2016.05.11

Som ögonblicksbild har den en viss tjusning, som så många ögonblicksbilder från waldorfskolan. Det där estetiskt tilltalande, det vackra som skiljer sig från allt som folk är vana att se i en skola (kala, överbelysta rum, fantasilösa böcker, håglösa människor…), det kommer emot en med en viss stryka, om man säger så. Ja, inte mig kanske, men jag kan onekligen förstå det, är jag stänger av mina egna invändningar. Så klart man kan säga: wow! Detta är så annorlunda, så mycket vackrare.

Och sedan missa att det finns en fråga att ställa: hur ser detta ut när det inte handlar om en ögonblicksbild, utan om en ständigt pågående vardag?

I ett reportage i Pedagogiska Magasinet förmedlas just en sådan ögonblicksbild: läraren i waldorfskolan som undervisar med hjälp av svarta tavlan och det konstnärliga inslaget. Inget av detta är något nytt: internet är fullt av bilder från svarta tavlor i waldorfklassrum världen över. De är — oh! ah! — i allmänhet vackra, ibland häpnadsväckande skickliga. Kvaliteten och det annorlunda i det hela förstummar ifrågasättandet; tanken kommer inte ett steg längre.

Hur är det egentligen att sitta — år ut och år in! — och vänta på att klassens långsammaste elev, han eller hon som knappt kan läsa och skriva (“särskilda behov” eller vad det heter i dag), ska hinna kopiera lärostoffet från svarta tavlan? För med denna undervisningsmetod är den långsammaste ledaren. Det måste vara så. Lärostoffet förmedlas endast via svarta tavlan och muntligt. Dess värde beror helt av lärarens kunskaper och elevernas kollektiva kapacitet.

Den är ändlöst tråkigt, denna ständiga väntan. Man får en relation till träden utanför fönstret, till träets mönster i de laserade väggarna och till deras färger, till lacken i bänken och till suddgummismulornas natur (kan de sättas samman igen, om man pressar ihop dem hårt? nej), till hastigheten hos armbandsurets sekundvisare (kan man notera några fluktationer, kan man upparbeta en intuitiv känsla för sekundens längd?), ja, till alla ting omkring en, som observeras i minsta detalj — i väntan på att den sysslolösa pausen i tillvaron ska upphöra. Det slår mig nu att det är något meditationsliknande över dessa ofrivilliga övningar. Och kanske får man något slags insikt i verklighetsupplevelsens manipulerbarhet?

Huruvida detta är god pedagogik, är en annan sak.

De säger: det är gott att öva sig i att tåla att ha tråkigt och att göra ingenting, det är gott att vänta, att inte skynda framåt (till sådant man ändå inte är mogen för)! De är waldorfpedagogiska dygder framstår det som ibland: senfärdigheten samt tristessen under den evighetslånga väntan på ett innehåll som äntligen ska inspirera. Men allting, också den nyttigaste övning, kan vändas till det destruktiva, till en känsla att tiden går en förbi, att så mycket var så meningslöst.