2016.01.31

På sistone har jag lyssnat på en poddserie av Eric Schüldt och Per Johansson, Myter och Mysterier.* Jag har till och med börjat vänja mig vid att det går långsammare att lyssna än att läsa och att jag måste avstå från att klottra i kanten och vika hundöron. Det är faktiskt en prövning, även om det låter lite löjligt. Jag vill gärna gå in och vika hundöron, nämligen.

Jag höll på att skriva att det är en karmisk lustighet att jag lyssnar på denna serie just nu — just nu, när jag återigen fördjupar mig i Steiner och Kafkas Processen och de esoteriska beröringspunkterna. Men ärligt talat är det nog så att hade det inte varit det, hade det varit något annat. Serien har i alla fall hållit mig sällskap. Och det känns som att den överlappar det jag hållit på med de senaste åren på ett sätt som inget annat gör. Ja, att det faktiskt berör mina intressen, och mina personliga drivkrafter. Det är ovanligt.

Visst, jag vill under lyssningen ofta rusa upp och ropa: men det finns ett antroposofiskt perspektiv på det här! Ett som utvidgar, förklarar, tydliggör… gör det mer spännande! För så är det faktiskt. Men det givande med serien är att den rör sig mellan det personliga och mer objektiva kunskaper om esoteriska traditioner och tankegångar. Och att den inte faller i de fållor som annars esoteriken befinner sig i: den avmätta akademiska eller den okritiskt troende. (Den senare alldeles för ofta odräglig, den första ibland lite fantasilös — bägge är existentiellt otillfredsställande.)

Det kanske på sätt och vis ligger i esoterikens väsen att det ska vara så, men oavsett hur man dras till den, och varför, är det ett ganska ensamt intresse. Visst vill folk gärna hör kritiska synpunkter kring till exempel antroposoferna, och visst kan man leverera dem. Men i slutänden är det ju inte därför man ägnar sig åt det där. Det är ju något helt annat som drar, och som håller en kvar. Inte heller i andra sammanhang, i vardagen, är detta något som intresserar någon annan; ja, faktiskt är det inte ens så lätt att förklara varför det borde det. Man kan förklara idéerna, förvisso, men man kan inte förklara fascinationen, än mindre det som är av någon djupare betydelse för en. Det är som att man har något att tala om, något som man lever med, och som är stumt för alla andra.

Hur som helst, av dessa och många andra anledningar är serien värd att lyssna på. Det enda avsnitt jag egentligen har invändningar mot är det som handlar om reinkarnation; det föll, tycker jag, på att det handlade relativt lite om reinkarnationstanken i sig.

* Den delar för övrigt namn med en bok jag läste i ofta som barn: Myter och Mysterier av Tage la Cour.

please leave a howl, a bark, a growl, a tail-wag or a comment! (comments are moderated, thus it might take a while for them to appear on the blog)

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s