2016.04.20

(ii)

Om jag i går morse, i stället för i dag morse, hade läst andra delen av föredraget jag läste klart i dag, i stället för bara den första delen, hade gårdagens inlägg kunnat inspireras av Steiners utläggning om Goethes Pandora. (Ni finner den i Metamorphosen des Seelenlebens (1958), med början på sidan 67.) Nu blev det inte så. Så jag fortsätter där jag tänkte.

Någonstans, vid någon tidpunkt, drogs kanske slutsatsen, om än i det undermedvetna, att kärnan inte var det viktiga, utan expansionen? Inte insidan, men hur man ter sig utifrån.

Då uppkommer förhoppningar om att antroposofin ska räddas av någon som inte bara kan frammana inre sammanhållning utan som kan representera den utåt, någon som kan ge den ett ansikte som passar samtiden, ett tillrättalagt ansikte för en rörelse som förlorat sig. Inte en substans, utan ett ansikte. Det är återigen de karismatiska förgrundsgestalterna förväntan riktar sig mot. I slutänden står hoppet till något som kommer utifrån, inte något som växer fram inifrån.

Det är viktigt att någon förklarar antroposofin, säger några. Så långt riktigt, någon nackdel vore det inte. Men egentligen handlar det (misstänker jag) om detta: att inför den allmänhet man föraktfullt betraktar som fåkunnig – och än så länge omogen för de verkliga sanningarna – framställa en bild av antroposofin som gör den populär. Inte mer begriplig, men mer gångbar. Detta har dessutom ett affärsvärde, som möjligen gagnar rörelsens intressen, men troligen inte antroposofin som sådan, för de förra är nu i viss mån frikopplade från den senare. Med denna logik blir antroposofin i sitt högmod på sätt och vis mer elitistisk än den är såsom esoterik.

Det är något visst med en rörelse som beskylls för att vara en sekt – jag påstår inte här och nu att det är riktigt – och som blir så räddhågsen i fråga om sin egenart att den i allmänhetens ögon (och sina egna?) vill utplåna denna egenart. Det är något visst med att publika ansträningar ägnas åt att få den att framstå som normal, medelmåttig och oförarglig. ”Vi äter i alla fall inte barn!” Eller som många hundägare ropar, när de förlorat kontrollen över sin hund: ”Han är så snäll!” Som om inte varje hund, varje människa och dessutom varje antroposof inom sig har krafter som går i den andra riktningen. Det är ju för övrigt en av huvudlinjerna i de inte så harmlösa antroposofiska idéerna. Skiljelinjen mellan gott och ont går inte mellan människa och människa (eller hund och hund) utan inom varje människa; inte heller en idé är entydigt det ena eller det andra.

Det handlar, tror jag, om en ängslig anpassning efter omvärlden som har ett bäst-före-datum, eftersom den är ytlig.

I källaren verkar fortsatt dårarna, konspirationsteoretikerna och fanatikerna med sitt pedantiska detaljfokus, med sin förföljelsemani och undergångsromantik, och gör sitt för att rasera den ängsligt konstruerade fasaden. Det är ett underligt faktum att antroposofin ”företräds” (i informell mening) av dem som å ena sidan inte vill säga mycket om den och å andra sidan de troende fanatiker, vars livsmening står till hoppet att ingjuta omvärldens vördnad för varje ord Steiner har andats, och ännu värre konstigheter därtill.

Däremellan finns vid första anblicken ingenting. Men det som till synes är enfaldigt (eller enfaldig tvåfaldighet, på sin höjd) är i verkligheten en brokig mångfald, en som är svår att fånga, även för den som betraktar den här rörelsen alldeles för länge; den undandrar sig uppmärksamheten.