2016.05.21 (ii)

Den här debattartikeln vill “reda ut ett par vanliga missuppfattningar om antroposofisk sjukvård” men inte blir man klokare för det. Faktum är att så särskilt mycket om antroposofisk sjukvård reder den inte ut, men lyckas förstås reproducera några tokigheter förutom de vanliga flosklerna.

Märkligast, om än långt ifrån unikt, är kanske ändå påståendet att antroposofisk vård “tar hänsyn till hela individen, och ser kopplingen mellan kropp och psyke.” Jag tänker inte påstå att det är strikt felaktigt, men väl att det är en bristfällig och missvisande beskrivning.

Det är sant att både kropp och “psyke” (i gängse betydelse) ingår i ekvationen. Men det är, så att säga, ett anpassat vokabulär. Människan, antroposofiskt betraktad, består av den fysiska kroppen och därutöver flera översinnliga väsensled, som existerar utöver och genomtränger den fysiska kroppen mer eller mindre, och det antas att dessa väsensleds verksamhet eller overksamhet kan orsaka (eller förebygga) sjukdomar i den fysiska kroppen. Alltså sådana led, eller “kroppar”, som man inte kan varsebli på ett direkt sätt, utan måste utveckla ett särskilt “seende” för. Deras verksamhet sammanfattas ganska dåligt i termen “psyke”. Det högsta ledet, “jaget”, reinkarnerar — gör “psyket” per definition det? Är det underkastat karmiska lagar?  Och så vidare.

Det är elementärt, och något som väl alla som skriver om och argumenterar för antroposofisk medicin känner till, men ändå lyckas man bara klämma ur sig något så jämförelsevis odefinierat och oinformativt som “kropp och psyke”. Förvisso ingår de aspekter som normalt rimligen räknas till psyket också i det antroposofiska systemet. Men det är också allt. “Hela människan” är mer än “kropp och psyke”. Det är så otillräckligt att stanna där. (Att artikelförfattaren valt uttrycket “hela individen” i stället för “hela människan” är lite annorlunda. Jag gissar att det inte är ett medvetet val.)

Jag börjar tycka särskilt illa om debattartiklar som lovar att reda ut missuppfattningar men i stället upprepar meningslösheter som en grammofonskiva som hakat upp sig. Om det åtminstone fanns argument eller information av någon som helst tyngd, kunde upprepningen vara förlåten. Men så är det inte. Inte ens de enklaste förhållanden lyckas man framställa på ett sätt så att läsaren kan begripa något litet om vad antroposofisk medicin är, om antroposofiskt tänkande, om synen på människan.

Och som om inte detta vore nog, måste farsen med de antroposofiska preparaten och Vidarklinken spelas upp igen med jämna mellanrum.