2015.11.08

Det kan vara läge att efter min frånvaro från skrivandet här på bloggen återkomma till Waldorflärarhögskolan. Att i alla fall i all korthet berätta ett par små saker om utvecklingen. Beviljandet av statsbidrag tycks inte ha lett till det uppsving för waldorflärarutbildning som man i waldorfsfären nog hoppades på. Så vitt jag har förstått har inga waldorflärarutbildningar för klasslärare startat i år, varken på heltid eller deltid. Intresset har varit för lågt bland sökande. Det torde innebära att WH inte heller kan få full nytta av statsbidraget. Universitetskanslersämbetet utövar nu tillsyn över WLH och det kan bli intressant att följa vart det leder till.

Jag har ju länge undrat hur mycket antroposofi man faktiskt studerar på WLH. Den offentliga presentationen av skolan och en del uttalanden av folk som är verksamma inom waldorfvärlden har onekligen kunnat få en att tro att det är rätt lite, för att inte säga ovidkommande lite. Litteraturlistor och kursbeskrivningar har inte varit enkla att tillgå. Man har alltså inte heller kunnat se om några förändringar skett sedan waldorflärarutbildningen las ned av Stockholms universitet, förändringar som måhända skulle ha gjort beslutet att bevilja statsstöd mer begripligt.

Nu har jag emellertid lyckats undersöka ett relativt stort antal någorlunda aktuella kurslitteraturlistor (jag har förmodligen inte sett samtliga, men tillräckligt många för att få en bild). Och överraskande nog — och kanske till min paradoxala lättnad — har det visat sig att studierna i hög utsträckning är baserade på Steiner och andra antroposofiska författares verk. Inte uteslutande, och det hade jag inte förväntat mig, men alltså i hög grad — och definitivt i så hög grad att det motsäger (den i och för sig på grund av informationsunderskott diffusa) bilden att antroposofiska studier skulle ha blivit perifera och knappt relevanta, att man inte är ‘fast i’ antroposofin. Även bortsett från litteraturen är man mer traditionell än ens jag hade vågat ana; till exempel fastslås i något sammanhang att waldorfskolans kursplan från 1919 är det centrala dokumentet för waldorfpedagogiken i Sverige än i dag.

Framöver får jag kanske någon gång anledning att återkomma till vilka Steinerverk man studerar och vad de innehåller. Självklart finns verk av avgörande betydelse för waldorfpedagogiken med, som Allmän Människokunskap. Men även böcker som är mindre självklara i det sammanhanget, även om de förstås är självklara som antroposofiska grundverk, som Teosofi. Därutöver förekommer ett antal andra Steiner-böcker och -texter och verk av andra framträdande antroposofer såväl som obligatorisk kurslitteratur som rekommenderad sidoläsning. Det är förstås både bra och lämpligt om man nu ska bedriva waldorflärarutbildning. Att waldorflärare knappt skulle veta något om antroposofi (och därför heller inte kan förkara det för andra, och att hela ämnet är irrelevant eller en ‘privatsak’), som en del antyder, vore ju långt mer katastrofalt än en pedagogik som visserligen är fylld av tveksamheter men ändå har något slags hum om sig själv. Om man nu ska göra en jämförelse av vad som är värst.

Min svaghet som ‘waldorfkritiker’ har tyvärr länge varit att min nyfikenhet på hur saker och ting ligger till, på hur människor faktiskt tänker och resonerar, är större än min kritiska nit. Jag kan således inte sticka under stol med att jag skulle ge rätt mycket för att vara en fluga på väggen under det litteraturstudium av Allmän Människokunskap som Johan Green håller i under detta läsår. Dels för verkets centrala (och antroposofiska) betydelse, dels för att Green skrivit en del saker som antyder att detta studium kan bli högst fascinerande.