23 september 2015

Jag läste härom dagen om ett antroposofiskt företag som tillverkar kläder av torv. Textilier tillverkade av torv skall nämligen verka skyddande mot elektromagnetisk strålning. I ett par sammanhang påstås Steiner nämligen ha sagt saker som har inspirerat till denna idé. Spännande nog innebär förädlingen av torven att människan hjälper till med att återge friheten åt elementarväsen som hållits fångna i densamma! Det är dock bara en av flera goda saker med dessa produkter. Därutöver erhåller man då också ett visst försvar mot skadligt inflytande från elektroniken.

Det är vad som påstås alltså, om torv. Men det finns förstås andra faror med den moderna teknologin som torvpaltor sannolikt inte kan skydda mot. Till exempel att vi genom alltför intensivt nyttjande av den lätt hamnar i Ahrimans klor. Tekniken hör ju till hans välde, den är hans boning. Särskilt betydelsefullt är det förstås att se till att barn inte utvecklas på ett ogynnsamt sätt, och blir materialister, vända endast mot den fysiska världen och fast i den kalla intellektualismen, slutligen oförmögna att komma i kontakt med de andliga världar, som de i början av livet befinner sig nära (fast på ett annat sätt — ja, ni förstår).

Utan att nu ironisera (en av mina fördärvliga tedenser), så tror jag i och för sig att datoranvändning i skolan är till föga nytta — särskilt för yngre barn. Så sent som i helgen hade en god vän och jag en långt samtal om just det. Vi var båda övertygade om att sagoberättande och hantverk är betydligt viktigare för utvecklingen. Även ett avancerat teknikkunnande behöver ha en grund i andra färdigheter än att kunna klicka på ‘play’ och se en skrikig youtube-film och de färdigheterna inhämtas inte nödvändigtvis genom obegränsad tillgång till teknikmanicker. För att dra den slutsatsen har vi i och för sig inte behövt någon kunskap om Ahriman. (Eller? Det är en tolkningsfråga, förstås…)

Och våra diskussioner är förstås en bisak. Men man gör sig ju vissa reflektioner, även om man egentligen inte har med skolan och det uppväxande släktet att göra (tack och lov, då det förefaller deprimerande). Ytterjärna Forum har gjort det till en ovana att då och då publicera ytliga och ganska meningslösa artiklar. Sådan är också denna. Det enda intressanta är den föga överraskande nyheten att även antroposofer uppskattar mätningar av skolbarns kunskaper och färdigheter, när de föreställer sig att mätningarna i fråga indirekt säger något gott om waldorfpedagogikens företräden. Det gäller förstås de senaste PISA-resultaten som visar att svenska elevers omfattande datoranvändande inte tycks ha de positiva konsekvenser som kunde förväntas, om datortillgång i skolan vore den frälsning man kanske har velat se den som. Nu kan man i och för sig säkerligen invända att det inte har med datorerna i sig att göra, utan med något annat, som fungerar dåligt i den svenska skolan. Men den diskussionen lämnar jag därhän. Helt klart är väl att datorer inte är något mirakelmedel. (Vilket jag hoppas att ingen någonsin trott.)

Det är förstås inte så att antroposoferna eller Ytterjärna Forums initiativkrets egentligen bekymrar sig över att svenska skoleelevers datorkunskaper är dåliga — det är i själva verket, ur antroposofisk och waldorfpedagogisk synvinkel, något ganska bra, liksom dåliga matematikkunskaper och usla färdigheter i läsning rakt inte är något beklagansvärt (särskilt inte vad gäller yngre barn). De kanske skulle hålla med mig om att det är trist att de bristande kunskaperna i detta avseende inte tycks bero på att eleverna i stället har fått tillgång till något annat som varit till nytta — vad vet jag. Men uteblivna datorkunskaper är alla gånger bättre än en i materialismen fången själ.

Naturligtvis sägs inget om varför man intresserar sig för just dessa PISA-resultat, och syftet med att framhålla dem förblir oklart. Det är som sagt inte för att man önskar bättre och mer effektiv datorundervisning. (Det gör inte jag heller, så på den punkten är jag inte direkt kritisk.) Men mitt intryck är kanske, någonstans i bakhuvudet, detta: man vill varken förklara sin egen, antroposofiska syn på teknologi (generellt) eller uttrycka en önskan att genom andra metoder än datoranvändning främja skolans akademiska resultat (för det har man inget intresse av, lika lite som man annars har intresse av den här sortens testning av elever!). Det man vänder sig till är människors drömmerier — deras halvt medvetna drömmar om en tid som inte längre är, om ett liv de inte lever.

Och där är min främsta invändning i hela den här saken. Att den är korrekt tycker jag visas av att Ytterjärna Forum återigen hänvisar till de föräldrar som trots att de själva är verksamma i datorindustrin väljer waldorfskola. (Se länk i artikeln.) Det är naturligtvis något av en våt dröm för waldorffantaster. Man kan spontant tänka att fenomenet faktiskt bevisar något. Vi utgår nu ifrån att det över huvud taget är sant i någon betydande omfattning (jag har mina tvivel: det räcker med en waldorfentusiastisk journalist med ett par vänner i waldorfvärlden för att åstadkomma en jublande liten artikel om hur ett försvinnande fåtal Silicon Valley-föräldrar vänder intresset från tekniska ting till rosalaserade väggar, filttomtar och böljande formteckning).

Hoppet står till att sälja denna dröm; till att få fler att tro att under det förförande rosa skimret döljer sig något de har sökt efter, något värde de kan tolka in utefter egen fason. Fenomenet är naturligtvis inte nytt eller unikt för människor i datorbranschen; många, kanske särskilt vi med lite rastlösa sinnen och av vardagen otillfredsställda impulser, virrhjärnor som har svårt att finna ett hem, drömmer sig bort till en annan plats, ett annat ideal. Man kan så lätt föreställa sig — en annan värld. Företeelse är egentligen identisk med akademikerföräldrar som väljer (eller valde) waldorf. Inte för att de inte önskar att barnen skall gå ungefär samma väg som de själva — vilket egentligen kräver en akademiskt mer rigorös utbildning — utan för att de samtidigt och paradoxalt önskade sig drömmen om ett liv levt i en annan, parallell tillvaro, en till konturerna ofta ganska odefinierad sådan, men huvudsaken: en annan värld än deras egna. Det är ett romantiskt ideal och en hopplös förhoppning — men oavsett vad waldorfpedagogiken faktiskt är, kan den alltid dra nytta av just den här längtan hos människan, och den kan tjäna som en psykologisk torvklädedräkt till skydd mot samtiden.