2016.06.01

(för att återvända)

(vii)

Eller har intresset för antroposofin både utifrån och inifrån alltid varit mer ytligt än jag föreställer mig att det borde vara, givet dess natur (så att säga)? Bland alla stora ord är det svårt att finna substans. För att vilja rädda världen, framstår hela projektet ofta som anmärkningsvärt världsfrånvänt. Om världen frälses genom entreprenörskap i floskelproduktion är saken förmodligen ordnad; om lösningen är högmod likaså.

En antroposofisk skribent noterade att det finns ett särskilt slags ”känslolös arrogans” som antroposoferna ”skulle kunna låta patentera”. Det finns ett korn av sanning i det. Eller mer än så. Det finns en alldeles särskild föraktfullhet gentemot resten av världen. Den är för det mesta ganska subtil, men den finns där. Nu är antroposofer långt ifrån ensamma om detta, även jag kan förstå dem och känna igen mig i detta sentiment, så något patent blir det nog inte.

Men antroposofer måste liksom mödosamt sänka sig till en lägre nivå – göra sig enklare – för att tilltala andra människor. Det råder sällan tvivel om vem som förväntar sig bära lärarrollen och vem som förväntas ta rollen som elev, vem som ska förklara för vem, vem som ska lägga saker tillrätta för vem. Eller snarare: vem som har makten att sätta de röda bockarna i kanten på den andras uppfattningar. Mycket längre än så kommer man sällan. Det finns en underförstådd hierarki även där ett mer jämlikt förhållande borde vara naturligt. Intet ont om lärarskapet i sig, där det är berättigat.

För att göra ännu en karikatyr: antroposofens medmänniska är antingen en person som kan vara till nytta för att föra ut ett tillrättalagt budskap (till exempel en reporter) eller en person som potentiellt är mottaglig för att lära sig eller anamma rätt budskap. Alla andra är motmänniskor. Jag är en motmänniska.

Jag undrar om detta medför att man kan uppleva ett ganska hårt skal runt rörelsen? Den är liksom ointränglig. Man kan förstå huvuddragen i Steiners idéer och med lite ansträngningar kan kan komma mycket längre än så, man kan följa vad som sker i rörelsen ytligt och formellt, och så vidare, men på något plan blir den aldrig greppbar. Den förblir i högsta grad anonym. Den påminner om en av de här waldorfdockorna som helt saknar ansiktsdrag (särskilt amerikanska), och människorna som befattar sig med den är osynliga.

Det är också det som plågar till döds dessa insatser som ska föreställa publiktillvända: de saknar karaktärsdrag. De är opersonliga, olika nyanser av grå. Inte överpersonliga eller allmängiltiga utan bara anonyma.