2016.05.21

(vi)

(sent omsider)

Å andra sidan är analysen kanske riktig? Hellre utbytbarhet och anonymitet än icke-existens. Om den inre vägen inte går att beträda, återstår den yttre.

Jag läser emellanåt på Ytterjärna Forum, denna satsning som ska sätta Ytterjärna på kartan och marknadsföra den antroposofiska rörelsens företräden. Återigen gäller att man har något att sälja, men inget att berätta. Med några sällsynta undantag (något som Ursula Flatters skrev, exempelvis) är det en ren PR-produkt utan själ och utan nerv, med artiklar huvudsakligen skrivna på menlöst reklammanér. Visste man inte bakgrunden, kunde man misstaga det hela för ett slags oförargligt livsstilsmagasin med harmlös måbravinkel och subtil rosalaserad bakgrundsfärg. Varmt och ombonat till synes; lättsmält framför allt. Men hela tiden lutande åt ett visst håll, åt ett visst intresse, affärsmässigt och ideologiskt, men främst det förra.

Det är för det mesta helt ointressant, en endimensionell produktion. Man kan förvisso beskylla antroposofin i sig för mycket, bland annat ett visst charmerande vanvett, men inte det att den är enkelspårig och oengagerande, inte det att den svävar på ytan, inte det att den framhäver sig som menlös, för det gör den aldrig; det vore dess antites. Den är snarare för mycket, än för litet.

Jag törs numer knappt säga att syftet med dessa popularitetsskapande insatser är att medvetet bedra människor till att konsumera något de inte förstått sig på. Det är för att jag inte vet i vilken utsträckning antroposofer bedragit sig själva – eller helt enkelt glömt bort något väsentligt.

Är det ointresset för antroposofin som ätit sig inåt den egna kroppen, ointresset som infiltrerat den på djupet? Faktum är att många som är aktiva i och omkring antroposofin är anmärkningsvärt flegmatiska. De tror, lite vagt, att den är “bra”, det räcker så. Eller är det världsräddarkomplexet som tvingat fram en temporär kompromiss: att tilltala allmänheten på det enda sätt man tror allmänheten är beredd att bli tilltalad på och med det som man (ibland fördomsfullt) betraktar som det “vanliga” samhällets ytlighet? Kanske en kombination, kanske ytterligare faktorer; det finns flera tänkbara.

Men att bli till det man egentligen föraktar, ytlig och uta mening, torde skapa en inre konflikt. Men kanske kan kollektivet härbärgera detta drama bättre än den enskilda människan.