30 september 2015

I anknytning till mitt tema härom dagen, antroposofin i waldorfskolan, kan jag tipsa om en relativt ny artikel av Liselotte Frisk, professor i religionsvetenskap, verksam vid Högskolan Dalarna. Den ställer frågan om waldorfskolan är religiös. Den teoretiska genomgången av waldorfpedagogiken är relativt bra och användbar för var och en som undrar över de övergripande dragen, och dessutom har Frisk bedrivit fältstudier vid en liten waldorfskola i Dalarna. Därutöver finns ett avsnitt som handlar om ideologisk frikoppling och waldorfpedagogiken som exempel på ett slags hybridprodukt. Det finns en ideologisk grund som är meningsskapande för de som deltar i den, medan den utomstående kan konsumera produkterna av antroposofin, i form av till exempel waldorfpedagogik, utan att känna till någonting alls om idéerna eller dela dem, och kan till och med välja att avfärda dem men ändå fortsätta utnyttja resultaten (om jag nu försöker mig på en slarvig sammanfattning). Frisk menar att waldorfpedagogiken kan förstås som en sådan hybrid. Hon tar upp några exempel på waldorfpedagogiska företeelser som har antroposofiska motiv, men som den utomstående — utan närmare kännedom om bakgrunden — lika gärna kan uppfatta som ideologiskt frikopplad metod.

Jag kan dock känna mig lite tveksam till den här förklaringsidén; jag vill liksom fortsätta och tänka tankarna vidare. Min förståelse är förmodligen otillräcklig, men jag uppfattar det som att någonting blir en liten aning skevt när man — som jag nu begriper det — drar slutsatsen att eleverna förblir oberörda av och okunniga om den antroposofiska ideologin för att de inte explicit känner till den och dess innehåll. Det vill säga: om de inte förstår varför en viss sak gjorts på ett visst sätt, är det för dem enbart en fråga om ideologiskt ‘neutral’ metod. (Se särskilt s 60.) Men: inte nog med att innehållet är mer direkt antroposofiskt än man kanske först tänker, även om man aldrig hör ordet — dessutom lever ju barnen i åratal i en omgivning som i allt från estetiken till undervisningen genomsyras av de antroposofiska idéerna. Det tror jag att man måste utgå ifrån har en betydelse, även om de aldrig lär sig att identifiera de antroposofiska elementen i denna miljö eller kan förklara vad de innebär. De blir bara neutrala, de hör till vardagen, även om de inte är det och även när de faktiskt har givit barnen lärdomar och tankemönster som är antroposofiska. Eleverna menar då att de inte vet något om antroposofi. Men det gör de ju, dels i det de vet utan att de kan identifiera det antroposofiska och dels i det att ‘kunskapen’ finns på ett annat plan. Det är ju så waldorfskolan skall fungera; inte genom direkt utlärning av antroposofiska teser. Man bör alltså hålla i minnet att antroposofin inte är menad att verka så — den är ju tänkt att verka för att människan skall utvecklas i en viss riktning, för mänsklighetens framåtskridande, alldeles oavsett vilken teoretisk kunskap hon har om antroposofi. Man kan också minnas att den är tänkt att verka på plan som inte alls har med konkret teoretisk kunskap att göra och där effekterna inte är synliga med hjälp av den vanliga iakttagelsenförmågan och kanske inte uppträder ens i denna inkarnation.

Ovanstående är nog en invändning från min sida som är tämligen irrelevant. Man kanske kan se den som en utvikning för skojs skull. Det Frisk iakttagit och beskriver med hybridproduktidén som bakgrund är ju en reell företeelse, och absolut värd att uppmärksamma; waldorfpedagogiken funkar ju ungefär så i förhållande till icke-antroposofiska föräldrar och till elever. Men det kliar i mig att, så att säga, fortsätta resonera, för jag tänker att jag inte riktigt blir klar över bilden av waldorfskolan utan det.

Det är också intressant att erfara något om försök att reformera morgonspråket. Jag läste något liknande för ett tag sedan — i det fallet handlade det om att byta ut ‘gud’ mot något annat — och nämnde det som ett exempel i mitt blogginlägg härom dagen, så jag skall inte upprepa mig. Men i och med att antroposofin måste betraktas som en livsnödvändighet för att en waldorfskola skall vara waldorfskola, undrar jag om morgonspråkets natur förändras av att man gör mindre ändringar. Eller om waldorfskolans natur förändras över huvud taget, ens om man tar bort morgonspråket! Frisk skriver att det finns waldorflärare som vill göra språket mer allmängiltigt — men det är ju allmängiltigt på det sätt som waldorfskolan är allmängiltig och som antroposofin ser sig själv som allmängiltig! Att inte alla människor ‘köper’ antroposofin är egalt, den har ändå allmängiltiga anspråk och den är ändå alltid grunden i waldorfskolan, ja, rentav blodet som ger den liv. Den ligger till exempel i den vördnad lärarna säger sig vilja skapa hos barnen (s 62), även om ordalydelserna i morgonspråket ändras. Om man skall vara cynisk handlar en eventuell ändring snarare att slippa diskussionen om waldorfskolan som religiös, för om man inte nämner gud, är risken för det mindre. Det handlar säkert också om att man annars riskerar att få en diskussion om att morgonspråket bör vara frivilligt. Ju mer det äger element som (riktigt eller felaktigt) kan uppfattas som varande religiösa eller av något slags bekännelsekaraktär, desto större torde faran vara.