2016.06.09

Situationen med Vidarkliniken och preparaten har producerat ännu en runda debattartiklar.* Texterna från Vidarklinikens motståndare intresserar mig mindre än dem från Vidarkliniken. De senare är oförminskat ofokuserade och bitvis ovidkommande, och bemöter inte ens det som borde gå att bemöta. Ett intryck man kan få är att de skriver för att imponera på befintliga anhängare. (Hur förklarar man annars sådant som att två av artiklarna börjar med opåkallade angrepp på, eller snipiga insinuationer mot, meningsmotståndare? Ändå klagar Anders Kumlander på låg nivå i en av sina texter. Möjligen en “han där började!”-attityd — så antroposofiskt!)

Andras bristande förståelse poängteras, men viljan och förmågan att öka förståelsen och höja kunskapsnivån, om det nu är där problemet ligger, är försvinnande liten. Det är kanske inte är förståelse man vill ha så mycket som blind acceptans. Men jag fördjupar mig inte i argumenten eller de undermedvetna önskningarna.

Det är en sak som är lite intressant, om man närmar sig den på omvägar. Redan titeln på en av Ursula Flatters och Anders Kumlanders artiklar

Utan våra läkemedel kan vi inte bedriva vår vård

säger något som i grunden är sant, den sammanfattar verkligen en kärnpunkt. Förvisso ställer den ett slags ultimatum som man kan få äta upp. Vidare i texten: “De antroposofiska läkemedlen utgör en helt central del av det antroposofiska behandlingskoncept[et]” och utan dem, ingen antroposofisk vård, är kontentan. (Utan dem, ingen “god” vård, skriver de egentligen, men det är en petitess jag lämnar därhän. Det handlar mindre om huruvida vården är god än preparatens roll.) Det de säger är i huvudsak riktigt, även om antroposofiska läkare också arbetar i länder med striktare regler kring läkemedlen.

Man måste se omfattningen av den antroposofiska helhetssynen för att förstå detta. Jag tror att det är en av de saker som folk faktiskt inte förstår, eller ens bryr sig om. Nu gör ju antroposofer sällan mer åt saken än att upprepa begrepp som “helhetssyn” som vore de mantran. Men folk i allmänhet, och ganska många skeptiker, verkar tänka att det bara är att sluta med preparaten och fortsätta med resten, det “som funkar”, vilka dimmiga föreställningar de nu än har om det.

Det är i sanning en magnifik helhet som omfattar allt från det sinnliga till det översinnliga, detta liv samt tidigare och kommande, allt från jorden, växterna och djuren till planeterna och till stjärnorna. En helhet med en egen idé om lidande och smärta, om liv och död, och så vidare. De fysiska organen förhåller sig till de översinnliga väsensleden, som i sin tur har en koppling till kosmiska förhållanden. Substanserna i antroposofiska läkemedel antas kunna verka på sådana nivåer som inte är direkt materiellt observerbara, till exempel att dämpa eller höja aktiviteten hos ett visst väsensled genom att använda homeopatiska doser av någon metall som hör ihop med en viss planet. På så vis balanseras något som är skevt i ett visst kroppsligt organs aktivitet, som då läker, kommer i harmoni. Effekten kan teoretiskt vara mätbar indirekt i det fysiska. Men imponerande mycket vetenskaplig forskning på specifika preparat görs inte, av förklarliga skäl kanske. Patientnöjdhetsenkäter och mer generellt formulerade välbefinnandestudier är bättre ägnade att ge resultat (återigen av förklarliga skäl). Det handlar om hundratals olika preparat, alla med sina funktioner angivna utifrån den antroposofiska människo- och världsbilden. Det futila i att underkasta dem alla sedvanlig prövning, när det är osannolikt att de har någon mätbar effekt i den materiella världen, framstår som uppenbart. (Men det betyder ju inte att det är rimligt att låta dem kallas läkemedel.)

Så de enskilda läkemedlen saknar i stort sett evidens för verkan i den sinnligt förnimbara världen (de översinnliga sfärerna utforskas inte så lätt). Samtidigt kan de antroposofiska läkemedlen, eller någon annan del av vården, inte bara plockas bort då de ingår i en helhet. Förvisso en helhet som medger vissa anpassningar, men inte i de stora dragen; antroposofi är inte ett tomt kärl som kan fyllas med vad som helst. Det finns både en tanke bakom och en tradition att ansluta till.

Efter att ha meddelat den i sammanhanget ovidkommande informationen att termen “antroposofi” användes på 1500-talet — man kan utveckla denna begreppshistoriska utsvävning, utan att förstå Vidarkliniken särskilt mycket bättre! — kommer så slutklämmen

Antroposofi är givitvis [sic] inte en religion.

Onekligen en poäng, om så slarvigt formulerad och otillräckligt argumenterad, och möjligen av begränsad betydelse. I en situation där preparaten, såsom centrala delar av en helhet inte antas kunna plockas ut ett och ett för bevisa sin individuella effekt på sedvanligt vetenskapligt vis, kommer man till slut inte undan att tala om vetande och tro. Användningen av preparaten inom denna helhet är beroende av det förtroende man har för dem, utan att deras verkan har bevisats och för helheten, och den sker utifrån en världsbild som sträcker sig bortom och utanför det materiella. Möjligheten att till exempel genom meditativa övningar “pröva” riktigheten av olika föreställningar, som hör till denna världsbild, gör den knappast väsenskild från religionen, även om man i andra sammanhang kan inrymma att antroposofi inte är eller måste vara en religion.

I en intervju för snart tjugo år sedan — mycket läsvärd för övrigt — talar Ursula Flatters på ett sätt som väl vore omöjligt i opinionsbildande artiklar, som måste klara sig utan nyanserna till föga glädje för någon, och bland annat säger hon

… Ändå använder jag mistelpreparat mot cancer – delvis ur insikt men till stor del också p g a förtroendet som jag fått för hans [Steiners] forskning! Jag kan uppleva det som en kunskapsmässigt, ansvarsmässigt och etiskt komplicerad situation.

Ett stycke som säger mer om situationen än allt detta gafflande fram och tillbaka, som vi har dragits med så länge. I dag säger Vidarkliniken förstås inte gärna att mistel används mot cancer, utan för att minska biverkningar av annan behandling eller mer diffust assistera i självläkningen eller liknande. Oftare får man andra perspektiv om man letar upp vad tyska antroposofiska läkare skriver (som av en händelse alldeles nyligen, exempelvis). Men poängen om förtroendet är viktig.

Användningen av preparaten vilar på en tro, oavsett om man vill definiera antroposofin som religion eller inte, på en tilltro till dem utan bevisning i det fysiska. Det är på sätt och vis begripligt, utifrån hur den antroposofiska världsbilden ser ut och så som den utgår från Steiners skådande. Han utlovar egentligen ingen naturvetenskaplig bevisbarhet i gängse, samtida mening; han håller däremot antroposofin för förenlig med naturvetenskapen, i teorin ska de inte motsäga varandra. Dessa två ting är kanske inte fullt så motstridiga som man först kan tänka, utan hänför sig till olika nivåer eller sidor av saken.

Man kan förstås argumentera för att Steiners antroposofi — hans skådande, utan att gå in på vad det egentligen är — inte är religion, utan ett annat slags meningsskapande verksamhet, ett sätt att beskriva världen, ja, till och med ännu mer spännande ting, och att förtroendet till hans skådande inte heller det har något religiöst över sig. Men ställs detta synsätt bredvid gängse medicin — som utgår från den med sinnena observerbara verkligheten här och nu — är det självklart att den antroposofiska medicinen spelar i en radikalt annan division. Så länge skillnaderna inte uppenbaras, blir det svårt att begripliggöra varför de antroposofiska läkemedlen är en helt nödvändig del i Vidarklinikens helhet och varför de behandlas närmast religiöst snarare än vetenskapligt. Enskilda delar kan inte hur som helst rivas ut ur helheten; helheten är “helig”, meningsgivande. Man tror på den; man tror på den som helhet och i många av de enskildheter, som man inte kan pröva. Det må vara med ett “religiöst” sinnelag eller inte.

Det hedrar dem möjligen att de inte vill vara religiösa, men religiös frihet som argumentationslinje hade faktiskt inte varit utan vissa spänningsmoment! Möjligen vore det inte ett dugg meningsfullt i registreringsfrågan men väl om det handlar om läkares eventuella förlust av legitimation: det görs ju redan i dag inom vården en del åtgärder som inte är medicinskt betingade eller nödvändiga men väl relaterade till andra världsåskådningsmässiga (religiösa, ideologiska, ibland också estetiska) föreställningar, och argumentet att samma frihet borde åtnjutas av antroposofiska läkare kan ju inte vara på förhand uteslutet.

Den återkommande debatten, detta utbyte av ständigt samma floskler och inte sällan ovidkommande argument, liknar en vingklippt papegoja. Man kommer egentligen aldrig saken nära, man lyfter inte ens. Kanske är det så för att slutmålet, eller vad vi ska kalla det, betraktas som en ren teknikalitet.

___________________________

* http://www.svt.se/opinion/det-handlar-begreppet-lakemedel-inte-varden
http://www.svt.se/opinion/flatters-o-kumlander-om-antroposofi
http://nyheter24.se/debatt/846684-regeringen-inte-religios-bluffmedicin-graddfil
http://nyheter24.se/debatt/847338-vidarkliniken-utan-lakemedel-inte-vard
http://www.nepi.net/160531-Antroposofiska-medel-maanga-alternativ-inom-dagens-regelverk.htm

One thought on “2016.06.09

Comments are closed.