och humorn, men det hör kanske ihop. I vilket fall som helst är de båda svåra att sakna, särskilt den senare som ibland är det enda försvar man har att tillgripa, när det förra fallerar.

DSC_9429ex

Hösten faller över skogarna nu; färgskalan har utökats, tonerna är mättade, fuktiga. I går vandrade vi Sörmlandsleden från Mölnbo till Järna. En ny sträcka, nya områden. Jag har läst någonstans att det först är efter Järna som Sörmlandsleden blir ‘vildmark’, och det stämmer nog. Alla andra sträckor jag har gått har jag haft ofta känslan av att vara för nära stan, och transportsträckorna nära motorleder och stadens mindre angenäma sidor har varit många. Inte här. Här är naturen dessutom enastående – det är riktig sagoskog nästan hela vägen, som vore man inuti ett verk av Elsa Beskow. Samtidigt är det spännande trakter: de många gamla gruvhålen påminner en ofta under vandringen om det liv som levts här förr. Man får är ett slags närvarokänsla som inte bara är förankrad i naturen, utan i kulturen. Det är så tydligt mark som har brukats, inte orörd urskog, trots trollskogskänslan. En del gruvor är förrädiska; multnande löv har samlats strax under ytan och ger sken av att det är grunda pölar. För man ned en lång pinne, upptäcker man att de är bottenlösa. Ja, bottenlösa är de förstås inte. Det djupaste schaktet är drygt 100 meter. Bottenlöst nog – ur ett praktiskt-mänskligt perspektiv. Man söker med fasa föreställa sig det ögonblick man förlorar fotfästet på en våt stenyta eller på en mosskant som inte riktigt sitter fast. En del andra gruvhåls ytor är nattsvarta, som evighetsdjupa mörka skogsögon.

Att ha god tid på sig, är nödvändigt. Sträckan tar längre tid än man tror. Antingen för att man har räknat fel eller för att det är så mycket att upptäcka, så mycket vackert att se, så mycket tystnad att lyssna till. Jag vet inte var jag begick mina misstag. Till Järna anlände vi alldeles för sent, klockan var redan runt halv sex. Nästa tåg gick, visade det sig, en och en halv timme senare. Det är så ute i spenaten, vilket man som stadsbo ibland glömmer bort. Järna är ju känd som antroposofstaden, och några observationer därifrån kunde vara värda att notera här, men jag har egentligen inte några. Downtown Järna ger det underliga intrycket av nedgången småstad, med klotter och medelhög grad av social misär, oestetisk och smutsig. Till det kommer ändå de små påminnelserna om den antroposofiska närvaron: en stängd butik som säljer vaxljus och annat antroposofiskt bling, att Vidarkliniken driver vårdcentralen på huvudgatan, den antroposofiska medicinhyllan vid kassan på Konsum, någon enstaka människa man möter…

(Fler bilder från vandringen finns som vanligt på min Facebooksida. Några finns även på Instagram, från den sista delen av vandringen, som måste genomföras i snabbare takt, då vi råkat i tidsnöd.)