2016.05.31

I påståendet att jag inte har funnit den “jublande upplevelse” (se inlägget härom dagen) som antroposofin som allomfattande, meningsgivande världsförklaring kan ge (och att jag därför inte begriper något), kommer en ganska fascinerande förståelse till uttryck, om jag nu inte gör mig skyldig till feltolkningar. En förståelse som antyder att antroposofin ska tjäna som ett medel för uppnående av existentiell trygghet. Antroposofin som en färdig världsåskådning, som en uppenbarelse av frälsande karaktär. För talar vi om någonting som existerar som ett moment av klarhet, ett ögonblick av sällhet, eller ett permanent tillstånd av visshet och säkerhet? En av många upplevelser på ens individuella väg som leder en framåt eller en upphöjd plats från vilket man kan blicka ned på resten av mänskligheten i trygg övertygelse om att sanningen har visat sig för en och allting därmed är klart?

Den antroposof som skrev det där (om mig och mina andliga tillkortakommanden!) har förvisso, till sin förtjänst kan man kanske säga, tidigare påpekat att antroposofin fungerar som en världsåskådning, och därför bygger på tro på och tillit till Steiners skådande av högre sanningar. Det vill säga egentligen bygger på att acceptera Steiners framställning såsom en slutprodukt — ja, i alla fall för de allra flesta som inte uppnår eget klarseende. Det är möjligt att jag inte förstått vidden av denna föreställning (eller förhoppning), trots min medvetenhet om hur antroposofer anammar antroposofi som religionssubstitut.

Det är sant att jag aldrig kommer att “förstå” antroposofin så som den kan “förstå” den som mottager den som allomfattande, meningsgivande världsförklaring. Övertygelsens jublande visshet är så att säga utom räckhåll. Jag saknar därtill erforderlig beundran och tillräckligt skenheligt allvar.

Men vad handlar detta om, om inte antroposofi som trosobjekt, om accepterandet av doktrin som den andliga extasens själva mål? För att återkomma till hunger och törst som metaforer: somliga antroposofer må vara avundsvärda för att de har funnit en färdigkomponerad måltid, som tydligen är välsmakande och mättande. De överlåter lagandet åt kockarna, som äras och beundras, och det görs reklam för matsedeln. Som lättsmält efterrätt kan serveras en bästsäljare om nära döden-upplevelser eller en samling av översinnligt förda, kanaliserade, samtal med elementarväsen, änglar eller pingviner. Varför inte? Allt duger som kan bekräfta giltigheten av de överlämnade och väl emottagna teserna. Också, fascinerande nog, den “atavistiska” spritualitet som Steiner avfärdade.

Såsom vidarebefordrad lära och uppenbarelse, religionssubstitut, är antroposofin egentligen ohyggligt svag. Närmast generad över sig själv. Den tappar allt värde som konstverk och som esoterisk filosofi och kulturell underström. Kuriöst nog kan den förvandlas till dogma som ingen egentligen längre förstår (eller bryr sig om att förstå) halvdant skyld under ytliga fraser och obefogad andlig fåfänga.

Den högmodiga vissheten, hur jublande den än är, måste i slutänden vara ömtåligare än tvivlet, hädelsen, brottet mot traditionen, och så vidare. Detsamma gäller den kollektiva bekännelsen. När en repa eller spricka uppträder i den sorgfullt konstruerade meningsfullhetens helhet, och man inte kan leva med det, måste man projicera bristerna på någonting annat än den allomfattande förklaring man satt sin tilltro till.

Om antroposofi vore den väg och metod som så många vill framhålla den som (och som den också verkligen är för en del — tror jag), och inte en samling uppenbarelser att tro på, vore en repa här och där inte något hinder, kanske snarare en tillgång, inte något som omedelbart måste lagas och lappas ihop för att en världsbild ska hållas intakt. Som väg tillåter den, ja, förutsätter, att avgrunden kan öppnas under en eller omkring en; någon existentiell säkerhet kan inte råda i det ögonblicket. Meningen är inte den färdiga förklaringen utan vart detta skeende tar en. Men den fullständiga vissheten klarar inte av det; den klarar bara av jublet och bekräftelsen; den behöver idoler, som inte kan falla.