2016.03.14

Faciliterad kommunikation i antroposofisk-läkepedagogisk tappning var det sista jag skrev om riktigt “kritiskt”, det var i december 2013. Jag minns att jag egentligen inte hade någon lust, men ämnet krävde det, hur fånigt det än låter. Jag kunde inte låta det vara, efter att jag läst om de dumheter som kom till världen med hjälp av metoden. Faciliterad kommunikation innebär att en gravt utvecklingsstörd individ, som annars inte kan kommunicera, “meddelar sig” med omvärlden via en hjälpare, en person som håller i den hjälpbehövandes hand och rör hans eller hennes hand över en bokstavsplatta.

När den hjälpbehövande upphör att kommunicera då hjälparen byts ut eller förhindras att höra de frågor som ställs, kan man förstås sluta sig till att den som i själva verket kommunicerar är hjälparen, inte den vars budskap påstås förmedlas. Men den slutsatsen drar inte alla, och med metoden får man på så vis fram “vittnesmål” om erfarenheter i tidigare liv (till exempel som fånge i koncentrationsläger), uttrycker tankar som förmodas bekräfta den antroposofiska världsbilden eller, som radioprogrammet Kaliber berättar i ett par aktuella program, producerar falska anklagelser om övergrepp. I slutet av 2013 skrev jag tre inlägg om antroposofisk användning av FC, den litteratur som uppstått, i vilken icke-kommunikativa autister berättar häpnadsväckande ting om andliga världar och tidigare liv, och den mytologisering av funktionshinder som sammanhänger därmed. (1,2,3)

Kaliber tar upp den antroposofiska/läkepedagogiska rörelsens roll i att föra in FC i Sverige, men fokuserar på den användning av metoden som lett till övergreppsanklagelser. I sig är metoden givetvis inte antroposofisk; det är snarast något märkligt att den har fått genomslag i miljöer som annars är tämligen resistenta mot (icke-antroposofiska) nymodigheter. Kärnan i problematiken med FC är förstås — oavsett vad berättelserna handlar om, om det är banalt eller allvarligt, “materialistiskt” eller andligt — att det inte är den som påstås kommunicera som kommunicerar, utan den faciliterare som håller i armen/handen.

Nu är det, som jag redan antytt, inte längre min sak att skriva “kritiskt”, och jag vill inte falla in i den rollen. Det möter vissa svårigheter, när man har en stark impuls att tala om rätt och fel. I det här fallet är det så. Jag ska ändå försöka att låta bli (de gamla inläggen finns ju kvar dessutom). Men jag har nog gjort mig en del tankar de senaste två åren om saker som jag inte alls var medveten om när jag skrev om ämnet. En sak jag då inte alls hade reflekterat över, vad jag kan minnas, men som sedermera har slagit mig (och jag har kanske större förståelse för dessa saker i dag än jag hade då), är hur mycket antroposofin själv kunde ha att säga om dessa faciliterares fabuleringsförmågor och illusionskrafter. Det är på den punkten man skulle kunna skriva riktigt spännande ting.

One thought on “2016.03.14

please leave a howl, a bark, a growl, a tail-wag or a comment! (comments are moderated, thus it might take a while for them to appear on the blog)

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s