2016.04.22

(iii)

I det här ljuset kan man möjligen se det stora reportaget i Dagens Nyheter förra våren, det som jag aldrig skrev om då (bortsett från ett inlägg i en specifik fråga: den om den bortdribblade reinkarnationen).

De som representerar antroposofin i dessa sammanhang har något att sälja, men de har inte något att berätta, och där klämmer verkligen skon. Den naturliga följden av dessa marknadsmässiga överväganden, den tråkiga oförargligheten, retar mig. Inte så mycket för att jag är besatt av korrekthet, men det också. Men desto mer för att denna präktighet och denna prålande mildhet är en så dålig klädnad – i jämförelse med det som finns under slöjan, om det som döljs ännu existerar?

Det är lite som den antroposofiska kitschen. I sina enskildheter kan den tålas, såsom utbrott av något nästan folkligt i ett ofolkligt paradigm, men fullt utblommad är den en lavaflod som stjälper ett kvävande hölje över alla andra uttryck; de finns säkert, men syns inte för de är ”otypiska”, de bryter mot normen inom det som i och för sig redan bryter mot samhällets normer, estetiska och andra. Och under lavafloden ligger meningen med det hela besegrad och begravd som ett idéernas Pompeji. Kitschen visar för övrigt på ett visst men märkligt faktum: att de som sämre förstår idéerna bakom ibland blir värre bokstavstroende än de som gör det. Ett slags fundamentalismens ytlighet, en ytlighetens fundamentalism.

Men för att återvända till DN-reportaget, vars ytlighet sannolikt berodde mer på viljan hos de intervjuade att sälja in konceptet antroposoferna i Ytterjärna än på att de inte vet bättre. Jag försökte uppsnappa stämningarna, och många var uppbragda över att reportaget inte var kritiskt nog. Man tyckte att dess författare bara lapade i sig, i dubbel bemärkelse; man tyckte att han hade fallit för den antroposofiska förförelseakten. Min synpunkt är att det inte var där problemet låg. Reportaget visade nämligen vad som var problemet: det gick inte att få antroposofer att tala om antroposofi. De talade om annat. Folk förstod inte hur talande det var. Den subtila poängen är förvisso meningslös om man bara vill se ett kritiskt reportage om antroposoferna, och det kan jag förstå, men det var ju inte syftet med reportaget. Med det anslaget hade det över huvud taget inte blivit något reportage. Antroposofernas varma mottagande är aldrig någonsin förutsättningslöst; öppenheten är aldrig kravlös.

Det utmynnade bitvis i en ganska förutsägbar antroposofisk mat- och stämningspornografi. Det som gavs var nog en riktig bild, i så måtto att antroposofin i det här landet i dag vill göra ett sådant intryck, rentav är den kanske inte mycket annat än det, detta intryck. Jag vet inte; det är något jag verkligen undrar över. Det är talande för sakernas tillstånd att reportaget bokstavligen äter sig igenom Ytterjärna, vilket det förvisso gör med omisskännlig stil, och samtidigt säger väldigt lite om antroposofi. Intressant nog blir dessa sofistikerade aktörer för den antroposofiska ytlighetens utbredning en motvikt till den vanliga – men delvis, det säger sig självt – vilseledande bilden av antroposofer som yllebärande asketer och idealistiska renlevnadsmänniskor. Men kanske är det tråkigare, mer endimensionellt? Framför allt är det en sak: avslöjande för ett slags sektmentalitet som vill kontrollera och likrikta bilden, som vill vill styra det intryck andra får, ja, som vill bestämma på förhand vad andra ska tänka. Den mentaliteten kan för övrigt – jag talar nu rent hypotetiskt – leva upp även om grunden rämnar.

Det är inte ätandet i sig som är hindret, liksom inte något av det eventuellt vackra och goda är det. Det är så att man skulle kunna beskriva hela det antroposofiska universumet med utgångspunkt i en bit bröd. Kärnan till allting finns där, i brödet.

Det är viljan att göra det, som det kommer an på.