2016.05.29

De läsare som läser en i nattmössan och drar sina slutsatser ur röven, kommer förmodligen långt ned på listan över vilka man helst tänker på när man skriver. De är för all del att föredra framför dem som vill göra slarvsylta av en, hänga en på torget, androm till varnagel, eller bara kasta ur sig förakt; det finns oändligt många sorter bland människovarelserna. Men man tänker, kort sagt, hellre på en läsare, som man fåfängt tror förstår en.

Som förstår att man inte skrev en text för att den skulle läsas som en endimensionell instruktionsmanual. Som inser att ens resonerande fram och tillbaka kan innehålla (vad ska man kalla dem?) retoriska vändningar — det är ett trevande framåt — och inte alltid utslag för en absolut ståndpunkt. Som kan hantera att man kan kalla något en sak, för att sedan i de fortsatta resonemangen och i textens andemening säga något annat. Att saker och ting kan bölja fram och tillbaka. Att man inte är en sak, och vill en sak. Utan många. Att man kan få vara i osäkerhetens område och tvetydighetens. Den tekniska manualens entydiga svar uteblir.

Ett led i den antroposofiska träningen är (kortfattat och förenklat) att kväva sin impuls att döma, och att betrakta det man har framför sig med öppna ögon. Man försöker möta det så som det är, utan att låta de egna förutfattade meningarna ta över. Det innebär inte att man måste förvandlas till ett tigande fån i alla livets sammanhang, men att man medvetet övar på förmågan att hejda sig, att lämna ett utrymme för det andra att visa sig för en.

Det är en förment enkel övning.

När man skriver en text önskar man sig det som övningen går ut på: att läsaren ska stilla sig själv. Egentligen vill man kanske att han för ett ögonblick nästan ska sudda ut sig själv. Att det man säger ska tas emot, om så för en kort stund, utan tolkningar och bearbetningar. Och att man har lyckats väva en väv, där läsaren efterhand vill väva in sig själv. Att man lyckas säga något som betyder något. Därefter kan läsaren göra vad han vill.

Men så kommer antroposofen, som måhända upplever sig ha utvecklat en viss klarsyn, trots att han föll i sömn under övningarna, och som annars mest klagar över det hopplösa (såsom bristen på reseledare till de andliga sfärerna). Han har sett något, och visar upp det. Om man tänker sig att texten är som en bild i ett kalejdoskåp. Han skakar och vrider och så uppkommer, genom att glasskärvornas mönster omorganiseras, en ny bild; orden är de samma, men sammanhanget och meningen som den ursprungliga bilden hade är borta. Sedan håller han upp en spegel, och där står man, liksom som en människa fast helt annorlunda ihopsatt, en underarm sticker rakt ut ur huvudskålen, en fot där näsan borde sitta. Man fattar inte hur det har gått till, hur man har blivit till denna karikatyr.

Det finns mycket man skulle kunna säga om det inträffade, men få saker som lever upp till antroposofers förväntningar på ödmjukhet. Kanske ska vi låta oss smickras av de förväntningarna, snarare än att dra uppmärksamheten till den där dekorativa bjälken de har i ögat.

Den andliga underlägsenhet jag tillskrivs torde göra mig obenägen att svara med att buga och bocka och tacka. Det är sant, jag har nog varit dålig på att kuva mig inför dem som anser sig se sanningen. Om jag inte vore så hånfull, skulle jag be om förlåtelse för min fräckhet. Om jag inte vore oförmögen varje djupare känsla och upplevelse, varje insikt av andlig natur. Vilket skulle bevisas!

Det är emellanåt häpnadsväckande talanger som slösas på min obetydliga person. Man har till och med kunnat utröna vad jag aldrig har känt! “Den jublande upplevelsen av att se övergripande sammanhang där tillvaron blir meningsfull”. Och vet vad jag aldrig kan förstå, som det att en stark övertygelse kan förändra människors syn på tillvaron, för jag förstår inte “bevekelsegrunderna”. Den klarsynte antroposofen har naturligtvis andra medel till sitt förfogande: han ser rakt in i andras inre. Han vet bevekelsegrunderna, både mina och andras, utan att behöva undra eller resonera.

Det finns få saker att säga, som sagt. Att befinna sig bland så känsliga fjärrskådare, som finner ting hos en som man inte trodde fanns, är att gå på glas. Jag vill inte tänka på färgen av min aura.

Men jag tror att det finns människor som misstager sin egen trångsynthet för andras andliga mindervärdighet.