2016.01.04

I dag har jag en fråga: hur kommer det sig att antroposofin tycks så angelägen om att övertyga om sin vetenskaplighet (ett fördömt företag), men är föga angelägen om att vara en kulturfaktor? Det senare gäller kanske de esoteriska lärorna överlag, men antroposofin särskiljer sig i sina konkreta verksamheter och i sitt begär efter att vilja omformulera vetenskapsbegreppet till sin favör.

När man tänker på Steiners egen tid, inser man ju snart att dessa rörelser (även exempelvis teosofin) är kulturfenomen. De spelar en roll också utanför en liten krets av anhängare. I någon mån har väl antroposofin fortsatt att göra det, i de praktiska om än ibland något anonyma verksamheterna, men det är en annan sorts inflytande jämfört med de författare och konstnärer och andra som då det begav sig ägnade uppmärksamhet åt det esoteriska.

I dag, tänker jag mig, kräver ett sådant engagemang en ironisk distans, om man nu över huvud taget skulle vilja medge sådana böjelser. All andlighet är suspekt, men särskilt den andlighet som kan misstänkas för närhet till new age; den stinker av något högst löjeväckande. Och, ja, new age är ju löjeväckande. Det är kitsch, inte kultur; en farsot som dödar intellektet, och därutöver ett försök till flykt från verkligheten och från de samhälleliga och politiska krav som (kan man ibland tro) borde prägla allt vi gör och tycker.

Alternativen då? Allt är ju inte delfinsång. Det är inte särskilt svårt, när man väl lärt sig se, att varsebli de tunna trådar, det mycel, som löper nere i jorden och som förbinder kulturen med esoteriken. Genom livet och det levande självt.

Mycket som passerar som kultur är förstås mestadels ideologiskt strunt som trots sin förmenta förebildlighet och upphöjdhet, är högst efemär. Tja. Men jag förstår inte esoterikens frånvaro i den sfären, även om det underjordiska ligger i dess natur. Just i egenskap av suspekt, opassande och inopportun — rentav föraktad — borde den dessutom ha sin givna plats som subversiv kraft. Den behöver varken vara politiskt eller intellektuellt respektabel, och dess otillräknelighet är dess största tillgång. Som inspiration klart mer oundgänglig än, förlåt mig, ‘materialismen’ (som i stället har sin givna plats i de hårdare delarna av vetenskapen, med sina strikta regler baserade på den rena nyttan).

I går kväll lyssnade jag på en podcast (mitt nya begär! jag visste inte att det existerade sammanhang där människor fick tala till punkt — på svenska) där Horace Engdahl deltog. Han talade på slutet om tacksamhet — om tacksamhet som något genant, som något man inte kan tala om, om man vill framstå som akademiskt respektabel, men att han funnit att det vid en viss ålder inte spelar någon roll längre, man slutar helt enkelt bry sig om andras synpunkter (och det blir därmed möjligt att känna — och bekänna — tacksamhet). Och, ja, den har en smutsig biton av — vad? hur som helst något som inte kan dissekeras intellektuellt, och något som automatiskt leder associationerna till det andligt fluffiga, till de oredliga utmarkerna. Det är något närmast osedligt över en sådan impuls i dag, tänker jag. Tacksamhet hör liksom skulden och skammen till det vi inte ska behöva uppleva; det är liksom lite som om själva existensen har kränkt oss. Ni kanske undrar om inte det här är lite väl perifert och vad det har att göra med resonemangen ovan? Inte mycket egentligen. Bara det att man anar vidden av inkröktheten. Trots ett övermått av känslosamhet (i vissa sammanhang) är det sällan något lyfter från det partikulära till det allmängiltiga, och aldrig man lämnar de ‘materialistiska’ antagandena (– som man kan dela utan att tro att det är något gott att de står outmanade i alla livets sammanhang).

Ibland ger naturen de bästa bilderna, sådana bilder som träder bortom vetenskapen och säger något om tillvarons villkor. Jag såg nyligen en dokumentär, som i sig var fascinerande, men det jag fastnade för var ett stycke som handlade om detta: trollsländan som om morgonen sitter stelfrusen, inkapslad i nattens frost, och inväntar att solen ska värma upp dess värld. Fram till dess förblir den orörlig, dess vingar täckta av is. Vilket sårbart predikament.

please leave a howl, a bark, a growl, a tail-wag or a comment! (comments are moderated, thus it might take a while for them to appear on the blog)

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s