2016.04.19

(i)

Den värsta synd som den svenska antroposofin begår är den officiella tråkigheten. Den täcker den lilla skärva av nuet som existerar inträngd mellan minnet av en mytologiserad storhetstid och den fåfänga drömmen om att rädda mänsklighetens framtid.

Nostalgin handlar om den tiden då Ytterjärna växte fram och då antroposoferna åtnjöt ett särskilt anseende. Människorna kom till antroposofin. Eller egentligen inte, om man ska vara petig, och det är där man kanske finner fröet till dagens prekära situation. Vad människor sökte sig till under den tiden då antroposofin populariserades var en ytlig version, tillräcklig som grund att bygga en myt på, men inte solid nog för att skapa något verkligt och varaktigt (det är min misstanke). Den var en produkt.

Beundran för dem som skapade denna produkt, detta lockande luftslott, är så stor att en ny längtan uppkommer: med en ny ledare av samma stuk skulle de drömda framgångarna åter materialiseras! Som om det låg något där i väntan som bara behövde födas fram; som om ägget redan finns, men väntar på hönan.

Men illusionen om den enskilde karismatiske gestalten, förlösaren, är just det: en ny illusion. Inte ens den förgudade Arne Klingborg var odödlig. Inte ens Steiner själv, som bekant; han var dödlig, och fortsätter att dö varje dag, med benäget bistånd av sina mest andäktiga beundrare. Luftslott byggda under storhetstider står inte kvar när betingelserna ändras. En entusiasmerande guru kan locka fram saker ur människor, men det framlockade varar inte, ty det får inte styrkan ur sig självt.

Storheten byggde på framhållandet av antroposofins yttre representioner. Man lockade besökare till utställningar och verksamheter och aktiviteter; det var säkert roligt, och själsligt uppfyllande, och utifrån det blir nostalgin begriplig, men inte mycket mer. Man fick beundrare; det var en god tid. Men kanske kom – det tror i alla fall jag – den esoteriska kärnan i skymundan. Och det med följden att alltihop egentligen svävade fritt. Oförankrad i någonting alls uppkom ett slags antroposofi som är identitetslös, och till slut blir tandlös. Den kunde expandera, men med ett tomrum i mitten.