2016.05.06

(v)

Jag kan kanske tillåta mig ännu en parentes innan jag fortsätter?

Även om det är så att den ”officiella” antroposofin möter en som en ocean av menlöshet, av intetsägande tråkighet, var det ju knappast tanken. Eller ens sanningen?

För att gå till de andligt-kulinariska liknelserna: Steiner säger (i ett av de verkligt grundläggande styckena) att begäret efter antroposofi ska vara som hungern och törsten, en livsnödvändighet att stilla. Och från den utgångspunkten är det svårt att se hur det har blivit som det har blivit: ett ändlöst grått fält, uppbrutet här och där av fadda populariseringsförsök i samma gråskala men en annan ton. Jag läser just nu – läser, eller tuggar mig igenom – ett betydande verk av en berömd antroposofisk författare. Förutom att Steiner framställs som vore han en Jesus sedd genom ögonen hos den överspänt nyfrälste, är den monotona boken en närmast autistisk-mekanisk detaljexercis, en generalrepetition i likstelhet. Pedanteri i den högre skolan.

Men är det så här det verkligen är? Man får en ensidig bild kanske; jag överdriver, det finns så klart andra bilder, som jag kunde ge i stället. Men de är kanske mer atypiska. Å andra sidan ska man inte underskatta svårigheten att förmedla dessa saker. Jag tycker att jag med tiden blivit ganska hyfsad på att förklara en del grundläggande antroposofiska tankegångar. Jag är i alla fall inte sämre än åtskilliga antroposofer, vilket i och för sig inte säger någonting. Men att förklara är en sak – när det kommer till begeistringen för ämnet, att förmedla den, då går jag egentligen bet. För varför i hela fridens namn ägnar man sig åt det här? Det är ju den frågan jag vill ha svar på från andra: varför? Eller snarare: jag vill förstå varför, vilket man ibland förstår utan en explicit förklaring. Men ofta tycks det som om de egentliga svaren förblir gömda under högtravande skenanledningar. Man förblir på grunda vatten.

Och det är inte åsikter jag är ute efter; jag är dödligt trött på åsikter. Jag vandrade i skogen i dag med fyrbent och tvåbent sällskap, det fyrbenta ägnade sig åt sitt, men det tvåbenta sa ungefär: det är som att du har hela den här fascinationen och kan redogöra för alla dessa antroposofiska ting, som är så obskyra, men gör det som en neutral, som om du inte hade en åsikt i frågorna, man kan helt enkelt inte veta vad du tycker. Jag antar att jag därmed har uppnått något – men vad? En tvetydighet som finner resonans hos väldigt få människor, tror jag. Samtidigt framstår det ju som solklart att man inte kan (eller bör) ägna sig med en sådan fanatisk frenesi åt något, som därtill för det normala ögat är rena vansinnet, utan att man har ett mål. Man bör vilja något med det, att uppnå ett resultat.

Men varför Steiner? Man kan ju byta det mot en fascination som finner genklang och ger gemenskap – en nyttigare begeistring? Man bör ju inte bli fanatiker, utan kunna växla saker och ting i sitt liv mot annat som gör större nytta. Således en ”hobby” som inte flyger omkring i rymden och inte går att förklara på ett rimligt sätt för en rimligt tänkande utomstående. Så vad är det med Steiner, som motiverar att stanna kvar där, om andra alternativ är mer rationella – människan kan ju ändå bli fanatiker över nästan vad som helst, varför inte göra ett förnuftigt val? Något man kan tala med människor om och som säger dem något.

Det är hans hjärna, säger jag. Den är så oändlig. Att nämna hjärnan är förstås ohyggligt materialistiskt. Jag hade lika gärna kunnat säga något annat: allt det där han har i huvudet – huvudet i vidsträckt mening. Vad han gör av allt det som kommer i hans väg. Alla de olika ”språk” han använder för att förmedla sig. Alla de anpassningar han gör till dem som lyssnar på honom. Allt det där som han kanske eller kanske inte menade bortom de ord han valde för en viss kontext. Alla ting som hör samman med andra ting i olika nivåer och skikt av verkligheten. Men mest av allt: hur allt fick plats. Det är som en bisarr hyperintelligens, som sådan oändligt fascinerande. Ett inre kaos som organiserar sig till ett allomfattande och ordnat tankekosmos. Jag vet inte om man egentligen analyserar på ett rationellt vis eller om man subtilt hjärntvättar sig själv motvilligt, när man sysslar med honom. Inget blir riktigt som förr.

Ja, men det är så, sa min bekant, som om du skär upp den där hjärnan med en osthyvel och visar upp de tunna skivorna skivorna, skådar igenom dem, sätter ihop dem. Det är ett slags kärlekshistoria.

(Efter denna lilla pausunderhållning, orsakad av omständigheterna och min oförmåga att fokusera. ska jag gå vidare som tänkt i denna lilla serie, som ju ändå är alltför fragmentarisk för att utgöra en serie och därför egentligen inte lider så mycket av ett avbrott.)

One thought on “2016.05.06

Comments are closed.