2016.04.04 (II)

Sitter hemma med sjuk hund, och i stället för att skriva, läser jag vad andra skriver, vad andra tycker. Mot bättre vetande kanske. Noterar en plötslig enighet bland kloka människor om att författare (tillika kända kulturpersonligheter) inte bör lufta sina privata förehavanden, sina besvikelser och sin ilska gentemot varandra offentligt. (I den mån de nu ens gjort det, men låt oss bortse från den detaljen.) Det är ett moraliskt argument, ja, rentav ett moraliserande argument: en författare bör inte skriva fritt, utan ta hänsyn till sin omgivning, sina barn, sin familj. Det är en tankebild som lägger ett kvävande lock över mycket som hade kunnat bli fantastisk litteratur. Säg den som kan skriva utan att hämta näring ur sina egna erfarenheter, sitt eget liv, eller den som kan skriva så att det betyder något utan att någon gång såra en annan!

Det enda kriteriet som intresserar mig är huruvida det är bra litteratur. Skriver en människa väl, lyfter hon den egna erfarenheten till ett allmängiltigt plan, i en form som gör materialet levande, då är de moraliska övervägandena likgiltiga; nej, inte likgiltiga, men en privatsak. De angår inte mig, de angår inte oss andra. Det vore bakvänt att sätta dem över den konstnärliga kvaliteten.

Om det är narcissistiskt att göra litteratur av sitt liv, är det en livsnödvändig narcissism; något vi inte kan leva utan. Detsamma gäller förstås all annan konst. Upphovsmannen eget samvete avgör var gränsen går. För oss andra är den enda frågan: är verket bra nog, i sig självt? Eller är det bara poänglöst gnabb och skvaller, som aldrig lyfter till en högre nivå? I så fall kan man avfärda det som bristfällig litteratur, men med det inte sagt att det inte kan höra hemma någon annan stans.

Ett annat litet spöke som dök upp för att stötta tesen att det publika grälet (återigen, huruvida vi ens har att göra med ett sådant, är en annan femma) är fel, var att det är förmätet av författare att tro att andra skulle intressera sig för deras personliga motsättningar och kollapser. (Att böckerna säljer torde ju peka på något.) En sådan njugghet kan givetvis riktas mot varje konstnär — eller varje människa — som försöker gestalta en livserfarenhet: vem tror du att du är, varför skulle du ha något att säga oss? Det är resultatet som får avgöra; det måste tillåtas att tala för sig självt. De gånger när det skrivna, oavsett vilken grund det står på (den personliga erfarenheten eller fantasin eller något annat), möter något hos andra människor, och det uppstår en resonans, då sker något spännande, men det är få förunnat att kunna skriva så. Det kan man bara drömma om.

(För att lufta min egen njugghet: mycket som skrivs och publiceras är mig likgiltigt, det är dött och trist. Och när det kommer till personliga erfarenheter är det verkligen sant att många tror att deras egna äger väldigt stor betydelse, eller att de per definition säger något avgörande om sakernas tillstånd, något som inte kunde sagts utan just dem. Då är vi där igen, i narcissismen. Men jag överser med narcissism — om bara resultatet inte lämnar mig likgiltig. Tyvärr gör det ofta det.)

“Tänk på barnen” kan man ju insistera, som ett sista moraliserande halmstrå. Det utgår från samma argumentationslinje som många av mina waldorfkritiska vänner använder, och för all del jag också har gjort: det att barn på något vis skulle ha en rätt att inte utsättas för vuxnas omdömeslöshet — eller över huvud taget en rätt att aldrig blir skrämda, svikna, och så vidare, vare sig det är resultat av omdömeslöshet, narcissism, omoral eller bara obetänksamhet. Det finns så klart såväl befogade rättigheter som överdrivna och orealistiska förväntningar; man måste skilja dem åt. Men i många fall blir barnargumentet bara en krycka för moraliserande som inte kan stå på egna ben.

(Som tur är blir jag mindre stingslig och håller mina anteckningar för mig själv när jag får ordentliga hundpromenader. Så dagens texter är förhoppningsvis narcissistiska undantag.)