2015.11.12

I myriaderna av mer eller mindre dåliga argument kring Vidarkliniken och det ‘hot’ mot dess existens som kliniken påstås stå under — ett hot som mig veterligen endast har med regleringen av de antroposofiska preparaten att göra — förekommer ett par tankegångar som förbryllar mig.

Den ena: att den vanliga sjukvården kan eller till och med bör anamma det som är gott och möjligen verksamt eller i alla fall uppskattat och välgörande i den antroposofiska vården på Vidarkliniken och att Vidarkliniken å sin sida bör göra som den konventionella vården när den är bättre och effektivare. (Man föreställer sig uppenbarligen att det finns antroposofiska preparat och terapier som skulle kvarstå efter att en jämförelse gjorts.) De här spekulationerna missar väldigt mycket, i all synnerhet missar de att diverse aspekter av konventionell vård och antroposofisk vård inte bara är en massa lösa klossar som kan flyttas runt hur som helst. Om man över huvud taget kan tala om klossar, är idén bakom hur de antroposofiska klossarna ska fogas ihop till en enhet minst lika viktig som de individuella klossarna. Det är inte något godtyckligt.

Det är förvisso sant att det nog inte vore så svårt för konventionell vård att imitera den antroposofiska vårdens ytliga kännetecken. Man kan, så att säga, göra om miljöerna, fokusera mer på bra mat, erbjuda lite annorlunda sidoaktiviteter. Men möjligheterna är ändå ganska begränsade, även om människor inte begriper det, då de misstar antroposofins yta för dess innehåll och mening.

Det gäller alldeles särskilt sådant som också av Vidarklinikens förespråkare framhålls som ‘bevis’ på klinkens effektivitet. Till exempel det att patienterna — enligt någon studie jag bara vagt minns — använder mindre smärtläkemedel. Det existerar kanske invändningar mot den studien (jag vet inte, det är hur som helst irrelevant här). Egentligen finns ingen anledning att bara för sakens skull betvivla att det skulle kunna vara så. Jag ska förklara varför strax. Och i en diskussion härom dagen (jag minns inte var eller med vem, men det är egalt, inget var nytt) föreslog någon att sjukvården kunde lära sig det som är bra på Vidarkliniken (det som är bra är ofta något människor har en diffus uppfattning om, varför någon närmare specifikation sällan görs) och att Vidarkliniken kan lära sig det som konventionell vård gör bättre. Exemplen som gavs på vad Vidarkliniken kunde lära var besynnerligt nog att använda ångestdämpande (konventionella) läkemedel och att diagnostisera stroke. Det sistnämnda tror jag nog att de kan, de är de facto läkare och det behöver vi inte diskutera. Men det ångestdämpande faller på sätt och vis i en besläktad kategori till det smärtlindrande.

I alla fall om man betraktar det antroposofiskt. För det är ju egentligen först då de intressanta föreställningarna kommer in i bilden — de som, i vissa avseenden i alla fall, gör reell skillnad. Det är ju inte likgiltigt vad man tänker och tror om människan och världen. Och här kommer man också in på varför den konventionella vården — om man föreställer sig ett experiment i den riktningen — bara skulle kunna apa efter den antropsofiska på ett ytligt och fragmenterat vis. Dels givetvis för att den inte förstår den antroposofiska medicinens utgångspunkter och grundtankar; dels därför att förutsättningarna är helt annorlunda, vilket blir extra tydligt i vissa frågor.

Just det här med smärta och lidande, fysiskt såväl som själsligt, är en sådan. Den konventionella sjukvårdens utgångspunkt är (eller tycks mig vara, ska jag väl säga) att smärta och lidande är av ondo och meningslöst och att ingen ska behöva utsättas för det i onödan, eller, ja, vad som i konventionell mening är i onödan. Nu menar jag förstås inte motsatsvis att antroposofiska läkare vill att patienter ska lida i onödan. Det jag vill åt är att man har ett i grunden helt annorlunda tänkande kring lidande; inte som ett onödigt och meningslöst ont, som den ‘vanliga’ synen är, utan som ett slags nödvändigt ont, fyllt av mening; inte som något som slår slumpartat utan som något styrt av ‘högre’ avsikter; inte som något man inte behöver och som man till varje pris förtjänar att slippa, utan något som fyller ett syfte i ett större (men ur vår jordiska synvinkel ofta gåtfullt) helt.

Det jag vill åt är att de tankar som ligger till grund för den antroposofiska medicinen, ja, är avgörande för dess existens över huvud taget, är annorlunda — och att det gör skillnad i verkligheten. På gott och på ont, kanske man kan säga.

Det finns givetvis ett otal andra exempel på antroposofiska föreställningar som gör skillnad i praktiken. Men smärta och lidande är ett mycket gott sådant. Dels för att upplevelsen av smärta och lidande av självklara orsaker är av stor betydelse för vården, dels för att de helt grundläggande attitydskillnaderna gör att den inställning, som minskar användandet av vissa typer av läkemedel, inte går att överföra på den konventionella sjukvården, och därför inte skulle ‘fungera’ på samma sätt, då den inre motivationen saknas både hos läkare och patienter.

Jag är förstås medveten om att det ovanstående med en lagom dos dålig vilja kan tolkas som att jag säger något som inte är mer komplicerat än att upplevelsen av smärta är subjektiv. Så kan man förstås se det, men det är kanske att göra det för enkelt för sig, och är i varje fall otillräckligt för det jag vill säga (men kanske kommer att misslyckas att förmedla). Den synpunkten, om smärtupplevelsens subjektivitet och relativitet, brukar dessutom ofta tolkas som upprörande av alternativmedicinens vänner och dess kritiker tillika. Den förstnämnda gruppen finner saken förolämpande då de tror att det innebär att de varit inbillningssjuka och därefter blivit inbillningsbotade; den andra gruppen finner inte sällan hela idén om smärtans mening i sig vara grym och orättfärdig, ett oförskämt skuldbeläggande eller liknande, och det ligger kanske något i den invändningen, men det ändrar ju inte det faktum att smärtan finns. Tja. Jag undrar om inte den sortens kackel är idel förenklingar, och att man i bägge fallen hellre är bekväm än verkligen tänker. (Jag tänker inte påstå mig vara utan skuld.)

Hur som helst vågar jag mig på en hypotes: om man tror att en företeelse har en mening i ett större eller högre perspektiv, att den har en anledning och är en del av ett större meningsfullt helt, förändras hur man ser på denna företeelses konkreta konsekvenser. I alla fall jämfört med den egentligen ganska hjälplösa attityden att detta onda borde inte få finnas eller ske mot oss. Den antroposofiska idén att vi själva har valt vårt kommande livs smärtor och lidande för vår utvecklings skull är förvisso märklig och svårsmält för det vanliga medvetandet. Samtidigt kan man inte bortse från att det ger en människa ett slags makt, måhända rimligare att kalla det en illusion därav, men likväl en känsla av att saken har legat och fortfarande ligger i ens egen hand — medan den slumpmässiga olyckan bara är slumpmässig och orättfärdig.

Den andra tankegången, som i viss mån är en förlängning av den första: att Vidarkliniken bör behålla det som ‘funkar’ men lika gott kan kasta resten överbord. Det kan gälla såväl konkreta tillämpningar — till exempel i fråga om preparat och terapier — som det filosofiska/esoteriska, det vill säga de idéer som finns bakom praktiken. För att göra en poäng i debatten är förslaget självklart relevant. Mats Reimer har flera gånger argumenterat (ungefär, fritt ur mitt minne) att det inte finns något som hindrar att Vidarkliniken fortsätter att praktisera det som fungerar, och att kliniken inte skadas av att man plockar bort till exempel de antroposofiska läkemedel som saknar evidens eller de råd och rekommendationer som bygger på annat än vetenskap. Poängen är att illustrera att Vidarklinikens val av medel och metoder bygger på något annat än (konventionell) vetenskap, för om så icke vore, kunde man skilja det (konventionellt vetenskapligt) verksamma från det overksamma och överge allting i den senare kategorin.

Den här argumentationen är förstås given, och helt vettig ur sin synvinkel. Poängen blir alltså att genom den visa på att det som styr Vidarklinikens metoder inte är vetenskap och att ett i vanlig mening rationellt urval av metoder inte kan göras — eftersom vi har att göra med ett bakomliggande system av idéer, som inte kan utvärderas vetenskapligt, och som Vidarkliniken till varje medel skyr en debatt om. Tråkigt nog, kan man kanske säga. Sådant som Vidarkliniken framhåller, i stället för att svara på de invändningar som finns och som gäller specifika aspekter (som preparaten), säger sällan särskilt mycket om kliniken och än mindre om de idéer som finns bakom den antroposofiska medicinen. Allting som verkligen borde spela någon roll hänger i luften; Vidarkliniken tror sig inte ha något intresse av att tala om det, och kritikerna har enklare och snabbare sätt att skjuta rakt på målet, det är ju trots allt så att de vetenskapliga beläggen för de antroposofiska medicinerna är magra, och det räcker i princip.

Att framföra detta — att Vidarkliniken kan fortsätta som förr, bara skippa det som inte funkar — är alltså på sätt och vis ett effektivt argument. Och det är oundvikligt; självklart ska det användas. Det är ett sätt att tvinga in Vidarkliniken i ett hörn, där det blir uppenbart att verksamheten styrs av tankar som inte är vetenskapliga. Att Vidarkliniken inte vill tillstå det, utan helst fortsätter att tala om annat, gör ingen nämnvärd skillnad. Men ser man en stund bort från de snabba debattpoängerna är det så att det inte går att godtyckligt plocka bort sådana delar som inte uppfyller de vanliga vetenskapliga kraven. Antroposofiskt sett är den vanliga vetenskapen dessutom ofullständig. Man kan inte heller avlägsna den antroposofiska människobilden. Jag tror att många av dem som förordar att bevara det ‘bra’ (någorlunda vetenskapligt bärkraftiga) hos Vidarkliniken men att ta bort det ‘dåliga’ (det ovetenskapliga, det antroposofiska) inte riktigt förstår hur konstig den tanken är om vi tänker på verkligheten och inte på retoriska poänger.