2016.04.04

Människan är en ganska småaktig varelse. Jag önskar att jag inte sa det av erfarenhet, utan att jag var klokare, större och bättre än så, men själva kruxet är att jag inser min egen småaktighet. Inser, vilket inte är det samma som övervinner. Men om man betraktar sig själv, och om man betraktar andra, uppstår också insikten att väldigt många är så besatta av att ha rätt, och av att få rätt, och att andra ska erkänna att de har rätt, att de förlorar sig i dårskapens labyrint. Man inser det om man till exempel ägnar några år åt att skriva om, och därmed hålla sig uppdaterad om, sådant som människor grälar om (ni vet vad). Den som ger sig in i ilskan behöver egentligen ett slags ariadnetråd – en förberedelse för att finna vägen ut igen – men har det sällan. Det är inte ilskan som är det farliga, inte heller känslan av oförrätt, inte bitterhet i sig, inte besvikelsen, vanmakten eller någon annan av de reaktioner man har – det är att inte se deras uppkomst, sin egen aktiva roll och sin egen väg ut. Att inte kunna följa hur reaktionen uppstår och dör ut inom en själv, utan att bli fast i den, som vore den helt bestämmande för ens totala väsen. Det kan naturligtvis upplevas som om den är det, men vetskapen att det inte är så, är vägen som öppnar upp, snarare än stänger inne. Man behöver inte förneka reaktionen, eller förebrå sig själv för den, men det ögonblick av besinning, i vilket man kan gripa det där trådnystanet, innan man beträder minerad mark, är oungängligt.

Det vore ett fatalt högmod att påstå att man besitter den förmågan – med man menar jag här mig själv. Men man kan erkänna dess värde. Vare sig man vänder blicken mot sig själv eller mot andra, kan man se vad som sker när man inte bara uppmärksammar oförrätter, utan livnär sig på dem. När hatet blir livsluft, en giftig ånga som tränger undan allt annat; ja, faktiskt får en människa att glömma, att det andra finns, att den renare luften finns. Det finns, som ni ju förstår, en del anledningar till att jag inte ägnar mig åt ”Steinerkritik” fastän jag förmodligen skulle förmå att formulera den bättre nu än jag någonsin kunnat. Det är den stickande atmosfär, som så lätt börjar omge en, som jag inte vill befinna mig i. Och den kommer från båda håll: de obotligt sårade martyrerna finns precis över allt, och som demoner sticker de upp även hos mig. Jag kan inte skylla på andra, eftersom andra har rätt att omge sig med vad de vill, och kanske till och med upplever sin omgivning annorlunda. Det enda som är i min makt är att reflektera över vilka reaktioner som uppstår i mig, och om jag vill förändra dem.

Det förtjänar kanske att sägas: det handlar inte om att blunda eller tiga inför det som är fel, utan om vad man gör – framför allt på längre sikt – av sina egna reaktioner på – ja, allt vad det nu kan vara. Hur förhindrar man att ens latenta, oförsonliga drag blir en återvändsgränd?

Det var härom dagen när jag kom att tänka på en incident från min barndom. En till synes trivial sak – särskilt ur ett vuxenperspektiv – men det händer ju att också triviala händelser fastnar, kanske för att de är signifikanta för något mer än det de representerar i sig själva, som i det här fallet där incidenten säger något om den relation jag hade till det här andra barnet – och framför allt för vad den säger mig om mig själv. Vi kan inte ha varit särskilt stora, troligen i förskoleålder. Jag hade en fin fransk leksakskanin som jag tyckte mycket om. Hon hade just fått ett slags docka, en amerikansk docka, som kom med ett ‘kontrakt’. Hon var uppfylld av detta kontrakt – som marknadsföringsploj måste det ha varit mycket begåvat – och höll anföranden om hur hon skulle tvingas lämna tillbaka dockan, om hon inte behandlade den väl. I motsats till min kanin, som ingen brydde sig om, och som inte var värd någonting, inte ens jag, som dess ägare, var förpliktad till något! Den kunde man gott misshandla – ja, varför inte klippa halsen av den? Jag var rädd att hon faktiskt skulle göra det, men det blev inte av. Det är en blandad känsla att minnas det.

Å ena sidan kan jag hos mig själv skönja en viss kvarvarande bitterhet mot detta aningslösa barn: vad gav henne rätten? Samtidigt, så klart, med den vuxnes insikt att det var ett barns fantasi, kanske en ond fantasi som utlöstes av ett behov jag varken då eller nu kan ha insikt i. Å andra sidan förstår jag att det fortfarande finns kvar en känsla av skam, som jag inte kunde artikulera då, och knappt kan i dag; en skam i det här att man misslyckas med att skydda sin integritet, man lät sig bli trampad på. Man känner en impuls att hoppa tillbaka i tiden och be ungjävlen att köra upp sin massproducerade amerikanska gimmick i röven! Något som för övrigt kanske hade varit sunt för alla inblandade. Men verkligheten fungerar ju inte så. I stället tog det mig åratal att begripa hur man försvarar sig själv, om det nu ens är så att jag i dag verkligen har bemästrat den konsten. (Men man utvecklas i alla fall.)

Det fascinerande med minnet är hur jag så väl kan återuppleva den här triviala händelsen: jag ser inom mig hur rummet såg ut, jag kan ana lukten, en atmosfär så att säga… framför allt har bilden en sådan färg, som om jag mindes en färgstämning. Jag minns också en annan incident, som är ungefär lika levande i fråga om hur jag kan återkalla miljön; jag ser den så levande framför mig. Jag ser rummet, positionerna, hur vi befann oss i förhållande till varandra, men det är som uppmärksamheten begränsats till en bubbla; inget utanför bubblan minns jag. Men detta minne har en helt annan färg. (Är det en yttre färg eller en inre?) Det är också en helt trivial händelse, men i stort sett motsatsen till minnet med dockan och kaninen. Kronologiskt är detta mycket senare, fem eller sju år senare kanske (vilket låter lite, men är en halv livstid för ett barn). Då sker plötsligt något nytt: när ett annat barn försöker ta mina saker (mina färgpennor, närmare bestämt), blir jag rasande i stället för att som vanligt acceptera att jag inte har något att säga till om. Det är som att jag plötsligt skiter fullständigt i vad jag vågar och inte – det är som att jag bara har fått nog. Nu tycker förstås alla förståndiga vuxna människor att det barn, som jag var då, gjorde fel: man ska aldrig slå tillbaka! Man ska gå till en vuxen och be om hjälp, saken ska lösas genom samförstånd och dialog. Men i praktiken fungerar det ju inte så. Det behöver vi inte fördjupa oss i, för det är irrelevant här, men det är så.

Det som intresserar mig i efterhand är att betrakta den utveckling som skett: i den senare incidenten har jag ju faktiskt i någon mening kommit fram till en punkt som jag behövde komma fram till! Något i grunden hälsosamt har skett. Något som faktiskt måste ske. Och som inte skulle ha skett i en fullständigt tillrättalagd värld.

Det som utöver det redan sagda också intresserar mig i efterhand är vilka reaktioner som fortfarande uppstår inom mig när jag återkallar dem i minnet. I det första fallet: en mild men bitter ilska och en skam. Därtill en självömkan, som också är skamlig. Jag har, så att säga, i minnet passiviserat mig själv; minnet av mig själv i den situationen är inte som en aktivt handlande. Det är en känsla som är instängd i en fysisk varelse som inte kan vilja sig själv till handling. Sådan kan ju inte verkligheten ha varit, men sådan minns jag den, troligen för att ett förminskat eget ansvar mildrar skammen. I det andra fallet: en känsla av triumf. Inte bara triumf då och där, utan jag töjer ut känslan. Den blandas upp med en viss skadeglädje, och om man tänker efter lite mer: glädjen över att den andre fick ge upp, glädjen i den andres förnedring. Jag är inte säker på att det är en vacker reaktion, även om den, om man går tillbaka till situationen där och då, framstår som väl förunnad!

Det är, som sagt, två triviala händelser. Men tillvaron är fullt av sådana; de flesta faller ur minnet i stort sett omgående, andra lever kvar och återberättas i den ständigt pågående inre monologen. Man återskapar och omskapar dem ständigt, men frågan är vilka oreflekterade reaktioner som lever kvar i en. Vill man ta i den skam man kände (och känner) eller erkänna den skadeglädje man upplevde (och som fortfarande pirrar i en)? Man kan återberätta skeendena, men vill inte nödvändigtvis röra vid de känslomässiga underströmmar som inte är särskilt smickrande. De lever i stället förstelnade och oförvandlade in i nuet.