2015.10.22

I mångt och mycket framstår Antroposofiska Sällskapets tidning Forum ofta som en magnifikt världsfrånvänd publikation. Utläggningar om världens elände och ondska är alls inte ovanliga, och försäkringar om antroposofins (kommande?) betydelse i denna världs nöd är stapelvara, men graden av konkretion — hur ska antroposofin vara av betydelse? varför? när? — är sällan häpnadsväckande. Å andra sidan är det knappast förvånansvärt att antroposofer angriper saken lika handfallet som alla andra, även när impulserna kräver att antroposofin, om än i de diffusaste termer, målas upp som lösningen.

medsekI senaste numret fann jag ett talande exempel på hur en del antroposofer stundom förhåller sig till världen och hur de ser sin roll i den. Det är Michaela Glöckler, ledare av den medicinska sektionen vid Goetheanum, som ser med något slags optimism på de onda skeenden och de fasansfulla och destruktiva handlingar som vi ser i världen. Det är naturligtvis inte på något vis en ny tanke i antroposofin att lidandet och det onda har mening, ja, att de är utvecklingsmöjligheter. Så kan man se antroposofer resonera om historiska händelser: folkmord som karmisk nödvändighet, och så vidare.

Ett utdrag ur Glöcklers artikel kan ses ovan till vänster.

Men det tar verkligen emot när man läser detta. Skulle till exempel kvinnor och barn i sexualslaveri hos ISIS, korsfästa ‘hädare’, massmord och fördrivningar av folkgrupper (man kan ta exempel från andra områden av världen också, det råder beklagligtvis ingen brist) bereda en möjlighet för oss (eller antroposoferna) att älska det onda så att ytterligare steg på invigningsvägen kan tas? Som om andra människors liv faktiskt i någon mening är medel på vägen mot de esoteriskt sökandes mål, mot den ny andliga världsordning de ser fram emot. Ja, jag vet givetvis att antroposofer skulle invända mot en så krass beskrivning, men det är ju i princip det det handlar om. Man strävar onekligen att förstå vad det är i drivkraften att förslava, plåga och döda den andre som skulle kunna vara eller medföra “något gott i ett större världssammanhang.”

(Detta tarvar kanske en översättning och utvikning. Precis lika lite som Glöckler i detta liv av en slump har råkat hamna i den relativa tryggheten i Dornach, skrivandes betraktelser om ondskans potential, lika lite har de förslavade, mördade och fördrivna i denna världs konflikthärdar och eländeshål hamnat i sin situation av en slump. De har valt det, visserligen innan de föddes. Karma verkar på lite olika sätt, men det kan handla om att individer väljer att i en inkarnation ‘offra sig’ för mänsklighetens utvecklings skull. Det som sker måste ske, för att mänskligheten ska kunna komma vidare. Ett offer är en karmisk fjäder i hatten för individen; en står till mänsklighetens tjänst genom att bli halshuggen, en annan genom självuppoffrande arbete för antroposofin. Det kan också handla om individer som väljer ett grymt öde för att utjämna effekterna av egna oriktiga handlingar och tankar i ett tidigare liv. Karma har flera verkningsmekanismer. ISIS ondska och antroposofernas förmåga att älska ondskan har förstås också karmiska implikationer både bakåt och framåt i tiden. Man kan kortfattat säga: allting som sker har en bakomliggande mening; det är ingen slump vem som är förövare och offer, vem som älskar, vem som hatar; historien är mer, mycket mer, än det vi ser i yttervärldens konkreta skeenden.)

Jag antar att det mest välvilliga som går att säga om detta är att en ondska som drivs till sin absurdaste spets till sist måste nå ett klimax och därefter ebba ut — och att den i vissa fall, tack vare sin absurditet, kan ha en genomgripande omvälvning som konsekvens. Exempelvis att den fanatiska och dogmatiska ideologin, eller i förekommande fall den fundamentalistiska och människofientliga religionen, uppfattas som så orimlig och vidrig att människor måste ta ställning, måste göra dess fortsatta existens omöjlig — att de, eller vi, måste finna nya vägar. Det är på det materiella planet den enda möjlighet jag kan omfatta med något slags optimism.

Det är dock klart att ser man, som antroposofer, historiens ockulta krafter och sammanhang som lika viktiga som, eller viktigare än, det som timar på det konkreta, världsliga planet kan man naturligtvis tänka sig ett och annat i övrigt. Som till exempel att andliga människor har fått chansen att utöva sin kärlekskraft på ondskan. Man kan kanske till och med i luciferiskt högmod kan föreställa sig att det var ens egen förmåga att älska som förvandlade världen, snarare än att också de som finner tillfredsställelse i tanken på blodspillan, terror och andras underkastelse och skräck till slut mattas ut av sin renläriga iver och upptäcker något annat, till exempel befrielsen i enklare nöjen.

Forum nr 3 2015.

Ps. I anslutning till detta ämne kan man med fördel lyssna på ett tal av Navid Kermani, vars medvetenhetssjäl förefaller osedvanligt välutvecklad (för att vara människa, som herr Hund brukar säga).