2015.12.25

Med hänsyn till detta — att mängder av människor tycks tro eller vara beredda att tro på reinkarnation — är antroposofernas svårigheter att tala om sin övertygelse än mer märklig. Förlåt att jag skriver övertygelse här, men det handlar inte om någon hypotes, som man fritt prövar, utan en antroposofisk grundtes, en utgångspunkt inte en slutpunkt. Ett exempel på valhänt hantering återfanns i DN-reportaget i våras, men det är ju långt ifrån enda gången. Ett inte så litet mått av högfärd och elitism ligger ofta till grund för detta: visst önskar man å ena sidan att resten av mänskligheten börjar komma ikapp, så att säga, men å andra sidan är det ganska behagligt att höra till den andliga aristokrati som kan avfärda andra för att de inte har förstått och inte är mogna att förstå. Avfärdar man redan från starten att andra kan förstå de oerhört avancerade tankar man tycker sig tänka, slipper man förstås en hel del omak — både vad gäller att förklara sin världsbild och att leva med invändningar mot den.

Så det paradoxala är kanske att även om allt fler människor omfattar en tro på återfödelse — och det är i sig rätt underligt att det är så — kommer det knappast att innebära något uppsving för antroposofin, som för en borttynande tillvaro. Nog för att man kan invända att antroposofin är betydligt mer än bara detta — mycket mer utöver tanken på den odödliga anden. Men samtidigt torde acceptansen för reinkarnationstanken innebära att fientligheten, som antroposofer ibland föreställer sig finns (rent allmänt i detta förtappade ‘materialistiska’ samhälle) mot den här sortens idéer, är ett hjänspöke, härrörande ur den smickrande illusionen att Sanningen alltid skapar fiender. Det finns förstås antroposofer som skulle säga att, nåja, folk känner inte till antroposofin, som begrepp eller som rörelse, men som idé har den ändå ‘inkarnerat’ i dem, när de tänker sådana tankar som närmar sig de antroposofiska. Och så finns alltid andra som tycker att huvudsaken är de praktiska verksamheternas genomslag, men de står ju (i grunden) i ett direkt samband med idéerna.

För all del är det ju kanske gott att den antroposofiska rörelsen snarare tynar bort än tar del i och drar nytta av de strömningar som finns i omgivningen, och att man bara bryr sig om att lansera verksamheterna snarare än att föra ut idéerna. De förra är ju nämligen i längden utsiktslösa projekt utan de senares närvaro. Fast samtidigt är det lite långtråkigt att det är så det är.

please leave a howl, a bark, a growl, a tail-wag or a comment! (comments are moderated, thus it might take a while for them to appear on the blog)

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s