2016.04.06

Man ser framför sig en bild, plötsligt är den bara där, i det här fallet: chihuahuan och dess rädsla att bli avfärdad som dvärghund. ”Ingen ska få definiera mig!” bjäbbar den i protest mot världen – tror den, men det är egentligen lika mycket mot sig själv. Kanske ligger problemet här: varje gång någon använder en beteckning för att beskriva oss, pressas vi in ett i rum som är för litet, som chihuahuan i sin lilla kroppshydda. Ändå är det till föga nytta att bjäbba.

Det är kanske svårt att tåla den likgiltighet som vi tycker oss skönja hos den som försöker sätta en opassande etikett på oss; den kan ibland till och med uppfattas som aggressiv. Samtidigt både vänjer man sig och lär sig något. Man går från irritation till insikt om sin obetydlighet, och tappar den destruktiva utgångspunkten att människor borde förstå en. Hur skulle de kunna göra det? Att tro det är en onödig förväntning, ett recept på evig besvikelse. Det är i första hand sig själv man har problem med. Så är det nästan alltid. Andra människor är till sin inre natur okända även när de mutas in och placeras i centrum som syndabockar, precis som man själv är en rätt perifer figur i deras medvetande då de omgestaltar en för att ha någon att fajtas med, någon att definiera sig själva utifrån.

Det är nu några veckor sedan jag kom i ett samtal med dessa två prominenta antroposofer, Johannes L och Frode B. Som en bisak uppstod frågan om ”definitionsmakten”, vad den nu ska vara för något; till kärnan förstår jag saken så: man äger rätten att besluta vilken etikett man vill fästa på sig själv. (Jag sparade ett litet utdrag som ni kan läsa här.)

Efter att ha blivit kallad materialist, för att kunna avfärdas av antroposofer, och antroposof, för att kunna avfärdas av folk som hatar antroposofer, och dessutom kallats allt möjligt vansinnigt däremellan (nazist, hatmånglare, korsfarare, misshandlare, et cetera) av allsköns magnifika dårskaft till tänkare, så känner jag att jag får vara bådadera; inte för att alla har rätt till sin egen sanning, i något slags missriktad postmodern anda, utan för att jag tycker bådadera är roliga; det har blivit så. Och, som sagt, vad tjänar det till att bjäbba emot? Hur andra ser på en rår man ganska lite på, och inte sällan har de sett något man själv inte ser. Som tröst, om man behöver det, kan man uppskatta mångsidigheten, även om den är oriktig. Att inrymma både en ‘materialist’ och en ‘antropsof’ i en och samma själ vore trots allt en bedrift, om det gick! (Osökt kommer jag att tänka på Ekelöf, ‘En värld är varje människa …’ osv.)

Nå, jag tror alltså inte att man har någon definitionsmakt eller att man, som den bjäbbande chihuahuan och som många bjäbbande människor, kan motsätta sig andras definitioner. Behovet att avgränsa sig är det grundläggande, och det kvarstår. Att beklaga sig över definitioner är en tandlös kamp mot murar som ändå finns där. Farligare än avgränsningar och etiketteringar vore att låtsas likheter och gemenskaper där de inte existerar. I de bästa av tider kan man kanske odla rosor på murarna. Men längre än så kommer man kanske aldrig?

Det är alltså okej att Johannes kallar mig materialist, och att andra kallar mig andra saker (för att gå till den andra komiska ytterligheten: antroposof), det måste vara okej på samma sätt som det är okej att de alla bär världar inom sig som jag inte förstår och inte kan nå. Han skriver i ett mail –följande ovan nämnda diskussion – att han inte vill karaktärisera min världsåskådning; att jag borde göra det själv. Jag ska återkomma till mailet längre ned. Men i grunden är det osant; jag är övertygad om att han vill just det, och att det egentligen är en naturlig sak. Vore det inte så, hade han inte använt materialist som avfärdande beteckning, och hade inte påmint mig särskilt om att besvara Frodes fråga. Det tycks trots allt inte ha varit alldeles oviktigt att jag skulle bekräfta hans tes!

***

Det är alltså viktigt för en antroposof att veta om en annan människa är materialist. Ännu viktigare är det om den människan motsätter sig något i antroposofin, eftersom en materialist kan avfärdas. En sådan människa har inte tänkt och hon saknar djup i alla de frågor som är väsentliga. Antroposofen har tänkt (och om materialisten tycker sig ha tänkt, har antroposofen alltid tänkt längre!), och vet att materialistens liv är torftigt, och utan mening och skönhet; materialisten driver vind för våg, utan känsla för ursprung och mål. Materialisten kan inte förstå antroposofi, eftersom hon är andligen förstelnad, vilket i sin tur bevisas av oförmågan att mottaga antroposofin! Förlåt mig, nu ställer jag upp en karikatyr över en karikatyr. Men den här rundgången undkommer man inte om man väljer att säga något om antroposofi. ”Din synpunkt väger lätt, eftersom du är materialist!”, ”Det är inte konstigt att waldorfskolan var fel för dig, du är ju materialist!” och så vidare. Man kommer helt enkelt inte förbi det. Och även om man kanske irriterar sig – mindre på tillmälet, som det ju är avsett som, än på argumentationssättet – så finner man sig efter ett tag och tänker

jaha.

Vem eller vad man är spelar liten roll, och det är på sätt och vis en sund sak. Man påminns om hur obetydlig man är. Man kan tillåta sig sina egna ögonblick av storhetsvansinne, men insikten att man själv – och vem man är – är obetydlig har en viss kraft i sig. Man slutar tro att människor borde förstå en. Man själv tycker väl oftast att man har fler dimensioner än som passar in under ett begrepp, som till exempel ‘materialist’, särskilt då det används i inskränkande eller löjliggörande syfte, som när det används för att förminska och avfärda. Men förväntningen på att bli förstådd och tagen på allvar är meningslös, liksom att tro att andra inte ska försöka definiera en. Det är chihuahuans förväntning att andra ska se och bekräfta det den själv måste kämpa för att tro på.

***

En mindre utvikning är på sin plats. Precis som antroposofer lägger vikt vid om en människa är materialist, tycker andra att det är viktigt att veta om någon är antroposof. Men en del antroposofer vill inte kalla sig antroposofer, trots att det är ett rimligt ord för en person som gör antroposofi till livsinnehåll eller så. Man behöver inte tänka sig något strikt och dogmatiskt, utan något som kan ha många olika nyanser, men det är helt enkelt ett användbart ord. Jag använder ordet om sådana personer, hur de nu än själva vill definiera sig. Nyttoaspekten är svårantastlig, och dessutom skapas en konstig aura runt ord som inte anses passande att använda. Men på en annan nivå finns något sympatiskt i benämningsoviljan. Om den förs in i livet självt och inte bara blir ett bråk om orden (och det är kärnpunkten!), är den ett motgift till tendensen att definiera sig utifrån hemvist i en eller annan åskådning, som därtill avskärmar sig från andra åskådningar, och att göra den till identitetens huvudpunkt, ja, ibland den enda punkten. För sakens skull kan förstås anmärkas att begreppet också används närmast för att avfärda, ungefär på samma sätt som antroposofen gör med materialisten: ”den där är antroposof, och det är allt vi behöver veta!” Det är faktiskt inte alltid en så relevant argumentationslinje som folk vill tro.

***

Men dessa saker är knepiga, för knepiga för mig egentligen. Vad ska man egentligen tänka när antroposofen genast devalverar ens synpunkts värde genom att hojta att man är “materialist”? André Bjerke beskriver i sin förtjusande bok Das Ärgernis Rudolf Steiner hur ”Tore” (Karl Brodersen) utfordrar honom: begriper han inte, att ”materialismen är tänkandets självmord, fantasins torrläggning, ett Sahara utan oaser?” Det är i det landskapet materialisten rör sig.

Jag minns att jag en gång läste en essä om hur Steiners materialismbegrepp är en blandning av filosofiska missuppfattningar och självmotsägelser – ja, något i den stilen. Så långt behöver vi inte fördjupa oss, utan kan nöja oss med det allra mest grundläggande. Materialism är då (nu skriver jag utifrån en förenklad och ungefärlig syn på Steiners perspektiv) föreställningen att endast tillvarons materiella sida är sann och verklig. Varken inom eller utom oss människor existerar något annat än en fysisk värld, det med sinnena observerbara och det mätbara. Naturen är inget utöver det vi kan beskriva genom att analysera dess fysiska beståndsdelar, stenen är bara konstellationer av atomer, växtens liv är en rent fysisk-biologisk sak, djuren är (precis som människan) ett slags maskiner, människans medvetande enbart är en följd av materiella processer i den fysiska hjärnan; detta i motsats till Steiners universum, där dolda krafter verkar i allt, i alla organismer och i all materia, och de i tillstånd och processer som handlar om liv och död, och så vidare, och där den mänskliga anden är fristående från materien och det materiellas lagar. ”Materialisten”, definierad av antroposofen, tror att hela universum, inklusive människan, fungerar rent mekaniskt; han måste därför se friheten, ja egentligen också medvetandet, som en illusion. Vi är små maskiner i ett gigantiskt, själlöst och fullständigt likgiltigt – och därtill slumpmässigt – maskineri.

Materialisten är därför också en person som är i Ahrimans våld. Ahriman är det väsen, den kraft, som binder människan till det fysiska, och får henne att förneka det högre och andliga. Ahriman är kall och teknisk. Det är inte utan betydelse i det här sammanhanget. Man kan avfärda folk som materialister men också med hjälp av Ahriman – och det funkar ofta bra också antroposofer emellan! Jag läste nyligen en konversation (eller bättre: ett ömsesidigt predikande) där några hängivna antroposofer kom i oenighet om frågan vem som hade mest av Ahriman i sig och vem som gjort minst för att uppbåda ett motstånd mot dessa krafter inom sig. Detta nämnt bara som ett exempel, då liknande intellektuella dikeskörningar förekommer hela tiden. När någon inte håller med en vet man att det inte bara handlar om skilda synpunkter utan om onda krafter som verkar (alltid i den andre, det är så praktiskt beskaffat!).

Det enkla är som sagt inte enkelt. Tillkommer gör frågan om vad det icke-materiella, andliga, är för något, det som materialisten avfärdar. Vad är det ”konkret”? En tro eller en viss trossats, en erfarenhet eller upplevelse, en aktivitet eller handling? I första hand en idé, om man ska utgå från det principiella, och även grundtanken hos Steiner. Men begreppet används på många skilda sätt. Se till exempel formuleringarna i diskussionstråden. Där kommer något in som går utöver eller vid sidan av materialism som filosofiskt-teoretiskt ställningstagande: den som för ett tänkande och kreativt liv (eller något dylikt) kan ju inte vara en materialist! Och detta sätt att se saken är inte hundraprocentigt på tvärs mot vad Steiner säger, även om det i förstone verkar underligt; hur som helst kan man finna ställen där han menar, till exempel, att inte ens materialisten i realiteten kan vara materialist eller att de ord man använder för att beteckna en människa eller som hon använder om sig själv – oavsett om det är materialist eller andlig – är närmast ointressanta, det är ”andens” verksamhet som är den springande punkten, med andra ord, det är inte en fråga om definitioner eller beteckningar, utan om livet självt och det levande. (Var snälla och ha överseende med flummet.)

Men var hamnar vi då? I förvirring, är min första gissning. Så kanske är etiketterandet en bra sak. Kanske är det rimligt, för att undvika sammanblandningar och oreda, att vi har någorlunda strikta kategorier, och att medvetandet om alla trådar som vävs också mellan ytterligheterna släcks ut. Men då måste kategorierna vara strikta, något som för det första är svårt i praktiken (så vitt vi ens förstår kategorierna, eller har en gemensam förståelse för vad de innebär). För det andra vill vi inte, på rent trots om inget annat, befinna oss i kategorierna. Någonting i oss, i mig också, gör ju uppror mot dem.

Och så påpekar Frode B (se tråden) att det är vi själva som har definitionsmakten över vad vi är. Så när Johannes L säger att jag är materialist (och det därför spelar mindre roll vad jag tycker) och jag säger nej, egentligen inte, så är det jag som bestämmer. Men jag kan ju sitta på min kammare och definiera mig själv sömnig utan att det har någon bäring på vad som sker i världen utanför mig. Att inte kunna tåla att någon annan definierar en har lite över sig av chihuahuan som bjäbbar i protest mot att världen har identifierat den som dvärghund. Den bjäbbar när den inte kan övertyga någon (inte heller sig själv) om motsatsen. Människor gör gärna samma sak, basunerar ut: ingen ska få definiera mig! I förlängningen: jag kräver att ingen har en synpunkt på mig och mina egenskaper som jag inte själv håller med om! Och så går alla omkring i sina separata universum där de definierat sig själva som härskare och kungar över världen. Definitionsmakten måste ständigt befinna sig på kollisionskurs med något.

Men: inte förrän den dagen jag upptäckte att det var viktigt för antroposofer att jag var materialist, hade jag funderat särskilt mycket på saken. Inte för att det var mig likgiltigt, men frågan upptog mig inte; den gör det fortfarande inte. För jag tror att det ligger något i det Steiner antydde, om jag får skriva om det i egna ord: man lever inte som om man vore materialist. Och alldeles särskilt gör man det inte om man har de intressen och drivkrafter jag har haft. Inte går jag runt och funderar på om medvetandet bara är de fysiska processernas epifenomen eller om det är något i sig själv och från materien fristående. Jag tror att man i de flesta avseenden förhåller sig så som om det sistnämnda vore sant. Man tycker att konsten säger mer än en vetenskaplig rapport om signalsubstansernas molekylära sammansättning och färd genom synapserna när vi betraktar konsten ifråga – eller vad det nu kan handla om, vad vet jag, jag kan inte ens föreställa mig hur de materialistiskt-vetenskapliga förklaringarna skulle se ut, än mindre vad de skulle betyda för mig om jag begrep dem.

***

För att komma till det där mailet. Johannes skriver:

Jag förtjänar knappast att stå för karakteristiken av din världsåskådning. Även om den nu kommer att gälla då du lämnat walk over. Det skulle faktiskt vara intressant att se en mer exakt beskrivning av din hemvist. Det om något skulle väl vara ett bidrag till självkännedomen.

Det som kommer att gälla är alltså det som står i diskussionstråden jag redan nämnt. Vad som i slutänden ”kommer att gälla” – och i vilket sammanhang (facebook-tråden, som redan är bortglömd av alla?) – kan nog ingen av oss sia om. Det framställs som om det fanns ett sista datum för ett sista ord, en tidpunkt då allt är sagt, en tidpunkt då den enskilda människan är färdiggjuten, som en staty av död materia, färdigbeskriven som en molekylstruktur: nu är allt klart. På sätt och vis påminner det mig om waldorfskolan: så här ser formen för ett barn ut! Och så stöper vi barnet i formen och karvar bort skavankerna.

Det blir som att resonera mot – eller i waldorffallet: att leva i förhållande till – ett ultimatum; det är ett tillvägagångssätt som är illa ägnat åt använda på sådana här ting.

Och jag vet inte om jag har något emot att ge bort definitions- eller karaktäriseringsmakten; det kanske är bra så, precis som det är nyttigt att slipas mot andras definitioner? I alla fall om de inte är värre än så här. Hela den här materialismfrågan är – bortom orden och begreppen och argumentationerna – karaktäristisk för det avstånd som alltid kommer att finnas mellan oss. Det kanske är bra att det finns ett slags mur där? Så antroposoferna kan avgränsa sig från resten av världen, materialisterna i synnerhet, och resten av världen från antroposoferna – och jag från bägge, om man ska göra sig lustig…

Så kanske är det så att jag gärna lämnar walk-over. Vid närmare eftertanke: att lämna walk-over är en gammal vana, ja, lite av en specialitet för den som inte passar in. Man överlämnar sig åt omvärldens ”exakta beskrivningar” och skaffar sig ett annat, eget liv som ingen kommer åt.