2016.05.11

En del saker blir en välbekanta, även om de är underliga, om ni förstår vad jag menar. De får en inte längre att höja på ögonbrynen. Att människan har osynliga väsensled, att hon egentligen inte är dödlig utan återvänder, att alla fysiska ting och varelser har egenskaper bortom dem som kan varseblivas med de vanliga sinnena, att jorden och hela kosmos lever, att de döda existerar jämte oss men bara inte synliga för våra vanliga ögon, och att andra väsen befolkar de sfärer runt oss som vi också lever i utan att till vardags märka av det, och därtill alla kosmiska inflytanden och krafter som styr och ställer i det ockulta – ja, allt sådant hör till förutsättningarna. Det fladdrar inte längre i den skeptiska nerven när man hör om sådant. Man blir van. Man säger, okej, det är detta universums inre logik som måste få råda, om man ska förstå. Man kan ta sig an det lite som vore det ett konstverk, man ifrågasätter inte varje streck. Däremot ställer man sig kanske frågan om tavlan återspeglar verkligheten – eller så gör man det inte, beroende på vad man nu vill. Verket måste inte nödvändigtvis vara motsägelsefritt eller ens begripligt för att tillerkännas en egen rationalitet inom det universum det skapat åt sig.

De grundläggande idéerna hos Steiner är inte knepigare än att var och en med någorlunda hyfsad tankeförmåga kan fatta dem; de förblir naturligtvis konstiga, betraktade ur det vanliga vardagsmedvetandet, men de går att begripa. Men sedan blir det förstås värre. Graden av komplexitet är närmast oändlig, kan det kännas som. Jag läste nyligen en föredragssamling som blev ohyggligt svår att följa mot slutet. Hänger han faktiskt med själv? är en hädisk fråga jag ställde mig. Och varifrån kom alltihop? Man kan förstå åhörarnas idoghet med att nedteckna vartenda ord han yttrade. Somliga föredrag skulle ha varit omöjliga att rekonstruera i efterhand och svåra att förstå innehållet i efter att ha hört dem bara en gång. Å andra sidan innebär det att vi kan sitta här hundra år senare och ta infall som kanske var flyktiga på allvar och undra om han ändå inte, där och då, trillade över vanvettets kant. Det tror jag förstås inte att han gjorde. Men vad är det han egentligen gör? Skiljer agnarna från vetet? Kollar om någon drar på smilbanden eller om ingen vågar, tagna av stundens allvar och hans auktoritet som de är?

För när han talar i den här i allt stigande grad komplexa och svårgenomträngliga föreläsningsserien så går han från det enkla och antroposofiskt självklara via saker som i alla fall följer den inre antroposofiska logiken (om än inte vardagsförnuftet), talar om hur människan funkar och om olika medvetandetillstånd och om hur man kan uppväcka sina organ som uppfattar de översinnliga världarna och om hur man ta sig till olika sfärer av dessa världar och därför också följa de döda en bit efter döden och hur man i dessa världar möter olika väsen, som inte är de döda, utan andra väsen av olika ursprung och med olika natur, de har inte levt inkarnerade på jorden men lever sida vid sida med oss i dessa andliga världar och där mitt i allt detta, mitt i den ökande teoretiska komplexiteten, där bland alla levande och döda och andra väsen, nya och gamla bekanta, där kommer detta, att en del av dessa väsen ser ut som

kängurur med simfötter som ankor!