2016.05.31 (ii)

Det fascinerande är att man kan skriva något egocentrerat, en text där man i självupptaget följer tanketrådarna i sitt eget huvud, och ändå kommer någon annan att tro att det handlar om något som ligger dem varmt om hjärtat, ja, att ens eget tänkandes förvirring är något slags förolämpning mot deras liv. Ibland förenar sig antroposofer med antroposofins motståndare i en liknande beslutsam bokstavlighet i sitt sätt att läsa. Det är ett gissel. Liksom kränktheten och kränkthetens krav på företräde är det kanske en del av en bredare tendens; vad vet jag.

Som om det inte vore nog, förväntas man ständigt positionera sig, man avkrävs ett svar: vad står du för? Som om det fanns en redovisningsplikt. En tidigare intagen ståndpunkt förpliktigar; du måste producera fler. Har du uttalat dig kritiskt om waldorfskolan, men vägrar att ta notis om någon överkänslig människas löjliga besvär, har du omgående förvandlats till en jävla antroposof som vill se barn lida. Har du gjort dig lustig över svårigheten att förena Steiners stundom rätt underliga världsbild med förnuftet — en av de konfliktzoner där själva konsten i Steiners verk framträder! där det vackra kommer till liv i det svårfattbara — är du genast en förbannad scientist, materialist, en andeförnekare!, som är dömd att haja noll. Per definition.

Det förväntas liksom sedan att man ska gå ut stort och klargöra sina verkliga ståndpunkter, otvetydigt, fullgöra den själsliga redovisningen; man antas önska bemöta alla påståenden, i synnerhet de ohemula. Jag inser att det enda jag är dömd till är det permanenta exiltillståndet; jag är för dålig på att fylla i de osynliga formulären som bekräftar min tillhörighet. Ibland sänder mig matbutiken jag brukar handla i enkäter där mina åsikter efterfrågas. Eftersom jag är tilläckligt snål för att vilja tillskansa mig en värdecheck, våndas jag med frågorna. Men de kräver i alla fall inte en entydig redogörelse för mina lojaliteter i livsåskådningsfrågor; de nöjer sig med att veta vad jag tycker om ostdisken, i tio steg från dålig till optimal.

Och om svaret är att Steiners verk är ett ofärdigt konstverk för mig, kommer det inte tillfredsställa någon av er, för ni vill alla ha ett verktyg i kampen mellan livsåskådningarna, mellan de entydiga positionerna. Folk vill alldeles för sällan ha stjärnhimlen och underjorden och alla dimensioner däremellan; de vill ha en tevestudio där åsikter framförs, där människor förvandlas till sina positioner och ställningstaganden, representanter för en sak, som platta pappgubbar på ett skjutfält, som pepprar varandra. Någon estetisk glädje eller filosofisk tillfredsställelse ger det förstås inte, men jag vet inte om särskilt många saknar sådant. Många antroposofer och många av antroposofins motståndare är faktiskt lika på det viset: deras intresse för föremålet för oenigheterna är lite väl fantasilöst ibland. Platt, som gubbarna.

I impulsen att peka ut någon annan som andligt bristfällig (antroposofer) eller som svikare (och värre ting, för några av antiantroposofins enträgna aktivister), slutar det med att de avtäcker sina egna begränsningar, sina sprickor i personligheten.

Som de för all del inte står ut med att se eller låta bli sedda.

Fåfängan! Steiner säger någonstans (i något av mina favoritföredrag, han är så bitsk) att det är bättre om folk koketterar med sina världsliga tillgångar än med sina inkarnationer. Tyvärr ett beteende han också själv uppmuntrade liksom inbillningen att antroposofer är bättre än andra bara därigenom att de är antroposofer. Inte för att han är entydig (där heller). Men nog smickrar han många gånger sina anhängares självkänsla, deras känsla att vara förmer. Fåfängan, föreställningen att man själv kommit längre än någon annan i sin andliga utveckling, är ett gift. Och jag skulle nog våga påstå att en del antiwaldorfaktivister också hanterar gift: tron att det man gör är så satans viktigt. Det är en drog att tro att man är så högt utvecklad eller så oumbärlig. Man kan bli hög på övertygelsen (som i och för sig kan vara riktig!) att man sitter inne med kunskap som borde förändra sakernas och världens tillstånd. Om andra bara inte var så trögfattade och ovilliga. Då skulle man vara så behövd som man förtjänar. Minsann.

De flesta tror att man vill delta i tävlingen om vem som gjort mest för att “oskyldiga” barn inte ska hamna i fel människors klor. Att man ska imponeras av vem som kommit längst på vägen till de högre världarna, att man är en av dessa självutnämnda ägare av all insikt. Och om man nu inte imponeras, ska man i alla fall förstå att man är mindervärdig för att man inte förstår varför man borde… I båda läger klättras frenetiskt på godhetsstegarna och utgångspunkten är att alla skulle vilja vara på stegarna om de bara kunde. De som kan bör åtminstone beundra godheten och alla de rätt ställningstaganden som gjorts! Också alla strävanden som fallit platt. Den rätta vägen vill bli bekräftad såsom sådan.

Alltså, man kan kanske bära sin egen fåfänga; det måste man ju. Att jag skriver detta är förfärlig fåfänga. Varför gör jag inget meningsfullt? Pinsamt. Andras fåfänga är svårare att tolerera, när den inte tar sig estetiskt tilltalande uttryck. (I vilket fall den vore att rekommendera!)

Här en ledtråd för sökare av säkra, entydiga och ultimata svar: jag kommer inte att hantera det som jag tar på allvar med gravallvar.