2015.11.03

Hösten anländer med sina speciella dofter i naturen, och med sitt speciella ljus. Mer än något annat kan hösten påminna mig om skolan, när naturens självklara förändringsprocess på något vis stod i kontrast till de desto mer hopplösa och omöjliga försök till anpassning av min personlighet som skolstarten alltid krävde. Påminnelsen kan vara ett ögonblick bara – en hastig förnimmelse av en lukt som stiger upp ur marken. Jag ser hösten inte bara i höstens färger, utan färgad – målad – av barndomens. Ljuset är sprött och flyktigt vid middagstid, mörkret allt djupare, allt mer mättat.

Det är inte så enkelt som att det handlar om fasa och obehag. Det är så mycket mer än det. Jag minns årstidsborden, till exempel, och nog kan de avfärdas som religiösa, det är ju vad de är: altare. Samtidigt har barnet inte en upplevelse som utgår från information om tingen eller vad en sammanställning av föremål har för syfte. Mötet är mer direkt än så. Naturföremålen attraherar. (Jag menar nu inte att barn nödvändigtvis gillar det naturliga; själv älskade jag gällt kolorerad plast. Men känslan är en annan.)

Jag minns kronorna som tillverkades i wellpapp och dekorerades med med röda och gula lönnlöv. Jag minns vindsnurror i pastellmålat papper. Lärarna som såg älvorna dansa på ängen, särskilt under hösten. Mikaelitiden. Myterna. Inte innehållet, utan något helt annat. Någonting som finns i luften vi andas. I den allt högre himlen.

Hur lever man med dessa oförenligheter? Hur förenar man dem?