2015.12.19

(Några mindre notiser kommer på slutet.)

Mitt mål ska vara att skriva hänsynslöst. Jag tror att för att verkligen kunna skriva något som har ett värde måste man kunna uppbåda en viss grad av hänsynslöshet. Man måste kunna skriva utan att tänka på läsare, vare sig de är verkliga eller hypotetiska. Jag frågar mig själv: är det skriva jag vill eller är det att tänka på andra människor eller att oroa mig för hjärnspöken?

Svaret är självklart, det är tveklöst: det är att skriva jag vill, och enbart det. Att skriva något som är värt att skrivas. Ändå kommer andra i vägen, ja, själva tanken på andra kommer i vägen. Jag låter dem komma i vägen, precis som jag som barn, fångad som i något slags själslig paralys, lät andra barn göra som de ville. Rädsla förlamar. Det är ju ändå förjävligt: att i och för sig vilja bli läst, men samtidigt inte kunna med det; att vilja bli läst, men att förlamas i skrivandet av tanken på att bli det.

Jag är varken klarseende eller terapeut. Skriva har jag alltid velat, mer eller mindre intensivt, men jag har i alla fall velat det: det handlar om att gestalta idéer och erfarenheter (också mina egna, eller kanske särskilt dem) i text. Vad jag aldrig har velat göra är att hantera andra människor. Många är förstås vänliga och intressanta och det blir bra samtal — det vill jag gärna ha — men de svårhanterliga främlingarna kan jag vara utan. De kommer visst som ett brev på posten när man befattar sig med vissa teman. Den ödesdigra tillfälligheten kunde förstås få en att betvivla sin egen själsliga sundhet, om man nu inte redan gjorde det.

Insikten jag långsamt nått är att varje ovidkommande hänsyn till andra människor, till vad andra människor vill eller tycker, till deras personligheter och svagheter, till deras trauman och såriga, trasiga kapitel i deras biografier, till deras eventuella, potentiella nervsammanbrott, till deras krav och förväntningar, ja, även hänsyn till tidsandans nojor och känsligheter och tabun, varje ovidkommande hänsyn måste ovillkorligen bort. Alla sådana hänsyn till mig själv och till andra – hypotetiska och verkliga — människor måste bort; all rädsla maskerad till hänsyn, all hänsyn maskerad till rädsla, måste bort. Jag ser det här som en uppfordran till mig själv. Kanske förmår jag det inte. Alternativet är att sluta.

(En ödets ironi: den här texten är den hårt reviderade versionen av en annan text, som eftertanken, hänsynen och nervositeten hindrade mig från att publicera.)

***

Relationen mellan antroposofin och katolicismen har ju stundtals varit kylig för att inte säga fientlig ända sedan Steiners levnad. Men påven har tydligen firat födelsedag med biodynamisk tårta. Reportern noterar att jordbruksmetoden inte är okontroversiell. Han har hittat en ganska bra artikel om saken.

Man kan anklaga antroposofin för att inte förändras och förnyas. Den ser ju precis likadan ut i dag som 1925! tänker man kanske, pessimistisk som man är. Men det är innan man upptäcker att en ny antroposofisk uttrycksform har fötts, en hybrid mellan konsten och idrotten: eurytmi på skidor! Det har kommit ut en bok, det finns en Facebook-sida och — som inte det vore nog — genomförs nu en tävling, dit hugade kan skicka in sina egna skideurytmivideos. (Jag kan inte åka skidor, och jag hatar idrott, titta inte på mig.)

Edward St Aubyns roman On The Edge  kan rekommenderas åt den som vill ha roligt åt New Age-miljön och dess karaktärer, som tuggar grandiost (och högst realistiskt återgivet) fikonspråk och tror att ‘sanningar’ i form av uppenbar innehållslös bullshit har kaft att rädda världen, samtidigt som de inte kan rädda ens sig själva från smärre mänskliga missöden. Romanen slutar i ett slags orgie som först känns malplacerad, men vid närmare eftertanke nog inte är det. Karaktärerna skildras i och för sig inte genomgående osympatiskt (tvärtom, ofta med viss ömsinthet, om än delvis stereotypt). Men självupptagenheten ihop med de storslagna anspråken tar komiska proportioner. St Aubyns formuleringskonst är enastående, vilket är hela nöjet med romanen.

Apropå människor med grandiosa ambitioner att rädda världen: en europeisk konferens för antroposofer i Lahti nästa år kommer möjligen att försöka göra just det. Detaljerna är sedvanligt diffusa. Det verkar ha att göra med storstilade visioner om att med antroposofins hjälp skapa äkta förståelse mellan människor i en tid av krig och kris — uttryckt på gängse snömosigt vis. Mindre kommer det förmodligen att konkret handla om hur. Det är inte sällan knepigt nog för antroposofer att ha verklig förståelse för icke-antroposofer och vice versa. Och då viftar ändå ingen av parterna med maskingevär. Det kan förvisso finnas en helt oavsiktlig poäng i att esoteriska och ockulta rörelser, som söker förklara de stora världssammanhangen och de ‘dolda’ samband och krafter som styr människornas liv, kan ha en viss attraktionspotential i tider av oro.