2015.11.05

Jag finner mig själv alltmer uttråkad vid tanken på att producera åsikter och uttrycka dem, därför ska jag så långt jag kan undvika det. Det gör andra så bra ändå. Som ni säkert har märkt debatteras Vidarkliniken igen.* Ingenting är egentligen nytt i den här diskussionen; den fortgår eftersom grundproblemet (eller ett av dem) kvarstår. Från Vidarklinikens och dess vänners sida anser man att hela Vidarkliniken är under hot, fastän det egentligen handlar specifikt om regleringen av de antroposofiska preparaten. Från den andra sidan argumenteras att de antroposofiska preparaten inte är medicinskt verksamma och att de är onödiga för det Vidarkliniken erbjuder – det som också av dess företrädare och anhängare framhålls som argument för klinikens förträfflighet, nämligen miljön, maten, de konstnärliga terapierna, kroppsbehandlingarna, och så vidare; Vidarkliniken som ett slags vilohem, med andra ord. Det är ologiskt, för inget av det säger något om just läkemedlens meriter, och det är ju kärnfrågan. Att Vidarkliniken ser alltihop som ett helhetskoncept och därför blandar äpplen med päron, och låter äpplenas kvalitet tala för päronens näringsmässighet (ursäkta den löjliga liknelsen), är kanske förståeligt ur deras synvinkel, men tenderar att bli antingen förvirrande eller rent av lömskt ut ur en annan. Vad beträffar de antroposofiska preparatens effektivitet kommer företrädarna för och vännerna av den antroposofiska medicinen med ovidkommande argument, i grunden för att de hela tiden avleder diskussionen från den specifika frågan. För motståndarna till den antroposofiska medicinen är det förstås inte svårt att visa på hur löjeväckande de antroposofiska preparaten är – och redan av deras natur självt framgår att de inte kan ha någon verkan i den materiella världen. Det är enkelt, busenkelt. Motståndarna behöver bara fokusera på frågan om läkemedlen specifikt, just den fråga Vidarklinikens företrädare hellre tassar runt medan de fladdrar ut dimridåer av allmänna eller ovidkommande argument som perifert, om alls, har med saken att göra.

Det enda som ingen tycks vilja beröra är detta: kanske har en människa rätt att (av egen fri vilja och på egen bekostnad självklart) använda antroposofiska läkemedel även om de inte har någon som helst verkan i gängse modern naturvetenskaplig mening. En komplicerande fråga med de antroposofiska preparaten är förstås att de skrivs ut av läkare, som har att hålla sig till ‘vetenskap och beprövad erfarenhet’ (och andra fina regler som finns) och som naturligtvis också är förpliktade att tala sanning om de ordinationer som görs. En del av dem injiceras dessutom, och kan därför inte falla inom egenvård. Men kravet på registrering – oavsett hur den kommer att se ut – är ju en större fråga än det; den handlar om huruvida preparaten alls kommer att kunna försäljas i Sverige. De som verkligen vill använda dem, kommer naturligtvis att få tag på dem ändå, och det torde vara enklare i dag än det var på 60- och 70-talen.

Även ur rationell synvinkel förefaller det en aning bisarrt att förbjuda människor att använda medel som inte har någon effekt i den materiella världen och som i många fall inte innehåller något alarmerande – ofta endast ett homeopatiskt ingenting. Vad den enskilde tror på, när han eller hon använder dessa medel, är ju liksom de övertygelser som får en människa att gå till kyrkan, att meditera eller att använda kristallhealing (eller vad helst), vars och ens privata ensak. Så länge inte den enskilde har pådyvlats falska förhoppningar om medlens världsliga verkningar, har vi inte att göra med en fråga som avgörs med modern vetenskap (eller, för all del, som kan diskuteras som ett bedrägligt förfarande). Att Steiner hade en annan vision om framtidens vetenskap kan vi i nuläget i stort sett lämna därhän. Också antroposofer kommer nog att tvingas vara mer pragmatiska än de känner för på den punkten. Det må vara beklagligt – ur antroposofisk synvinkel – att den vanliga vetenskapen i sin ahrimanskt kallsinniga trögtänkthet ihärdigt vägrar att komma underfund med de översinnliga samband och krafter som genomtränger vår värld utan att kunna observeras med fem vanliga sinnena. Men det är nu en gång så förutsättningarna ser ut.

Det vore på många sätt en rimligare utgångspunkt att föra ett samtal om de antroposofiska läkemedlen som vore det en livssynsfråga – ja, en andlig eller till och med religiös fråga – än som en medicinsk fråga. Det vore också ärligare. Att föra diskussionen utifrån ovidkommande argument målade med bred pensel (från antroposofisk sida) och under sken av att det är en vetenskaplig fråga (i modern, naturvetenskaplig mening) förefaller mig missvisande och inkomplett. Och det är så, oavsett vilken reglering de antroposofiska preparaten får eller om de helt förbjuds. Både statlig reglering och förbud blir absurditeter om man vidgår att preparatens existens och användning är en livsåskådningsfråga. Att släppa användningen fri vore också kontroversiellt, men egentligen enbart därför att preparaten ordineras av auktoriteter i vit rock och används inom sjukvården, inte för att de är farligare än mångahanda annan andlig praktik, förmodligen inte ens mer riskabla än andra terapier som används på Vidarkliniken; det besvärliga att komma till rätta med är de löften och förväntningar som behäftar utskrivningen.

*Vissa länkar: Värna Vidarkliniken, senaste delen i en debatt i Dagens Samhälle (för övriga delar, inklusive Vidarklinikens inlägg, se vidare under artikeln), Mats Reimer i Dagens Medicin, Ytterjärna Forum.