8 september 2015

I en dikt av Ekelöf finner man dessa rader ”O salighet att vara varken eller / i denna värld av antingen / ja eller nej” (ur En självbiografi). Jag vill säga emot. Det är min osalighet att inte kunna ställa mig kraftfullt vid antingen ja eller nej, att ständigt slitas mellan motsägelsefulla ting – oförmögen att förkasta ett, i behov av båda, men som följd därav utan någotdera. Som om mitt liv var en grå zon, en dimma utan definitiva svar eller mål att nå – eller som om jag tillbringade det vandrande i cirklar, utan att komma någon vart. Eller… ja. Till ännu ett varv av ånger och obeslutsamhet kommer man ju alltid.

Jag undrar över denna kluvenhet mellan antipati och sympati för en och samma sak, detta att stå mellan tendenser som är i konflikt med varandra. Det är som vore jag utan en stabil, enande identitet. Ständigt lockad av de ting jag avskyr; i avsky mot de ting jag älskar; i inre enighet med det jag utåt förkastar, och motsatsen… I det jag mest ogillar, finns det jag gillar; i det jag vill avstå, finns delar av det jag inte kan leva utan. Att vara i detta obeslutsamma mellanrum är lite ensligt. Man känner sig som den eviga förrädaren, och lever i den självupptagna föreställningen att någon skall lägga märke till det. Vilket inte alls är helt omöjligt, skall tilläggas, och inte heller riskfritt.

Jag tänker att tiden vi lever i – men kanske är det inte alls något nytt – kännetecknas av ständig uppfordran att välja sida, en sida, en framför en annan… För att man aldrig skall vara bådas svikare, alltid bara den enas. Däri ligger hoppet om överlevnad, förmodar jag, inte i en från början dödsdömd smak för det socialt omöjliga och oförenliga. Och ändå står man där, i sin totala obetydlighet, i en larmande stad full av hundratusentals människor, hastande främlingar, avindividualiserade, säkert av kött och senor och blod, men man undrar ibland, inte över deras ja eller deras nej, men över andra saker. Som de obefintliga banden mellan oss, hur det kommer sig att man kan känna mer samhörighet med en stjärna på himlen eller ett träd, och varför vi trots det kryllar omkring här, som människomyror, i samma stinkande stad. Jag föreställer mig att med ett klart och tydligt ja eller nej, hade man tilldelat sig en klan av myror, givit sig en otvetydig tillhörighet, en bestämd uppgift och en mening; man hade undkommit tvehågsenheten och dess följder.

Men det är väl det. Man vill befinna sig i ett sammanhang. Och samtidigt inte. För sammanhanget både befriar och kväver. Man vill ha gemenskap, inte instängdhet. Man vill ha band till andra, men inte utan frihet. Man vill ha samtal – sådana man nästan bara för med sig själv i tanken – inte evinnerliga meningsutbyten. Man kan inte vara utan människor, men orkar inte med dem. Man vill förstå andra bättre, men det är tröttsamt. Man vill förstå sig själv bättre, och det är om möjligt ännu mer nedslående. Jag vill ha ett klart och tydligt ja eller nej av mig själv, men det är för sent. Jag misstänker att deadline är i fyraårsåldern.