2015.12.11

Några aktuella ting.

En grupp vetenskapsmän har skrivit en debattartikel där de rekommenderar att antroposofiska läkemedel inte bör kallas läkemedel. Vidarkliniken svarar på välbekant sätt och i vanlig ordning ovidkommande, bortsett från att det förvisso är riktigt att antroposofisk medicin är en annan sak än homeopati. Men självklart förstår Vidarkliniken att det är den extrema utspädningen det handlar om, där de antroposofiska preparat som är potentierade (alla är det inte) alltså är utspädda så som de homeopatiska medlen också är (Mats Reimer skriver lite om det här). Det vill säga, så utspädda att de inte innehåller någonting. Det är oerhört bisarrt att det år ut och år in debatteras hur något som inte innehåller någonting ska klassificeras och registreras eller om det rentav helt ska förbjudas. Även i de fall preparaten inte är utspädda saknar de sannolikt nämnvärd effekt i den materiella världen. Vi behöver inrätta en statlig Monty Python-myndighet för dylika frågor av farsartad karaktär.

*

Ytterjärna Forum har emellanåt (även om det är oerhört sällsynt) en och annan artikel som inte är helt banal och ointressant. Just nu — passande, apropå Vidarkliniken — en intervju med Ursula Flatters. Den innehåller förstås lyriska lovprisningar av antroposofin och den antroposofiska medicinen; något annat är inte att vänta från detta forum, som kännetecknas av den för antroposofiska publikationer fullständigt normala hallelujatonen. Men man kan ju välja att bortse från sådant, och får då en inblick i antroposofiska sätt att se världen och även mer personliga tankegångar och erfarenheter. Det är mer spännande än det vanliga gamla tjatet. Allt sedan jag såg en video där Flatters talade om reinkarnation — jag tror jag nämnde den här för några år sedan — har jag funnit henne tämligen fascinerande, och det gillar jag. Det finns saker som verkar knasiga, ja, galna i kosmiska dimensioner, men som håller en kvalitetsnivå som inte är föraktlig — om ni förstår vad jag menar.

*

Balder var från början en antroposofiskt inriktad tidskrift, men har numer sällan artiklar med direkt antroposofisk koppling. Senaste numret innehåller emellertid ett samtal mellan en kristensamfundspräst och en journalist som ägnat sig åt religiösa frågor. Det finns ett slags inledning här, den första sidan av artikeln i papperstidskriften. Jag gick till biblioteket för att läsa hela, och artikeln är jag lite besviken på. För det första har jag intrycket att journalistens möjligen självpåtagna roll är att leda samtalet samtidigt som han gärna vill företräda sina egna åsikter, vilket förvisso är begripligt men kanske inte vettigt för samtalet som helhet. Det känns som att det kantrar i stället för att föras på ett meningsfullt sätt mellan de två deltagarna så att man fick en röd tråd och lite ordning och reda — jag önskar mig mer fokus på sammanhang, där saker och ting, olika positioner till exempel, kan tydliggöras. Personen som bjudit in de två, färdigställt artikeln och som väl skulle ha kunnat fungera som en moderator av något slag, och leda samtalet med relevanta frågor för att utveckla det, syns inte till.

De någorlunda spännande saker som prästen uttalar sig om faller ofta ganska platt eftersom varken journalisten eller initiativtagaren till samtalet tycks ha intresse av att veta mer om vad han menar. Journalisten vill prata om vad han själv tycker i stället. När prästen till exempel säger att han inte vill uttala att han tror på ‘Gud’ (så där rakt upp och ned, i all entydighet) eller när han inte vill vara en som (med en högre auktoritet, som jag förstår det) ‘förklarar’ hur saker ligger till, frågar ingen vad detta ska innebära — och det innebär ju något, som kan begripliggöras, om man så önskar. I stället får man sig till livs aningen mästrande synpunkter från journalisten, som tycker att präster som inte bekänner sig till trosdogmer och som inte traktar efter förklaringshöghet är en besvikelse. Journalisten har en annan syn: han tycker att det är skoj att säga att han tror på Gud, efter som det retar upp folk. Prästens uttalande om att kyrkor i framtiden helst bör ha upphört att existera bemöts av en kommentar som väl mest kan beskrivas som goddag yxskaft, men säkerligen likaledes förklaras av att journalisten hellre ville bre ut sig om sina egna visioner om hur det religiösa bör vara beskaffat. Ambitionen att på lång sikt göra kyrkorna obsoleta är ju annars ganska häpnadsväckande, men hör återigen till det som blir begripligt i ett antroposofiskt perspektiv — som inte kommer till uttryck.

Härtill kommer känslan att de talar förbi varandra vad gäller sådant som att människan inte är ett djur och frågan om evigt liv — en aktiv samtalsmoderator hade kunnat ställa frågor som hade gjort skillnad! Den samsyn som framträder förefaller illusorisk eftersom utforskandet av vad de egentligen menar inte kommer till. I alla fall inte vad jag som läsare kan ana. Vid ett tillfälle invänder den mer auktoritetslängtande journalisten mot att människan sätter sig “i Guds ställe” — prästen: “Jo, men det tror jag att vi måste göra” — och fortsätter att tala om synd och högmod och den mer traditionella kristendomens fördelar framför nyandligheten (som lätt blir högmodig och därmed syndig!). “Det är en väldig prövning att ta sig från högmod till ödmjukhet”, noterar prästen. Jag finner en (säkerligen oavsiktlig) humor i den här delen av texten. Det här är för övrigt gammal skåpmat vad gäller kristen kritik mot världsåskådningar som antroposofi, men det framgår inte om journalisten gör den kopplingen.

please leave a howl, a bark, a growl, a tail-wag or a comment! (comments are moderated, thus it might take a while for them to appear on the blog)

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s