2016.06.09 ii

Apropå föregående inlägg, så skrev Flatters och Kumlander någonstans:

För den humanistiskt intresserade kan en fördjupad kunskap om Rudolf Steiners tankar om människan och humanvetenskapen vara av intresse.

Det är ju sant! Om de bara utvecklade det litet, kanske inte där, men någon gång. Det är lite tamt, får jag säga. Jag anar ingen särskild entusiasm för saken.

Varje dag som man börjar med Steiner ger ett oväntat perspektiv på något. Jag vet ingen som är så skicklig på att ställa den vanliga världen på huvudet. Om inte annat är det kreativt tilltalande och har ett slags charm, en estetisk charm; det är som en liten injektion av någon nästan otillåten substans. Till exempel läste jag i dag om något som faktiskt också har med läkekonsten att göra; ja, indirekt har förstås nästan allt det, allt som har med människan att göra har ju också att göra med det normala och det patologiska i människan.

Föredraget, som utgjorde min morgonläsning tillsammans med morgonkaffet, handlade om glömskan. Man tänker sig gärna att det vore en välsignelse att ha exceptionellt gott minne. Själv tycks jag mest minnas information som inte är till någon större nytta; allt nyttigt och användbart förpassas raskt till de onåbara mentala arkiven. Men när man tänker efter en stund når man även utan andevetenskaplig hjälp insikten att ett så överdrivet bra minne, att man kunde minnas allt, egentligen vore en förbannelse. Vilken röra man skulle befinna sig i om all information, allt som man varit med om och allt man sett, hört och läst ständigt var aktuellt i minnet, och ständigt påkallande ens medvetna engagemang!

Minnesfunktionen, säger Steiner, sitter i eterkroppen. Således hör också ynnesten att glömma ihop med eterkroppen. I själva verket är ingenting borta, inte ens det som glöms. Det existerar som i en redovisning på ett högre plan. Men det försvinner hur det medvetna. Varför har då inte växter minne, när eterkroppen är det led som ger levande organismer livskraft, och så även finns hos växten? Därför att människans eterkropp har ett slags överskottsfunktion, som ger upphov till minne och inlärning, utöver det att den håller den fysiska koppen intakt, vid liv. Eterkroppens minne står också i förhållande till människans astralkropp, som funkar som ett slags mottagare av de förnimmelser som når människan genom de fysiska sinnena, och som lagras av eterkroppen som minnen. Den enskilda växten har inte någon egen astralkropp förbunden med sin fysiska existens.

Men vad är poängen? Att minnas precis allt vore sjukdomsalstrande. Att minnas för mycket likaså. Att minnas mindre — att sträva efter att glömma — kan vara välgörande. Det är förstås fortfarande i det vanliga livet nödvändigt och bra att kunna minnas, och att lära sig är trots allt kopplat till utveckling, men det är lika nödvändigt att glömskan existerar.

Och man skulle kunna säga: att glömma är inte sällan bättre än alternativet.

Förvisso ett förslag som kanske skulle uppfattas som en arrogant käftsmäll i tider när det är närmast en hederssak att aldrig glömma och aldrig överse med en endaste upplevd oförrätt!

(Boken ifråga lider också av amnesi: nästan tre hela föredrag som följer på glömskeföredraget har tyvärr aldrig kommit i tryck. Sidnumreringen hoppar från 96 direkt till 129, och inget är urrivet, så man får kanske skylla på Steiner Verlags antroposofiska professionalism. Eller så är det ett test: allt finns ju ockult i akashakrönikan!)