2015.12.07

DSC_0260exDet är min födelsedag. Det är ingen bra sådan, men det är det egentligen aldrig. Den här är så usel att jag har svårt att uppbåda någon cynisk kommentar om sakernas tillstånd, och det kan jag normalt. Det är så här: jag drabbas bara av skuld, och skuld föder skuld som föder skuld… i ett oändlig förlopp. Drabbas skulle jag inte säga, förresten. Det är högst aktivt i mig, detta med skulden. Jag är absolut inget offer för den. Å nej, den är en av substanserna i mitt blod; livgivande, är jag rädd.

Ett så konstigt tema, skuld. Framför allt: så irrationellt! Jag som inte ens syndar mot det så omtalade klimatet genom att åka bil eller köper kex med palmolja, fastän jag ibland blir trött på knäckebrödet. Jag som tänker på djuren. Mer på djuren än på människorna, men det i sig är förstås en synd. Fast det handlar ju inte alls om sådant; inte om banala saker som är mer eller mindre enkla att ändra på. Det handlar om något som ligger på djupet och påverkas mycket litet av vad jag gör.

Min besatthet av min medfödda ondska och dålighet, av synd och skuld, är egentligen något ganska besynnerlig för en sekulär och ateistisk människa utan gudsfruktan. Det är nämligen något närmast religiöst. Och även om det inte är religiöst, kan man undra om den här svartsynta saken som är mitt psyke kan förlösas på annat sätt än religiöst – det är en andeutdrivare jag behöver! En ritual som verkligt eller symboliskt driver ut det onda, eller åtminstone idén om det onda. Jag kan försona mig med mycket, men svårligen med mig själv.

För att prata antroposofiska, handlar det måhända om en patologisk utväxt, bildligt talat, på min medvetenhetsjäl? Eller bör vi i stället tala om en bisarr kvarleva från, tja, ett rudimentärt atlantiskt medvetande? Ett atavistiskt element som absorberat något tillväxtfrämjande från vår tid och vuxit sig abnormt. Eller kanske en för den nutida människan ovanlig obalans mellan det ahrimanska och luciferiska? (Ovanlig jämfört med de normala eller genomsnittliga skevheterna, som plågar vår kultur. Ahriman har ju rent allmänt ett övertag, utom i antroposofiska kretsar, där Lucifer tycks ha spelat sina kort bättre.) Givetvis är det karmiskt, och orsaken ligger i forntiden. Den här sortens själsliga besynnerligheter uppstår inte ur intet i vår tids Sverige. De är otidsenliga.

Hur som helst är det hela givetvis opassande.

Och nu invänder kanske de goda och rättänkande läsararna, om jag ännu har sådana (det tycks mig osannolikt, men jag har inga problem med att åkalla klandrande röster ur ren fantasi): vad nu, så självupptaget! Din ondska hit, din dålighet dit, i en värld där människor lider, vad spelar den för roll! I en värld där andra på riktigt far illa, och vi alla kan göra något konstruktivt åt det genom att posta hjärtan, regnbågar och enhörningar på Facebook. Men, förstår ni inte, den är ju huvudsakligen något jag är – inte något jag gör (eller underlåter att göra). Och ni ser ju nu precis hur det är ställt: den oresonliga självupptagenheten, för att inte tala om den även här manifesterade cynismen och småaktigheten, är bara ytterligare belägg för mina teser. Än värre är möjligen den vedervärdiga självömkan en människa stundom kan drabbas av. Det att inte kunna bära sin ondska – konfrontera den, konsumera den, övervinna den, eller i alla fall, det vore det minsta man kan begära, tåla den med minimal värdighet – utan att tycka synd om sig själv. Ja, det är ju inte bara dubbelt ont, det är även förkastligt.

Så de möjligheter jag har tänkt ut för att komma till rätta med detta är… ja, de är få och patetiska. Jag är tyvärr ingen handlingarnas människa. Jag ser framför mig till exempel att tillbringa ett antal månader som eremit i en grotta i kontemplation över demonerna – ja, stirrandes dem rakt i ögonen. Endast det man vågar lära känna, kan man bemäktiga sig. En annan idé vore att katalogisera dem. Tänk, en katalog över allt dåligt och ont som ens personlighet består av! En slutlig uppgörelse med det! Att äntligen kunna säga: nu står allting i detta dokument, och värre än så här är det inte. Ett önsketänkande, då brunnen av dåligheter är bottenlös och mörk. Men resultat är ju inte allt; vägen är mödan värd, och så vidare. (Det kan cynikern omöjligen tro på.) Hårt fysiskt arbete från ottan till sänggåendet kunde tänkas som lösning.

Eller så återstår exorcismen. Ni kan tipsa mig om alternativ. Vad rekommenderar antroposofin?

(Förlåt att jag inte skriver så ofta. Jag behåller allt jag till äventyrs skriver för mig själv, såsom varande alltid för dumt och oftast för fragmentariskt. Lika bra så, kanske. Bilden är från i dag. Solen når knappt över horisonten innan mörkret åter omsluter oss.)