2016.01.07

Jag kan inte annat än medge att varje gång Johannes Ljungquist startar sin halmgubbeverkstad (till exempel här), stiger en mild känsla av irritation upp i mig. Det är inte så sällan heller; nej, vi har ju dessa interaktioner rätt frekvent, och mönstret upprepar sig. Det är inte alltid — om man nu ska vara ärlig — som irritationen bara är mild, dock är den lyckligtvis alltid övergående; den stiger upp och försvinner. Den enda verkligt goda egenskapen jag har (nu för tiden) är ett uselt minne, varför det är synnerligen svårt att känna sig förorättad en längre stund. Allting som egentligen är obetydligt försvinner helt enkelt in i dimmorna; man upptas av annat, som är viktigare. På så sätt är det dåliga minnet också en läromästare: man lär sig allteftersom att igenkänna de obetydligheter som tillfälligtvis upptar en såsom just obetydligheter.

Det finns förstås roligare saker än att tycka att man blir missförstådd. Å andra sidan är det ju en ständigt närvarande ofrånkomlighet; själens obotliga ensamhet, och så vidare. Vi tvåbenta varelser förstår helt enkelt inte varandra så bra — eller, ja, ni andra kanske gör det, medan jag befinner mig i en egen bubbla, vad vet jag. Så länge någon inte verkar vilja förgöra en på grund av de idéer de skapat sig om en (sådant händer också), får man vara ganska nöjd. En viss arrogans hos andra kan man trots allt leva med.

Men om man övervinner irritationen då: inte låter den komma och gå, och glömmer den, utan försöker att övervinna den? Det kunde egentligen bli ganska intressant. Det som Johannes gör, om och om igen, är att plocka upp saker han vet (eller ibland tycker sig veta) om mig, tolkar dem (ibland, kan det tyckas mig, med en viss brist på generositet: han gör helt enkelt den tolkning som, utifrån hans världsbild, är den värsta möjliga!), förvrider bilden några varv, och håller sedan upp en narrspegel framför mig. Visserligen innehåller den en hel del som har med mig att göra, men samtidigt är det som att se sig själv i Lustiga Husets skrattspeglar.

(Det här är förvisso inte ovanligt som debattmetod, det är bara att se sig omkring, så finns den överallt: ta de av motståndarens synpunkter som vid ytligt betraktande ser unknast ut, tolka och presentera dem på sämsta vis, och debattera mot den vrångbild du själv konstruerat. Jag menar mig inte stå över dylika tillvägagångssätt, om nu någon trodde det. Det är så oerhört lätt att falla i fällan. Det är en ljuvlig känsla att ha rätt.)

Men det som slog mig häromdagen, när jag läste Johannes text, som upprepade mycket som vi varit igenom otaliga gånger förr, och irritationen steg och därefter sjönk undan, var att det ju faktiskt, på sätt och vis, är något ganska fantastiskt i detta: man drabbas inte av av något helt oförtjänt, utan bjuds på en karikatyr av sig själv! Den här bilden som bär vissa likheter med en själv, men ändå är alldeles förvrängd och oangenäm att se. Och det är kanske bra! Som att man förvandlats till ett spöke och står och flaxar sitt vanliga själv med skrammelkedjorna rakt i ansiktet: blir du inte provocerad nu? men nu? nu nu nu??

Det finns något intressant i detta: en möjlighet att övervinna något, inte hos den andre, men hos sig själv.

***

Såg ni ljuspelaren i Stockholm i går? Större version finns här!

DSC_0363ex

4 thoughts on “2016.01.07

  1. En precis iakttagelse. I en debatt ser man sin egen nidbild, det man uppfattar som en karikatyr. Det motståndaren hängt upp sig på. I antroposofiska kretsar kallar man detta för att man uppfattar den andres dubbelgångare. Och som du säger är detta ibland nyttigt för självkännedomen. Eller som en vän i ungdomen sa till mig: “Du är en motståndare nu, men om några år kan dessa synpunkter ha påverkat dig så att du ändrat ståndpunkt”. Diskussioner startar processer som, om de är seriösa, på lång sikt kan leda till förvandling. Hos båda.

  2. Era bataljer i cyberspace är ibland riktigt roliga och intressanta, ibland lite gäspiga, då man tycker sig ha sett alla argument förr… Men Alicia, mötet med dubbelgångaren är aldrig roligt för någon, inte ens för mig. Enbart HH skrattade sig sned i ansiktet av mina.

please leave a howl, a bark, a growl, a tail-wag or a comment! (comments are moderated, thus it might take a while for them to appear on the blog)

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s